Packed With Action!




Sådär då gott folk.
Det har varit lite halvhektiskt den senaste tiden - jag hade sex olika arbeten att lämna in i fredags och det krävdes en del energi för att få ordning på det hela. Framförallt eftersom jag lidit av en retsam halssjukdom sedan förra fredagen som skulle ha kunnat vara halsfluss men efter ett besök på sjukan visade sig vara en oklar typ av fluss som inte behövde behandling. Bara vila. Och vila och sex arbeten att göra går inte riktigt ihop. Därför kämpar jag fortfarande med min oklara typ av fluss.

Hur som helst. Tystnader är till för att brytas, och denna ska brytas med buller och bång. Förutom studierna har jag även jobbat med min nya hemsida som jag berättade om senast det begav sig. Och nu är den klar. Det är dags för release-party - the major launch.

Härmed presenterar jag:



http://packedwithaction.com

Det går till som såhär: Under fina små kategorier i menyn uppe vid toppen hittas, förutom min eminenta blogg som nu kommer leva vidare i en mycket mer frekvent skepnad, mina skrivna texter inom sport, nyheter och reportage, kultur, och skönliteratur - det senast upplagda kommer finnas synligt från huvudsidan.

Det är enkelt, det är stilrent och det är enormt mycket finare än det här stolpskottet till design.
Så därför säger jag nu tack och hej till blogg.se, så fortsätter vi på den nya sidan. Häng med!

Och se nu för fan till att göra http://packedwithaction.com till din nya startsida!



(inläggen på denna sida kommer självklart finnas kvar som arkiv tills vidare)





Making changes!




Jag har en ny hobby!
Och jag tror att den kan gynna dig som sitter och läser också. Jag håller nämligen på att försöka skrapa ihop en egen liten hemsida där jag kan ha min blogg och även kasta upp andra texter, artiklar, reportage, noveller(så oerhört färskt ord men tydligen så heter kortare historier så på fackspråk och då måste man ju anpassa sig) och prylar jag pysslar med. Med lite olika kategorier på sakerna också - förutom den vanliga bloggen så blir det sport; "kultur" aka musik, litteratur osv; och fiction.

För det är faktiskt otroligt mycket ni går miste om och det känns tråkigt. Framförallt eftersom ni måste sitta och läsa det jag bjuder på på jordens fulaste sida.

Nytt namn blir det också på kalaset. Kräm! kommer utgå från sortimentet och ersättas av det jag använde på min musikblogg för nåt år sedan. Det är lite mer internationellt eftersom mycket som skrivs är på engelska.

Men än så länge får ni hålla tillgodo/hålla ut/hålla hårt/hålla andan med detta.
Det är lite knepigt att få ihop saker och ting på så kort tid nämligen. Men snart så, snart.




Inga autografer!




TV-debut var det ja!
Det är som så att det pluggas video-journalistik denna termin och i och med det släpade vår lärare med oss till inspelningen av ett program som heter the Wright Stuff - ett långt litet panelprogram där Matthew Wright sitter och snackar nyheter och grejer med tre halvkända människor, tar telefonsamtal med allmänhetens åsikter och även snackar lite med publiken. Och det var där vi kom in i bilden (bilden, fattar du? TV = bild...) för vi var med i publiken för att se hur allt går till på en TV-inspelning.

Det var inte direkt en cool, maffig inspelning som typ Gladiatorerna eller Lilla Sportspegeln, men det var intressant och lärorikt och ryggskottsframkallande på grund av de obekvämaste bänkarna jag suttit på sedan skolgymnastiken i lågstadiet. Men jag var med i bild rätt mycket - jag har bara inte bestämt om det är positivt eller negativt.

Och här är bilden när hela världen(!?) kunde skåda denna skapelse ni kallar Kräm för första gången: (klicka på bilden så växer den)


De tre till höger om mig är mina klasskamrater och han längst bort är en gammal gubbe. Ser du dem fem kilo muskler kameran lagt på? Det är bara ovanpå alla mina andra massiva muskler!

En sak som var skön var att jag aldrig behövde säga något. Dagens ämnen var nämligen Brittiska storhelger, ett småsnuskigt Wii-spel för 12-åringar och Brittisk politk. Inte mina starkaste ämnen med tanke på att jag knappt har koll på Sveriges storhelger, jag varken är 12 år gammal eller har en 12-åing i min ägo, eller förstår mig på politk.

