Dim sum!




Idag har jag gjort en något märklig upptäckt. Det är ungefär som om man skulle upptäcka, vid 24 års ålder, att man är adopterad. Jag har nämligen fått veta att jag kanske är kines/guling/risplockare.

Jag kikade in sveriges största lärocentrum, Flashback.org, imorse för att bli lite mer upplyst om hur världen ser ut där hemma för tillfället. Där hittade jag en intressant "tråd" om finnar och deras utseende.

En person vid namn 'kortnamn' bestämde sig kl 04.18 natten till lördag för att skapa ett ämne där han menar att han kan spotta en finne på flera mils avstånd, nästan. Precis sånt som man brukar göra en sömnlös fredagnatt. En kille som heter 'Musse.Chill' håller med 'kortnamn' och meddelade att han "skrämmande ofta kan sortera ut finnar från mängden" på grund av att dem är blek och "hyggligt spetsiga".

Den livserfarne och världsvane 'backsilver' tycker dock att de förstnämndas utspel är fullständigt befängda. "Hehe,snacka om okunniga valpar som tror sig veta!", säger han och avslutar med en gul pacman-liknande gubbe som smäller sig själv i pannan för att förstärka att ynglingarna som kommit med de första kommentarerna är heeeelt JÄvla (med betoning på JÄ) sjuka i huvudet.

Härnäst kommer 'Curator', som valt att internationalisera ordet kurator, alternativt arbetar som vaktmästare eftersom det är det ordet betyder på engelska. 'Curator' säger att, "finska språket är ju egentligen inget indoeuropeiskt språk, utan finskt-ugriskt. Detta vill säga att finnar egentligen är detsamma som ungrare". Inget konstigt där egentligen, detta visste jag redan. Förutom det nya faktum att finnar och ungrare är exakt samma sak...

Däremot är nästa mening från 'Curator' något chockframkallande: "...och med det följer vissa asiatiska drag, ofta över ögonen".

Samme 'Curator' berättar sedan en anekdot om en ungersk bartender han kände, som för övrigt tydligen var notorisk sexmissbrukare vilket vaktmästaren fann viktigt att påpeka. "Faktum var att man tydligt kunde se vaga 'kinesiska' drag i den där ungerska bartenderns ansikte", berättade han.

Kinesiska drag!

Nu är det som såhär, att som många redan är medvetna om, att jag är till hälften ungersk. Min mamma kommer från landet som Flashback nu har dömt som asiatiskt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Ska jag börja plugga mandarin istället för att äta mandariner? Ska jag ge upp mina journalistambitioner och följa mitt kall och börjar jobba i en skosnörefabrik i utkanterna av Hong Kong? Ska jag köpa en riskokare?

Å andra sidan, jag gillar knappt ris. Min mamma äter inte hund och mina morföräldrar har aldrig arbetat för Nike. Så jag tror nog att jag behåller mitt europeiska ursprung ett tag till...

Det här är för övrigt Ferenc Puskás, världens främste ungrare någonsin (ett par år till i alla fall) och tillika en tvättäkta Real Madrid-legendar. Han borde vara avbildad på Ungerns flagga. Inte ser han kinesisk ut?

 

 



Scunthorpe!




Har du någonsin slagits av tanken att du ska registrera dig på en internetsida, kanske gå med i ett socialt nätverk för att vara med i matchen, kanske signa upp dig på ett forum av valfritt intresse eller fetish, kanske skaffa en ny mailadress efter att din gamla blivit kapad? När du väl gör det kanske det går till ungefär såhär:

Du rullar ut din fräscha, och egentligen lite för dyra, ergonomiska Kinnarpsstol, justerar höjden för att slippa slå knäna i skrivbordet, ställer in vinkeln på ryggstödet i hopp om att slippa eventuella med för livet och rullar sakta fram genom att ta tag i skrivbordskanten och dra.
Den formgjutna musen ligger under handen som ett par välsvarvade funktionssulor för att motverka musarm, men det vore ändå inget bekymmer i och med det specialskydd mot tennisarmbåge du alltid har på armen nr du surfar.

Sakta men säkert klickar du dig in på din väl utvalda sida där ett konto ska skapas och du letar febrilt efter 'Registrera dig'-knappen.
Då du uppenbarligen är sist med att joina denna förteelse har webdesignern antagit att alla redan har 'reggat sig' och gömt länken i ett sällan utnyttjat hörn.

Men du hittar den och börjar knappa in dina uppgifter. När det är dags att välja användarnamn, e-post osv., skriver du kanske: steven.brightwater@hotmail.com. MEN, det fungerar inte. Du förstår inte varför och försöker om och om igen. Du börjar lacka ur. Du hamrar på tangenterna som och de vore något slags tivolispel där man vinner en fet box Plopp om man hamrar hårdast. Men det finns en anledning till att det inte fungerar och den anledningen kallas för "the Scunthorpe Problem".

The Scunthorpe Problem är ett mycket jobbigt syndrom för de som har ett namn som innehåller ett fult ord. Internet är nämligen fullt av filter som stoppar dessa namn. Steven BrighTWATer till exempel. Twat är ett fult ord på engelska. Det betyder vagina. Mycket användbart när man är irriterad.

Och sCUNThorpe har ett liknande problem. Cunt är ett fult ord på engelska. Det betyder vagina. Mycket användbart när man är irriterad. Har du bara ordet Scunthorpe med i ett email kan det blockas.

Det finns massor av roliga exempel:
- På 90-talet ville nån grabb skapa domänen www.shitakemushrooms.com. Det fick han inte och jag tror du kan ana varför.
- Det var en gång en Linda Callahan som ville skaffa en mailadress. Gissa varför hon inte fick! Jo, hon har ju ordet Allah i efternamn, och det där med Allah är känsligt, det vet man ju.
- Det brittiska parlamentet fick det lite struligt när deras filter stoppa alla mail med fula ord samtidigt som det pågick debatt om the Sexual Offences Bill (sexbrottslagen).
- Montreal Urban Community, vilket blir Communauté Urbaine de Montréal då de pratar franska i Montreal, fick hela sin hemsida www.CUM.qc.ca blockad år 2000.

Men det händer också att filter byter ut ord rakt av, lite som när man skriver fel i Word och så rättar programmet fel. Och det är ju skönt när man får hjälp med det, fråga bara det amerikanska 100-meterslöparesset Tyson Gay. På en nyhetssajt som drivs av en kristen organisation där ALLT är politiskt korrekt och lite till, publicerades en artikel där huvudpersonen var en kille som sprang. Killen hette Tyson Homosexual är nog lagom nöjd med sitt efternamn.




The UC!




Idag blev jag officiellt klar med min näst sista termin på universitetet efter att ha lämnat in höstterminens sista uppgift. På måndag börjar min sista termin på universitetet. Sedan är jag klar. Färdig. Vuxen.

När man lämnar in uppgifter på min skola måste man skriva ut ett 'cover sheet' där det står massa information om vilken kurs det handlar om och en enorm streckkod för registrering och så vidare. När man skrivit ut den och sina x antal sidor arbete häftar man ihop dem och går till 'the Undergraduate Centre'.

'The Undergraduate Centre' är ungefär som skoluppgifternas egen nattklubb.
Den är inte särskilt exklusiv för vilket patrask till uppgift som helst kommer in, det är först efter att lite folk på insidan granskat och satt betyg på uppgiften som den får veta om den är tillräckligt cool eller inte. De uppgifter jag har avlat fram har varit ganska coola för det mesta, och en hel del har fått tillgång till VAP-rummet (Very A-grade Project).

Utanför 'the Undergraduate Centre', även känt som 'the UC' för VAP-uppgifterna, ringlar en liten kö.
Men det är inte lika uppstyrt som downtown, utan 'the undergraduate centre' är lite mer underground. Det finns inga dörrvakter, bara ett antal planscher uppsatta med regler - "No chewing gum, no paperclips, no white ink" till exempel. Klarar uppgiften dessa regler släpps den in, den inkasserar en fräsig stämpel av en låtsasflirtande arbetare som är ute efter dricks och kan börja avancera mot de olika rummen och dansgolven.

Vilket rum uppgiften får festa i avgörs av streckkoden på 'cover sheet:et' den har iklätt sig i, allt för att separera olika samhällsgrupper så gått det går. De stekiga journalistikuppgifter festar i en låda, ekonominördarna festar i en annan och längst in i ett hörn sitter Carribean Cultures-uppgifterna och röker ganja i någon konstig rottinglåda.

Det är oftast ingen tvekan om vilka som äger stället (läs: journalistikkungarna), men ibland blir det tjafs. Det beror oftast på att någon har klätt på sin ett 'cover sheet' från fel garderob, eller på att någon uppgift försökt komma in flera dagar efter att den skrivit upp sig på listan.