Därför känns det lite extra intressant att de valde att zooma in på mig när en inringare medgav att han inte förstod sig på ett nytt röstsystem som ska införas. Alla skrattade, jag också, även fast jag inte fattade varför, och det ser ut som om jag sitter och hånflinar åt den otroligt korkade idiotherren mitt i direktsändning.


Och precis till vänster om mig satt den här saken:


Hon hade hand om alla som ringde in och ville prata av sig lite. Behöver jag säga att reklampauserna var det bästa med hela programmet?


Om man vill se min storstilade debut och mitt livs nya kärlek är det kanske möjligt att det fungerar även i Sverige på den här länken. Väldigt oklart dock, men testa gärna.




Rookie!




Nu ska jag iväg och göra tv-debut.





The human alarm clock!




Jag har skaffat mig en gräslig ovana att vakna exakt samma tidpunkt varje morgon.
Det är som så att denna sista termin av utbildningen har vi belönats med schemat från helvetet. Tidigare år har vi haft fyra föreläsningar i veckan, utspridda på två eller tre dagar. Nu är det sju föreläsningar som gäller, utspridda på alla fem dagar, och tre av dessa ringer det in på skolan vid kl 9 på morgonen. Och det är inte lätt att handskas med när kl 9 har varit tidpunkten för uppstigning under en fin period.

Nu måste jag upp runt kl 7. För en morgondöd människa som starkt ogillar att prata med någon - om det inte är av av speciellt tycke - inom den första vakna timmen av dygnet blir det lite trögt. Därför har jag sakta men säkert börjat flytta fram uppstigningstiden lite grann för varje dag. Men det är ett farligt spel för lika mycket som jag hatar att gå upp på morgonen, lika mycket hatar jag att komma för sent. Det går inte för sig för mig. Jag är hellre 45 minuter för tidig och väntar ute i regnet bakom ett hörn om jag så måste.

Så under någon vecka ringde klockan vid 6.30 - en halvtimmes snoozande är nämligen obligatoriskt. Men nu börjar den tiden alltså krypa framåt. 6.45 är det som har gällt de senaste dagarna, och jag river då av mig täcket vid 7.15 istället. Men det har inte mycket effekt. Detta på grund av att min kropp verkar vara permanent inställd på 6.30 och jag vaknar då oavsett om klockan ringer eller inte, oavsett om rävarna i området utför sin något högljudda variant av hanky panky, oavsett om en vidrig och oberäknelig fågel flygit rakt in i fönsterrutan eller inte.

Imorse smällde jag upp ögonlocken exakt kl 6.30 (jag vet detta för att jag har importerat min svenska klockradio) och det har varit likadant de senaste fyra dagarna, med högst fem minuters felmarginal åt båda håll. Och här kommer för oss tävlingsinriktade människor en utmaning in i ekvationen.

Som pensionerad idrottsman med inbäddad dålig förlorarmentalitet har läget nu uppenbarat sig där jag har möjligheten att testa min beräknelighet som mänsklig väckarklocka. Klarar jag att vakna kl 6.30 imorgon och snooza i en halvtimme utan att ställa klockan på riktigt? Själv är jag otroligt skeptisk till själva snooz-partiet. Den första delen är jag dock övertygad om att jag lyckas med, oddsen skulle jag vilja säga är på min sida. Och som nybliven "spel och dobbel"-torsk kittlar det lite extra i fingrarna av just detta. Jag vill bara drämma till med ett spel som gör de närmsta timmarna lite mer värda att leva.

Men å andra sidan, misslyckas jag och försover mig kommer jag aldrig att förlåta mig själv.
Och då kan det bli jobbigt nästa gång jag får en sådan här lysande idé... Knepigt, var ordet.




Muammar och jag!




Snart kan jag bo granne med en diktator!
I stort sett i alla fall. Vi pratar inte riktigt vägg-i-vägg. Det handlar inte om att jag och han kan skapa ett eget litet morsespråk genom väggen som innebär att en knack betyder 'tjaba!', två knackningar betyder 'what's happening, man?' och tre knackningar betyder 'sorry, jag kan inte komma över och kolla på Luftens Hjältar just nu, är lite upptagen med en dam'. Men någon kilometer, så långt är avståndet som kan skilja mig och Muammar Khadaffi/Ghadaffi/Ghudeffi/Giraffi om han flyr Libyen för sin lyxkåk här i London.