Men annars är det världens ös inne på 'the UC'. Uppgifterna festar loss non-stop i uppåt en och en halv månad innan de fått veta sin slutliga coolhetsgrad och kan återvända till boningen efter lite fyllekäk, kanske med ett hemsläp om någon "råkar" få med sig en extrauppgift. 'Cover sheet:et' skalas ofta av rejält snabbt i sådana fall och så får uppgifterna ligga tätt intill varandra i någon slags trång sovsäck som en person bär på ryggen.

Men så länge uppgiften anses som häftig brukar inte det vara några bekymmer.





WMD!




Om jag säger botox räknar jag med att de flesta tänker: 47-årig överklasskärring som hellre "komittar" sig till ett valfritt, slätt, ansiktsuttryck för resten av sitt liv än behåller valmöjligheten till flertalet, rynkiga, ansiktsuttryck.

Fel, fel, fel, fel, fel, som Brasse i Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter hade sagt.

När jag säger botox ska du nämligen tänka: massförstörelsevapen.

Låt mig förklara varför. För några dagar sedan hittade jag den här artikeln:



Den handlar om en gammal hockeylirare som satt i en TV-studio och svettades jättemycket. Det gjorde mig nyfiken så jag googlade på ordet "Svett". Och tydligen så finns det en hel sektion av medicinväsendet tillägnat svett. Till exempel den här sidan:



Där står det att man kan skjuta in botox, eller 'botulinumtoxin' som det egentligen heter, i kroppen och slippa diverse grammofonskivor och ofrivilliga "duschar". Det har den här fräcka killen med treudden, Leif, gjort, och han är nöjd som aldrig förr:



Frågan är om treuddsfantasten Leif verkligen förstår vad han har gjort.
Ytterliggare en snabb googling, denna gång på ordet 'botulinumtoxin', visar att rent botox är mycket, mycket farligt. Ett snapsglas med rent botox skulle kunna utplåna hela sveriges befolkning - detta enligt überkällan wikipedia. Förstå vilken jobbig bakfylla man skulle få om man tog den shotten själv.. För det ska ju vara rent, det är bara töntar som blandar ut med Schweppes eller Red Bull och sånt.

Och som om inte det vore nog skulle 12 kg botox sänka varenda människa på hela jorden. 12 kg. Det är ungefär det man får ta med sig som handbagage på ett flygplan. Hur kan ingen självmordsbombare ha insett detta? Om man nu ska ta livet av sig efter att ha blivit lovad 79 oskulder när man entrar Allahs palats på "andra sidan", varför gör man då inte lite research innan. Bara en sista gång liksom, sen är man fri att lattja med oskulder hur mycket man vill. Öppna en bok, tryck igång en dator, messa 118 100, det tar knappt fem minuter.

Jag antar nämligen att dem där 79 oskulderna förblir just oskulder om självmordsbombaren misslyckas med sitt uppdrag, och därför kan man ju tycka att det borde vara värt det.

Hur som helst så tycker inte jag att varken Leif eller botoxade kvinnor ska få flyga flygplan längre.
Om inte jag får ta med mig en flaska vatten eller en helt ofarlig morakniv genom säkerhetskontrollen borde inte dessa vandrande smittohärder äns få checka in sitt Louis Vuitton-bagage eller sina Gucci-treuddar.





Vetenskapens värld!




Såhär gör vi. Jag har varit borta ett tag, men jag tänker låtsas som om det aldrig hänt och så kör vi på istället. Ok? Bra. Nu kör vi!

En av de jag bor med var i Brighton förra vecka. När hon kom tillbaka fick jag en present. En polkagris. Tydligen finns det sånt här, men det heter inte Polka Pig utan just den här hette Brighton Rock. Jag vet inte riktigt om de tyckte att de var påhittiga när de kom på namnet men det är ju inte riktigt i klass med att vara lika ovettigt som ordet polkagris. Hård är den i alla fall, så Rock passar väl helt okej ändå. Men det verkar som om de som tillverkar dem har lite slappa handleder för det är inte dem mest maskulina färger de har skruvat ihop till en liten stolpe.


Hur som helst tänkte jag att jag skulle kolla om den smakade som en polkagris. Så jag tog en redig tugga och upptäckte snabbt att jag faktiskt inte kommer ihåg hur en polkagris ska smaka och lade ned smakprovsprojektet i det hela omedelbums.

Men då upptäckte jag en otroligt häftig sak.
Mitt innuti pinnen har någon skrivit "Brighton" - säkert någon klottrare som gått och blivit hög på tre spritpennor och en tändare och haft taskig tillgång till ödegivna tunnlar och gråa husfasader. Alltså på insidan, där man inte kommer åt. Jag bröt av massor av bitar och det ser likadant ut överallt. Kolla:


Hela vägen till andra änden ser det ut såhär. Hur går det till? Likadant, hela vägen. Inga stavfel, inga konstiga typsnitt, konstant samma. Jag räknar med att någon smålänning nu tar tag i det här och förklarar hur man lyckas med detta, alternativt hur man orkar hyvla bort varje millimeter av Polka Pig:en, skriva Brighton och limma ihop den igen efteråt.

Alla vet nämligen att smålänningar älskar både polka och grisar, därför borde det inte vara några problem för er att veta hemligheten bakom detta unikum. För det här är fan en världssensation. Det var några italienare som lyckats med "Cold Fusion" - ett sätt att skapa gratis enerig av t ex vatten - men det här, DET HÄR, det är helt jävla galet.

Seså, det är bara att börja höra av sig!




*host host*!




Det har återigen bevisats att England är ett riktigt U-land.
Jag har nämnt förut hur vattenledningar på en del ställen fryser när det blir kyligt - runt 3 minusgrader - och hur hela staden stannar upp när det kommer 5 cm snö. Värmen är ett annat bekymmer. I crank my motherfucking radiator up så jävla högt det går, men värmen sprider sig liksom inte ut i rummet. Skam och skandal är två ord jag kommer att tänka på.

Och därför har jag nu, mitt i allt förkylningsoväsen jag redan för, åkt på en riktig jävla rethosta. Den jävlas med mig som en stor, stygg sjätteklassare mot en ful liten ettagluttare. Ett riktigt mobboffer är jag. Men det är inte så att jag gläfser runt som om jag vore nån liten knähund. Nej, varje gång jag tar ett andetag tvingas jag skälla som en redig rottweiler pga den svintuffa retstickan jag har i halsen.

Men en dag ska jag visa honom att han bara har mindervärdeskomplex och att jag minsann kommer bli något riktigt stort. Om han bara låter mig sova om nätterna. Annars kommer jag dö av sömnbrist och det går inte. Då vinner ju han.

Det verkar dock som om jag får leva med helvetet tills jag landar i STHLM, för brittisk hostmedicin är av något oklar kvalitet. Medan jag hemma kan svälja ett Nils-Karlsson-Pyssling-stort piller och bli av med eländet på två minuter, så måste man här fortfarande jobba med flytande hostmedicin, som för övrigt inte fungerar. Hur jävla 80-tal är inte flytande medicin? Det finns även sugtabletter men jag har en stor aning om att det faktiskt bara är godis - någon hosta tar det inte bort i alla fall.

Så vi får helt enkelt se om jag har några stämband kvar när jag kommer hem till jul. Jag funderar på att smälla upp ett extraelement här inne, med lite tur så fungerar det bättre än den salmkiaksmakande sirapen med anvisningsetikett på som de kallar medicin i det här landet.




Tack!




Vaknar upp med modern av alla förkylningar på grund av det här jävla U-landets inställning till värme.

Hur kan man hata att vara varm på natten?

Ändå sedan jag flyttade hit har jag fått sova i (minst) underställ på vintern därför att folk är så snåla att de stänger av värmen när det är nattedags, trots enkelglasfönster a lá 50-tal med sämre isoleringsförmåga än en trasig ICA-kasse och knappa fyra plusgrader på termometern.

Hur kan man älska att vara kall?

Kudos till den som öppnar ögonen på engelsmännen för den hypermoderna företeelsen elelement, där var och en får bestämma själv hur varmt man vill ha på sitt rum. Centralvärme är inget att stoltsera med i bostadsannonser, som britterna verkar ha fått för sig, utan det känns överlag väldigt "Första Världskriget" i mina ögon, då man trots allt fick lite extra skydd mot kylan med plankorna som sattes upp för fönstren...

Tack för att jag fick tillbaka förkylningen jag nyss blivit av med!




Twentyfuckingfour!




Det går ett rykte om att yours truly - jag - fyller år i morgon. Och jag kan härmed bekräfta att så faktiskt är fallet. Runt tretiden inatt har jag befunnit mig vid liv i 24 mer eller mindre fantastiska år.