På Winnington Close ligger stugan. Det ligger i Hampstead. Och Hampstead ligger bredvid Highgate där jag bor. Skulle jag vilja ta mig ett snack med, göra en highfive med eller ge en örfil till Señor Diktator skulle jag kunna vara där på sex minuter med bil enligt Google Maps. Sju svängar skulle krävas för att nå fram. 32 pence skulle bränslet kosta för utflykten.

Här vägbeskrivningen. Jag bor på punkt A, Khadaffi på punkt B.



Kan det tänkas att herrn kommer spendera en del tid på de två golfbanorna som finns i närheten? Då kanske man skulle ta tag i det där gröna kortet för en gångs skull och sänka en golfboll i pannan på honom?

Fast det jag är mest nyfiken på är hur de som faktiskt kommer bo i husen bredvid känner sig. Kommer de stå i sina köksfönster när flyttbilen kommer och tänka: "nämen, vad kul! Lite nytt, fräscht folk som kommer och höjer stämningen. Det ÄR så tröttsamt att bara springa på samma människor hela tiden"? Eller kommer de stå längs garageuppfarterna med plakat med slogans som: "Khadaffi, du ska dö"?

Något säger mig att det inte kommer bli några block-partys på Winnington Close i alla fall. Det kommer knappast arrangeras några grillfester där lill-Muammar springer genom en vattenspridare med sina nyfunna vänner.

Hur som helst så är det dags för en löptur. Undrar vilken runda jag ska ta idag...




Evening thoughts!




Det verkar pågå någon slags panflöjtskonsert precis, precis utanför mitt fönster. Det visslar som om det står en hel orkester och bara blåser och blåser i väntan på att det ska samlas en flock cockerspaniels eller annan valfri hundras här nedanför huset. Jag förstår inte syftet med det hela. Vad ska the flöjters göra med byrackorna när de kommer springandes? Här kommer de inte in alla fall. Men jag antar att det är så när man lever i ett hus med oisolerade fönster - man får leva i ovisshet över diverse visselsymfonier som spelas upp på bästa sändningstid runt midnattsnåret. Kan bli knepigt att sussa, nanna kudde, gå in i dvalan, när det är på detta viset. Det känns inte alls kul.

Så, godnatt?

Kräm out?

Och precis när jag skrev det kom jag att fundera på en sak: varför heter det panflöjt? Är det en amerikansk version av en flöjt? Fungerar det som med panpizza att panflöjten är tjockare än den europeiska varianten? Hur mycket ost är det i så fall i en panflöjt? Går panflöjten att köpa i storpack på Hemköp och går det att förbereda den på två minuter i mikron?

Det här vart inte lätt inte. Men jag får försöka grubbla vidare i sömnen om det går att ta sig dit.

Kräm out?




Duschtigt!




När jag var liten tyckte inte jag riktigt om att duscha. Det var inte det att jag hatade det så mycket att jag vägrade göra det och gick runt och luktade äckligt och hade haft sådana där vågiga streck strålandes ut från kroppen min om jag hade varit en seriefigur. Nej, så var det inte riktigt. Jag tyckte bara inte att det var särskilt kul att duscha.

Att stå där under en fors som aldrig var av rätt temperatur, kanske smörja sig med lite två och sen fortsätta stå där och vänta, hur skoj är det egentligen? Det tog ju bara upp massa lektid. Jag hade ju kunnat köra flera varv runt bilmattan med min fräsiga leksaks-Porsche, eller leksaks-Ferrari, eller Leksaks Corvette, eller leksaks-Jaguar (jag hade väldigt många leksaksbilar när jag var knatte, en gång fick jag betala ett högt pris för det efter att ha lånat ut en till min kompis Emil, aka tennisbollsfrillan, som vart arg på vår andra kompis Andy och tyckte det var en bra idé att kasta min bil på Andy, alltså riktigt sula den ordentligt i pannan på honom, hårt, men problemet var att han träffade min panna istället) - eller så hade jag kunnat leka superhjälte några extra minuter eller kanske spelat lite mer Turtles på Nintendo. Men istället skulle man alltså stå i ett litet bås och titta in i en vägg samtidigt som det droppar lite vätska över huvudet. Helt ofattbart.

Men nu när jag växt till mig tycker jag att det är ganska trevligt att duscha.
Det är ett bra sätt att bli varm på om man fryser; det är ett bra sätt att vakna på vid sjusnåret varje morgon. Och man kan stå och flexa musklerna om man kommer från gymmet, eller öva på ett viktigt föredrag man ska hålla senare under dagen.

Fast jag brukar oftast stå och lattja med schampot. När jag var liten hade man en fyrkantig tvålkaka att jobba med, nu har man ett helt systembolag fullt med cremer och virke till en redig duschcocktail. Här, där jag delar badrum med två kvinnomänniskor som precis som alla tjejer verkar ha ett duschproduktsmissbruk, brukar jag stå och mixa utav bara helvete i ett flashigt highballglas (min hand). Jag tar en flaska och häller stilrent ner i glaset, gärna från så hög höjd som det bara går - det är trots allt en show - och jag flarear och snurrar flaskorna i luften ett par varv innan jag ställer tillbaka dem. Det kan handla om en skvätt Nivea-vodka, lite Loreal-Cointreu, en dash Elvital-essans, ett par droppar Dove-juice toppat med Palmolive-olja och lite kroppstempererat vatten. En härlig blandning med en fin kick som definitivt får kroppen att piggna till. Och det har väl hänt nån gång att det gett en lite dimmig blick och vissa balanssvårigheter, men det visar bara att man är halvvägs till ett perfekt state of mind.

Problemet med duschen i detta hus är att den är sämst. Vattentrycket är obefintligt. Jag skulle bli blötare om jag spottade rakt upp i luften och lät loskan landa nånstans på kroppen än vad jag blir när jag maxat duschrattarna. När jag kliver ur duschen behöver jag inte tänka på att torka mig under fötterna för att inte halka, vattnet lyckas aldrig ta sig de 190 cm det är ner till mina fotsulor i alla fall.

Och som en liten bonus på det så lider duschen av svåra personlighetsstörningar. Efter att man jobbat fram en halvbehaglig temp på det nästintill obefintliga vattnet så kan den helt plötsligt få för sig att stänga av allt vad varmvatten heter i ca 20 sekunder. När man vågat sig, och hittat, tillbaka in under strålen och värmt upp sig någon minut, då stänger den av kallvattnet istället. Att vandra runt med en skållad rygg en hel dag är inte det roligaste kan jag avslöja.

Så trots att jag är en duschtender av rang - alltså jag menar verkligen riktigt, riktigt, riktigt hög klass - så händer det att jag säger 'tack, men nej tack' till duschen är hemma(?) och åker till gymmet för att blanda drinkar istället. Det jobbiga är bara att utbudet av groggvirke är så begränsat där...




Ett mysterium!




Appropå ingenting så klurar jag lite på vad som kan ha pågått igår och i fredags.
I vanliga fall snittar jag sju väldigt unika besökare per dag på denna blogg, men i fredags sprang siffran iväg till hela 33 personer och igår var det 42 nyfikna surfare som red på en våg in till denna sida. Vart kom dem ifrån? Hur stor var vågen och vem var det som blåste den vind som skapade vattenbulan?

Jag utgår i och för sig från att det är ett misstag. Idag har jag hunnit skramla ihop fem besökare, och ni är hjärtligt, hjärtligt välkomna!




Spoiler!




Igår tittade jag på film. Machete. Det var den sämsta film jag sett sedan Vantage Point, Cloverfield och de första och enda 22 minuterna av Sagan om Ringen jag någonsin kommer att se. Den var ju totalt meningslös och erbjöd inte något som helst försök till att vara en vettig och seriös film - för att inte tala om alla uppenbara misstag som genomsyrade detta skådespel som inte kan beskrivas som annat än craptastic.

Det finns ett tv-program på BBC Three som heter Great Movie Mistakes. De skulle kunna göra en hel säsong baserad på Machete. De skulle kunna byta namn på programmet till Great Machete Mistakes om de skulle vilja.

Machete handlar om den där långhårige, ärrige och rätt farliga herren som alltid spelar allmänt loco i usla filmer som alltid "goes straight to DVD", och även i Spy Kids (där han för övrigt också spelar Machete, vilket betyder att filmen Machete alltså är en spin-off på Spy Kids).


I början av filmen, ganska strax efter att Machete lyckats ta sig ur ett brinnande hus, hamnar han i USA och jobbar lite illegalt som trädgårdsmästare. Det är ju tydligen så mexikaner gör. En dag kommer den här herren, med en mörk, raspig röst, en välpolerad panna och en kaxig frisyr för att plocka upp Machete för ett jobb.