Och en sak har jag kommit fram till under dessa år, och det är att min initiella plan att fylla 6 år och sedan gå tillbaka till 1 år igen inte alls har gått som det var tänkt. Jag var extremt emot (läs: rädd för) att börja i skolan nämligen och kände att börja om från att vara nyfödd var ända lösningen på att slippa eländet. Det gjorde jag alltså inte, och nu visar det sig att jag fortfarande går i skolan...

Nuförtiden har jag ingen plan på hur jag ska slippa skolan - och det är trots allt bara ett par månader kvar - men om någon har en idé på hur jag kan bli 1 år igen är jag villig att lyssna.






Moment 66!




Jag har gjort illa mig i stortån.
Den högra. Jag vet inte vad jag har gjort men det gör ont. En väldigt konstig känsla som är svår att beskriva handlar det om. Ni vettiga människor som knäcker fingrarna borde känns igen en känsla när lederna i fingrarna fastnat lite och det måste knäckas till lite för att det ska förvinna och man ska kunna böja på fingret igen. Så känns min högra stortå, fast den går inte att knäcka till så jag blir inte av med bekymret. Det är lite av ett knäckandets Moment 22 - jag kan inte göra något för att göra det bättre, men jag kan inte inte göra någonting alls för då försvinner det inte.

Så för att kunna gå har jag varit tvungen att tejpa min högra stortå. Inte med vanlig genomskinlig tejp utan med någon slags plåstertejp. På grund av detta så verkar blodtillförseln sluta fungera i hela foten för den är väldigt, väldigt kall. Man skulle kunna kalla det en tåskadas Moment 22 - jag fryser extremt mycket on foten, men jag kan inte ta bort tejpen för då kan jag inte gå.

En bra lösning skulle vara att snabbt och smärtfritt glida ner i ett par raggsockor, måttbeställda av min gamla raggsocksskräddare farmor. På så vis hade jag kunnat värma min fot samtidigt som jag har kvar tejpen som gör att jag kan gå nu när jag inte kan knäcka till tån och bli av med mina bekymmer. Men man hamnar snabbt i plugga-i-utlandets Moment 22 - jag fryser väldigt mycket om min högerfot och är desperat efter ett par måttbeställda raggsockor, men alla raggsockor i min ägo befinner sig i Sverige. Tyvärr har England ungefär lika bra koll på raggsockor som de har på räggers (varmkorv) - de ser ut att vara kvalitativa, vältillverkade och fyller de flesta behov, men de är egentligen gjorda av något grått, sunkigt material med luft som huvudingridiens...




Konsten att känns sig som hemma!




Fyllekäk: Scans Swedish Meatballs a.k.a. det bästa med hela Storbritannien - förutom tjejer från Australien.

 

 



I to the K to the E to the A!




Förra veckan var jag på Ikea.
Det var kul, som att komma hem ungefär. Eftersom att jag är lite VIP så kom de och hämtade mig vid tunnelbanan i en speciell Ikea-limousin. Smidigt och smärt gled jag ner i sätet där jag plötsligt, men ändå inte helt otippat, blev bjuden på ett glas Absolut Vodka att smutta på. Övrigt fotfolk, som fick promenera till det blågula underlandet, tittade avundsjukt. Så jag viftade helt enkelt till en av mina tjänare för dagen att dra gardinen för fönstret.

När vi landat gled jag utan bekymmer förbi kön och dörrvakterna. Jag nickade till mina arbetande medmänniskor på insidan som alla skrek mitt namn. En gång råkade jag köra the double nod, och då kom helt plötsligt en Carlsberg framflygande. Typiskt danskar att försöka nästla sig in hos oss lite mer framgångsrika.

Väl inne i i hjärtat av den svenska oasen blev jag erbjuden att bäras fram i en elfenbensprydd kungatron. Jag tackade vänligt men bestämt ja, och propsade på att framföras på höger sida av gångarna då jag tog för givet att svensk lag gäller på Ikea och i Sverige dumpade vi vänstertrafiken redan på 60-talet.

Sittandes i tronen tog vi oss fram i landskapet där jag kunde hälsa på gamla kompisar som Billy, göra high five med Gustav, ge Torbjörn en örfil (gammalt tjafs, tråkig historia) och nypa Gunnel i rumpan. En paus mitt i allt brobyggande var tvungen att göras och en redig portion köttbullar serverades på ett flygande tefat. En dammsugare och en ne...chokladboll fick bli efterätt innan det var dags att ta sig vidare.