Herren kör en ganska rutten Mercedes, kanske för att han vill passa in i omgivningen.


Men ungefär två sekunder senare, när Mach (jag kallar honom Mach, det känns som om vi kommit varandra nära) har hoppat in i åket och de kört iväg, så är bilen plötsligt sprillans färsk, med nybilsdoft och allt.


Kanke stannade de på Statoil för en Guldtvätt med gratis avfettning vilket gjorde markant skillnad?
Kanske körde han runt med ett sånt här överdrag som gjorde att bilen såg ut att vara av annan modell?

Sedan får vi åka med inne i bilen, och ojsan, där sitter minsann getabocksskägget återigen i den gamla bilen. Kolla bara på nackstödet, sådant fult nackstöd får man inte i en ny Merca inte.



Fast när Mach och herren är framme vid herrens kontor är det en ny bil som gäller igen.


Och lite, lite senare, när mannen med den välfönade frisyren gör knarkrazzia hos sig själv, dödar sju pers, lyfter ut sin dotter Lindsay Lohan och med en handflata i pannan vänligt men bestämt placerar henne på passagerarsidan, så är det återigen den nya, färska bilen bilen vi får se.



Och Lindsay, hon sitter inte i nån gammal 80-tals-Merca hon inte. Hon får sitta i den nya bilen, förmodligen efter att ha hotat lämna hela inspelningen annars eller kanske genom att sittstrejka på motorhuven när regissören kommit rullande med den gamla skräpbilen.


Och lite senare är det dags för fler misstag. Robert De Niros...


...karraktär ska dödas - eller ännu värre, skjutas - och det är Machete som ska göra det. Här står han redo på ett tak med en puffra av hyfsad storlek för att döda ihjäl politiker-De Niro som står och berättar skämt på en scen.


Men Mach hinner inte sätta nådastöten i De Niro. För på ett annat litet tak står nämligen han-som-har-två-olika-bilar-i-en-killens undersåte, Mannen Med De För Stora Byxorna Som Även Spelar Eli Thomson i Boardwalk Empire, och lossar sin egen bössa, rakt i Machetes bröst/axel.


Splash! säger det, och blod hamnar både här och där.


Machete springer ner för trappan och nog blöder han allt.


Men när han sedan kommer ut på nästa tak, efter att ha stött på patrull både en och två gånger, så ser det ju helt otroligt städat ut. Inget blod, inga skotthål, inga rörlighetssvårigheter. Alla saker åtminstone jag skulle räkna med att uppleva om jag blivit pepprad i bröstet/axeln med en redig älgstudsare.


Och såhär fortsätter det genom filmen. Till exempel skjuts en brud i ögat men återuppstår senare tack vare två trevliga sjuksköterskor med väldigt korta, vita rockar.

Och så har vi det kanske största felet i hela filmen. Jessica Alba står och duschar och hon glömmer helt och hållet hur felaktigt hon placerar armen, och regissören gör ingenting åt det. Pinsamt är ordet. Pinsamt.





Ojojoj!




Läste en artikel från Expressen. Den handlade om sexköp. Sexköp är olagligt och dåligt.

Försök därför hitta det lilla tokeriet som innfunnit sig i samband med att artikeln publicerades online... Vi kan kalla det för Finn ett Fel. Jag bjuder på Päronsplit till den som lyckas.

/.../





Beskyddarens sport!




Sådär, nu har beslutet konfirmerat sig.
Det har gått på ett läger som alla konfirmander låtsas tycka om, sippat på vinet som alla konfirmander är där för att få dricka och fått de presenter alla konfirmander var ute efter från början men sedan insåg inte alls var särskilt roliga att få.

Och nu ska jag berätta varför jag är på bra humör: jag har fått en liten praktikplats på en av världens mest respekterade tidningar, och en av världens bästa sportredaktioner - the Guardian Sport. Mycket bättre än så blir det inte om man vill praktisera på en tidning. Det är bara FourFourTwo och BBC kvar att fixa sedan är jag väldigt nöjd med de erfarenheter jag tar med mig hem.

Nu handlar det visserligen bara om en vecka men det är mer och bättre än den vecka jag inte hade fått om jag inte hade jobbat hårt för att få den. I slutet på maj blir det av, då djävlar.