Väl på väg mot utgången sa åt nån slags liten klen tjänstekvinna att lyfta med sig en sängram, ett skrivbord och en byrå från neandertalarfästningen Ta-själv-lagret, eftersom jag fått smärre huvudvärk av alla britter som åt sina köttbullar med pommes frites...

I kassan var svenskrabbatten lika given som en rejäl fylla på julafton och jag behövde inte ens visa upp ett leende för att priset skulle skavas till något. En påse Swedish Fish, två dagar och en hemkörning senare tog det bara sju timmar att bygga ihop skiten...




Animal game!




Den här skylten såg jag på vad jag skulle uppskatta till min andra dag i London, och jag kände mig något... obekväm med min nya stad:



Nu är jag inte bara obekväm, nu är jag riktigt äcklad:



Inte bara för att jag trodde att djursex var olagligt, utan även för att engelsmännen ger sig på djävulsskapelsen fåglar nu också. Visserligen rosa Pelican-fåglar med lite slappa handleder/vingleder som, förutsätter jag, tycker om att prova på outforskade territorier [läs lucka 2], men nån jävla måtta får det väl vara?

Visserligen får man ju ge britterna lite cred för att de är innovativa. De är ju trots allt lite utseendehandikappade överlag, och då är det ju smidigt att de kan öppna nya marknader för sig själva.

Samtidigt vore det ändå lite intressant att få bevittna mötet de hade när de bestämde vilka arter från djurriket som är "fair game". Det är ju inga dussindjur som skator och taxar de valt ut heller, utan det ska vara "exotish" som tyskarna skulle säga. Jag kan tänka mig att landets bönder, som troligtvis representerades av en tandlös Skotte, tyckte att får/lamm/getter praktiskt taget borde få människostatus då de är väldigt "easy accessible", medan kostymknuttarna inne i City sa "nänä, the sheep are off limits, they have to be in top condition to produce our cashmere slipovers".

Ett annat alternativ är att de jobbar efter ett rankingsystem där savannens utrotningshotade högheter tillhör den ytterstra primören, medan massproducerade siameskatter från ost-Asien belönas med både minuspoäng och x antal piskrapp.





'Cause I got high!




Imorse när jag vaknade åt jag min sista ägg- och kaviarmacka på ett tag. För idag har jag flyttat till bostad nummer fem på fem terminer. I eftermiddags lämnade jag alltså den nordamerikanska plaskdammen, Canada Water, och 49 svettdränkta tunnelbaneminuter senare var jag officiellt högländare. Höggrinden aka Highgate är mitt hem numera. Det ligger i norra London det. Och framförallt så ligger det väldigt högt upp. På en jättestor kulle.

Highgate ligger så högt beläget att snoret i näsan fryser när man är utomhus. Highgate ligger så högt beläget att jordskorpan har blivit skrynklig för att det är så fuktigt här uppe, precis som om den tagit ett bad. Highgate ligger så högt beläget att man måste tugga tuggummi när man går upp på övervåningen för att inte få lock för öronen. Highgate ligger så högt beläget att jag skulle kunna åka kickbike in till citykärnan utan att ta till en enda kick.

Här uppe mäter man välfärd i högakt, inte i pengar - även om de som bor här har gott om det också. I övrigt är folket av högljudd sort, man tror stenhårt på att fira alla högtider både redigt och ordentligt och en och annan lider av den kroniska sjukdomen högmod.

Och här ska jag nu bo till jag är klar är det tänkt. Så om allt funkar stannar det vid fem boenden på sex terminer. Plus/minus x antal vandrarhem, soffor och luftmadrasser.

Höjta till om du vill komma upp och hälsa på!





Scoop!




Whaddup, my fellow black albino friends (and you who are simply black)!?

Nu ska ni få höra om en sak: jag skrev ju det här lilla inlägget för något år sedan. Nu har det visat sig att mina källor varit helt och hållet felaktiga - man ska inte lita på wikipedia, det är det första man får lära sig på universitetet.

Hur vet jag då det? Jo, det ska jag berätta. Idag hade jag min första lektion i Audio Journalism. Det betyder att jag ska lära mig göra radio. Det tror jag kan passa mig bra. Jag har nämligen en väldigt myndig röst, i alla fall när jag pratar i telefon på Telia. Det har min gamla kollega Erica meddelat. Och radio och kundtjänstarbete i telefon är ju typ samma sak. Inte egentligen såklart, det vet faktiskt jag också - jag är trots allt 23 år och nästan, nästan elva tolftedelar. Men man pratar i en mic och någon (förmodligen ett riktigt jävla snedsteg till människa) lyssnar i en högtalare på andra änden.