Andra saker på gång:

- Jag och två klasskamrater håller på och skapar en egen fotboll/sport-podcast. Förhoppningsvis börjar vi spela in redan nästa vecka.
- Tottenham har precis vunnit mot Milan i Champions League och är ett steg närmare kvartfinal. Där hoppas vi att de får möta Real Madrid och så hoppas vi att SvenskaFans.com vill styra presspass för att få tillgång till en löjligt bra rapportering utav yours truly.
- Jag funderar på att försöka fixa praktik under två veckor i STHLM över påsk, någon som känner en chefredaktör?


Nu: sova.

Kräm out.





YEEEES!




ISH-JÄVLA-FUCKING-NENO-VAD-JAG-ÄR-PÅ-BRA-HUMÖR-HELT-PLÖTSLIGT!


Jag ska berättar mer när jag fått det 'confirmed'!

Stay tuned...




Ring, ring!




Landade på London Metropolitan University kl 08.40 imorse.
Det innebar att väckaruret skrek och hade sig första gången vid 06.30. 06.49 tvingade jag mig upp och in i duschen och 09.00 var det dags att ha föreläsning i Shorthand - ett hemligt journalistspråk jag föklarat någon gång för cirka ett år sedan.

När klockan slagit 09.26 hade fortfarande inte någon föreläsare dykt upp. 09.30 var den klassiska gymnasiedagen ett faktum. Även fast vi väntade en kvart längre än den kvart man egentligen bara behöver vänta på en försenad lärare i gymnasiet så var det kusligt likt en helt vanlig dag i första, andra eller tredje ring. Tjejerna bråkade lite lätt om vilka två som skulle vara kompisar just idag, killarna snackade fotboll och vad som pågått under helgen och de smått könslösa rollspelsnördarna utförde sin största hobby: att vara tysta.

När tidsbestämmarcirkeln på väggen slagit 09.31 hade vi påbörjat en 4,5 timmars håltimme där samtliga inblandade ängsligt försökte komma på en bättre idé än den andra över vad man skulle kunna fördriva tiden med. Kolla på en mastodontfilm löd ett förslag, tälja en miniarmé utav kottar var ett annat, och att sitta på en bänk och spana under de kommande 270 minuterna var ytterliggare ett.

Sagt och gjort, en bänk var funnen.
Men tyvärr var spanet långt ifrån gymnasieklass då bänken befann sig på insidan av en pub full med gammalt groll och gamla troll, i jämförelse med färska jämnåriga unga kvinnor som gärna visar upp sina nya dagens outfits som på gymnasietiden. Men mycket väl gick det att lösa ändå i och med att en pubs fatöl är av helt annan kaliber än en skolmatsals fatmjölk. På ett sådant vuxenetablissemang får man även slänga hur mycket mat man vill utan att behöva bli påmind om hur många glassbåtar eller hur många portioner till några fattiga barn i Afrika man skulle kunna återvinna ur svinnet.

I vanlig ordning följdes håltimmen av en förhållandevis trist tillställning till lektion där produktiviteten var lika låg som majoriteten av handelsprogrammet i Tyresö Gymnasiums betygspoäng och därmed var vi inne i Twilight Zone igen (nej jag menar inte vampyrböckerna). Detta följt av en hemresa längst bak i bussen och en ostmacka framför råusel eftermiddagsteve fullbordade sedan denna oemotståndliga resa tillbaka till 17 års ålder.




Ett blogginlägg!




Det är ju söndag och söndag innebär att det är helg. Jag har märkt att det fåtal som läser denna blogg - eller ni kanske inte ens läser, ni kanske bara ramlar in för att ni klickat fel nånstans eller för att ni goolat på ordet Kram men råkat skriva in Kräm eller för att ni jobbar på en uppsats och Ekströms och vart lite vilseledda eller för att ni helt enkelt tror att det här är någon slags bildebok där man bara kan titta på fina foton och skita i att läsa, till er sistsämnda kan jag för övrigt meddela att det inte fungerar så här utan här är det text som är prio nummer ett, bilder hittar ni på andra ställen - har tendens att bli fler på helgerna.

Och det är ju trevligt. Trivs ni med det så trivs jag med det.

Men det gör att jag känner att jag vill komposera något riktigt flådigt för er att läsa just när det är helg. Något ni kan sätta tänderna i och fullständigt analysera skiten ur, kanske få er ett litet skratt eller bara må bra av. Ni får mig att vilja prestera.

Så jag sitter här nu och försöker komma på vad jag ska skriva om. Vad har jag gjort idag? Vilka iaktagelser har jag gjort? Tyvärr är det så att för att blogga bra måste man vara inne i ett stimm där man helt enkelt får ämnen serverade på fat - de dyker upp i hjärnan utan att man egentligen ens vill det. Väldigt tacksamt är det. Tyvärr ramlade jag ur det där stimmet i maj för snart två år sedan och sedan dess har jag fått kämpa en aning, ibland med fina resultat, iband med lite sämre.

Istället sitter jag och funderar på vad i mitt rum som kan vara intressant.
Min lila vägg, min anteckningstapetserade garderob, min stekiga falska Voss-vatten jag köpte för att känna mig som en baller som har så mycket dinero att jag kan låtsas känna skillnaden på H2O för 80 kr/litern och den brittiska kranvodkan.

Inget känns sådär superintressant, men man kanske skulle göra ett nytt Cribs-inlägg någon gång så ni får veta hur min etagevåning ser ut nuförtiden? Jag har tyvärr missat att göra det på mina senaste fyra krypin. Men de var trots allt bara mindre övernattningslägenheter på 2-300 kvadratmeter så ni missade inte direkt någonting. Fast innan det blir något måste jag röja upp lite här, som Sunes brorsa Håkan hade sagt. Det ser inte riktigt okej ut, så mycket kan vi slå fast.

Annars funderar jag på vad jag ska göra när jag är klar här i slutet av maj. Jag lär väl komma hem då jag är trött på att få i feta lägenheter som är flashigare än Mr T:s halskedjor, men vad ska vi hitta på när jag faktiskt gör det? Hur stor ska festen bli? Har ni bokat Arlanda och spärrat av ankomsthallen så inget simpelt fotfolk står i vägen när jag deklarerat alla mina tullvaror efter att jag plockat ut bagaget och kliver officiellt in på svensk mark för att möta allmänhetens jubel?

Det jag vill göra är två saker: sitta på Snaps max en timme efter att jag anlänt, och äta en Farstamacka. Det styr ni va?

Nu tittar jag mig runt i rummet igen för att leta fram något av värde att nämna. Min "blommiga" gardin, som faktiskt matchar oroväckande bra till min lila vägg, tar vi någon annan gång och min lilla madrass i den stora sängramen likaså. Istället tittar jag på datorn och ser att jag faktiskt redan skrivit ett blogginlägg. Konstigt hur sånt där fungerar måste jag säga...




Hmm...!




Det var inte den riktige Santiago Solari...





Santiaaaaaago!




Jag fick en trevlig överraskning på Facebook precis. En av mina gamla Real Madrid-favoritspelare, Santiago Solari - som sedan gick till Inter då Los Blancos med Florentini Perez i spetsen inte insåg hans storhet - vill bli vän med mig. Bästa kompis kanske till och med?


Väldigt kul, men samtidigt lite konstigt. Jag har trots allt aldrig träffat Santiago och jag trodde faktiskt inte att han visste att jag existerade. Men förmodligen är det en sådan där vän-genom-en-vän-genom-en-vän-genom-en-vän-genom-en-väns-kusin-grej. Han har troligtvis hört att jag är en jävligt nice person att ha och göra med, och då hade vem som helst agerat på samma sätt, det förstår jag ju.

Så nu måste jag nog acceptera hans friend request, ge honom mitt telefonnummer och vänta på att han ringer och frågar om jag vill hitta på nåt.

Hörs sen!




Revalation!




Ikväll har jag upptäckt att det faktiskt inte bara är på Soap Bar som man kan gå ut på ensam, för att "man alltid träffar någon man känner". Det funkar på ett ställe i London också.




XOXO!




Jag låg och TV4Playade Sveriges Mästerkock för någon natt sedan.
Dels på grund av att det enbart finns två vettiga program att titta på i England - nyheterna och Top Gear - dels på grund av att jag av någon anledning gillat matlagningsprogram ända sedan jag var lite, och dels på grund av att jag inte kunde sova.

Programmet i sig var ganska ointressant och dåligt, framförallt jämfört med brittiska och australiensiska Masterchef som har rullat på tv här - det går ju liksom inte att misslyckas med en domare som ser ut som han i aussie-versionen. Men det var en sak som slog mig. För att vara ett matlagningsprogram så handlade det väldigt mycket om hur deltagarna tävlade om att få kramas mest istället för vem som kunde steka fiskpinnar bäst.

Den här killen här...