Hur som helst, kursen handlar om ljud. Så vi fick lyssna på en ljudinspelning för att höra om vi kunde höra hur de redigerat ljuden. Inspelningen handlade om tre personer som pratade. Tre brittiska black albinos/albinonegrer. Och nu citerar jag vad en av dem sa (läs gärna med en smygafrikansk brytning): "When I meet someone for the first time, they think I'm from England or Scotland or Sweden..."

There you have it! Vi svenskar är inget annat än väldigt, väldigt ljusa svarta människor. Vem hade kunnat ana det?



 

 



Let's learn English!




Tjillevippen sa det forut, och sa slutade internet att fungera dar jag bosatt med medans jag letar nagonstans att bosatta mig pa for detta ar. Bad timing, det ar mitt signum det. Och jag vet ju hur griniga ni inte blir nar ni inte far nagot att lasa, sa jag bjuder pa lite engelsk lasning signerad mig sjalv idag (en lite kortare sak som ar snabb att lasa.

Och ja, jag fick A for den har ocksa...


The End

Hills of dirt and dust form an enormous letter M with you in the middle. Spread out like butter on a piece of bread, gravel and tar is laid out in a smooth path of tarmac through the barren landscape. An ant in the woods, a piss in the sea, that’s what you are when miles and miles of nothing surrounds you.


After days of travelling, hours of running and minutes of sleep, the pressure is getting too much. Your eyes struggle to stay open; your head tells you to stop. But sometimes intelligence isn’t connected to your head. Your body knows better than making foolish decisions based on emotions, especially when fleeing.


The forces of nature throw your body forward in the car seat as your foot hits the brakes. It wakes you up from your daze. Without realising it, your body reacted to the danger in front of you – but still there’s a risk behind you.


Ever since passing through the Day-to-Night Tunnel, the inside of your car has been lit up by four sets of headlights. The bright yellow flashes blended with the red from your rear cover the road in a pink glow.


Your companion is on the edge of her seat, pointing at a sign saying: “Road Ends”. Will your journey end with a who-knows-how-long dive down a canyon, or with them catching you?


100% certain death ahead; 95% certain death behind. What’s your next move?


The bare mountains around leave nowhere to escape. If you even get that far that is – the white stripes on the road keeps passing by beneath the car quickly. Objecting to the painful and undeserved treatment, the tires are screaming for it to stop. This isn’t their fault; they’ve helped you escape from many bank robberies before. And as the edge comes closer and the screams stops, they save you again.


A look into your partner’s eyes gives you the answer you’re looking for. The doors of the car flies open. You run west, she runs east. Your heavy breath and the heavy footsteps of your pursuers drench the sound of the engines left in the distance. Running up a steep hill when not knowing where you’re going is rough. Doing so with loaded guns on your tail and a case of money in your hand doesn’t make it easier.


Money has a way of doing that. It’s supposed to make life better, but when trying to get to that green, all it does is make things harder. Those beautiful, smooth bills, they can ruin your life.


Blending in with the stars, airplanes fly across the sky, but do little to cast a light on you in the gloomy night. You’re running to and through uncertainty, but you can’t resist thinking about her. She’s on the other side of the road, running up her side of the M, just like you. Is she thinking about you? You have no time to look back, but you want to. You have to.


Your head turns only to see the barrel of a gun hitting your jaw. When you stand back up you’re caught. Six men in front of you; the black abyss behind you. All suited up from neck to toe in pinstripes, they carry their pistols with grace – hats on the side, confidence in the eyes. There’s no sign of sweat on their foreheads, nothing hinting they struggled to catch you.


With a pulse of pain in your jaw you start to wonder how they found you. When entering the Day-to-Night Tunnel, the road was all yours. When exiting, the only things reminding you of daylight were bright eyes of pursuing cars. As usual, the bank job went according to plans. In, shout, money, out. Where did the special attention come from?


You’re left with two alternatives. The first is to hand over the money and hope for mercy. The other is to use your adrenaline as a springboard and jump into the pool of darkness behind you.