 

...jag vet tyvärr inte vad han heter, men han gjorde en storstilad kraminsats. Han var hela tiden på plats när någon var i krambehov. Kanske för att han hade störst behov själv? Vem vet? Kollar bara hur han alltid fanns där och bara öppnade upp sig själv för sina kamrater:

 

 



Sedan var det kramkillens tur att få veta sitt resultat. Han gick in till Per Morberg och de andra grabbarna och fick sin dom. Och glad blev han. För han gick vidare. Om han sedan blev glad för att han faktiskt har större chans att vinna tävlingen eller för att han får kramas mer vet jag inte. Men kramas, det fick han i alla fall.

Både en...


två...



tre...



fyra...



fem...



och sex gånger till...


Den sista personen där tror jag han tyckte om att kramas med för de hade kramats tidigare också - och då var det inte bara någon liten åh-gud-vad-synd-om-dig-men-egentligen-bryr-jag-mig-inte-alls-kram. Utan då var det minst sagt en riktig HERREGUD-JAG-ÄR-SÅ-ÖVERLYCKLIG-ATT-DU-FÅR-VARA-KVAR-VID-MIN-SIDA-KRAM!

 

Lägg gärna märke till handpåläggningen i form av den rödtröjade personens vänstertass också. Male bonding. Bromans. De sätter ett riktigt statement att i Sveriges Mästerkock, där hålls det inte tillbaka med känslorna, inte. Krävs det att man tafsar på rumpor så ska det göras ordentligt så att alla kan se.

Det är trevligt. Skoj att det är så myspysig stämning i mästerkocksprogrammet. Man riktigt ser hur kramaren trivs där uppkurad i rödtröjans famn. Han vill aldrig lämna hans trygga armar, aldrig nånsin. Tyvärr var han tvungen att göra det när programmet skulle kramas vidare, men han passade på att ta ett sista litet famntag i alla fall...

 

 

 


 


Charlie!





Det här, det är nöjesjournalistik när den är som bäst.
Och det innebär i stort sett att den är sämst. Aftonbladets nöjessida har snappat upp att en "källa" säger till New York Post att Charlie Sheens föräldrar vill omyndigförklara honom. "Källor" i tabloider är oftast en kollega som sitter på andra sidan skrivbordet och hittar på alltihop.

Sedan har man även knåpat ihop en artikel när exfrugan meddelar världen att Charlie är "ett vrak". Som om inte det framgår av, först och främst bilden som ackompanierar artiklarna, men även det faktum att Martin Sheen, 70 år, vill omyndigförklara sin sån på 45 jordsnurr.

Charlie (eller Carlos Irwin Estevez, som han egentligen heter) blir då alltså av med sin rösträtt. Han får inte köpa alkohol. Och han får framförallt inte titta på snuskfilm. Vilket gör det jobbigt för Carlos förstås då han gillar sådana lockelser. Fast nej, riktigt så illa är det inte, men han kommer inte få ingå avtal utan att pappa Martin (eller Ramón Gerardo Antonio Estevez, som han egentligen heter - Martin är ofta ett smeknamn när man heter Ramón Gerardo Antonio) har sagt "okej".

Nu vet inte jag exakt vad Carlos Irwin har pysslat med tillsammans med diverse porrstjärnor på noga utvalda hotell, men jag tvivlar på att ett anställningsavtal någonsin varit skrivet innan aktiviteterna påbörjades. Därför har jag en aning om att omyndigförklaringen kan vara smått onödig - och därmed försvinner själva huvudsyftet med storyn.

Men det roliga när man läser om Sheen (vilket är amerikanska för Estevez) är att man vet att minst 87% av alla män som läser artikeln egentligen tycker att det Carlos "is living the dream". En överväldigande majoritet är fruktansvärt avundsjuka på honom. Inte nog med att hans påhittade förnamn betyder penis, utan han cruisar även runt från lyxhotell till lyxhotell i sitt privatjet, strör pengar runt sig som Gud vaskar regnvatten, han dricker så jävla mycket alkohol att alkoholen snart dricker honom, och han gör det ständigt omringad av snygga brudar.

För män är Charlie Sheen den ultimata karlakarlen - han är vårt köns nirvana - och att omyndigförklara honom vore som att stympa varenda charliebeprydd människa (man) i hela västvärlden och ta ifrån dem deras ouppnåliga dröm. Och gör man det är det nog bara Vänsterpartiet som blir glada.





Tidigare inlägg
RSS 2.0