You silently consider your options when the clouds clear and the moon takes the stage. Its gaze allows you to see to the top of the hill on the other side. She too had looked back; she too is caught.


Even though the darkness doesn’t allow you to see her face, your eyes meet. You see her thoughts thrown out into the air between you. You’re both thinking the same thing.


You take a step back. She follows.


 


Konsten att slänga bort en röst! (Inte den man talar med utan den man röstar med)




Nu är det min tur att skriva ett Val 2010-inlägg.
Det kallas kort och gott:

'Konsten att slänga bort en röst'
, häng med!

Tina Nordlund röstar på partiet Enhet för dem jobbar för nykläckta och unika idéer som kärlek och fred på jorden. Hennes röst är värd ungefär lika mycket som de i en skolklass som säger tuppenja när fröken frågar om barnen vill ha glass till lunch istället för isterband.


Miljöpartiet tycker att det är uppenbart att invandrarbarn blir bättre på svenska om de får lära sig matte och andra skolämnen på sitt hemspråk(!?), det har the manwoman Maria Wetterstrand sagt - och så raggar de tydligen röster på Arlanda...


Att rösta blankt måste vara som att aktivt mobba sig själv. Antagligen har dessa individer blivit valda sist på varenda gymnastiklektion i skolan.


Kommunist? Javisst.

 

Paradis Hotel-Jackie backar inte för att slänga lite extra press på sina projektungars axlar. Nuförtiden räcker det inte att ungarna krattar risfälten för att göra sina volontärer nöjda, nu ska de styra världen också.


Jag anser mig också vara författare och jag älskar sammanhang!


Den här är i och för sig bra. Man ska stå upp för sina hjärtefrågor! Därför funderar jag på att ändra min redan lagda röst till F! för jag gillar tjejer. Å andra sidan är jag vänsterhänt, vilket ju bör betyda att jag kritar på för Vänsterpartiet. Mitt namn börjar på C, Centerpartier borde vara givet! Alla vet ju att juni är den bästa månaden, så Junilistan it is, eller? Om det ändå fanns ett parti för varenda sak man kan tycka om i livet så vore där mycket enklare, eller hur Håkan?



Det var alltså 'Konsten att slänga bort en röst'. Här kommer nu 'Konsten att rösta':


Själv röstade jag på Folkpartiet, såklart!




Dagens notiser!




- Idag den 10:e september, när det var ca 18 grader varmt ute och hyfsat soligt ett tag, såg jag "säsongens" första Fjällräven-dunjacka. De är som jultidningsförsäljarungarna, de kommer tidigare och tidigare för varje år.
- Det äckligaste med brustabletter är sjävla bruset.
- På buss 181 mellan Farsta Strand och Skarpnäck är det aldrig för tidigt för att sitta och sörpla Campari. Det visade en skrynklig tant som sänkte en halv flaska på 6 hållplatser.
- Har man för mycket soya i maten är det svårt att äta den.




Who's machines!?




Något av det värsta jag vet är när folk pratar i mobilen på gymmet.
Inte för att det är respektlöst mot den lilla skylten som säger att det är förbjudet, utan för att människorna som gör det oftast är så jävla jobbiga medan de pladdrar på i luren.

Jag har nämligen lite svårt att förstå hur man kan vara så jäääävla upptagen att man inte hinner träna en timme utan att ringa och boka in ett nytt värdetransportrån eller dörrvaktsgig eller det nu är de "helrena" gymbiffarna nu pysslar med. För det är ju nästan alltid dem som gör det.

Och det jobbiga med det hela är att de plötsligt blir lite extra högljudda - förutom de stånk och vrål som annars är standard. Varenda svar i telefonen hojtas liksom fram, förmodligen för att man ska lägga märke till att han faktiskt har den senaste smartfånen. Det blir mer "HÖHÖHÖHÖ!!!" än "hehe". Mer "VEM ÄÄR DET!?!?" än "nej men hej, vad kul att du ringde". Och framförallt lite mer "ÖÖÖH!! HÖRRÖÖ!! DET DÄR ÄR MIN MASKIN!! MIN MASKIN!!, än "Ursäkta, jag var inte riktigt klar med den där övningen".

Det blir lite dålig stämning helt enkelt.






Dagens filosofilektion!




Har du tänkt på att om man tar två trappsteg på en gång när man går upp eller ned för en trappa, och sedan mitt i trappan byter till att bara ta ett trappsteg åt gången, så känns det jättekonstigt?


Om inte så har du det nu i alla fall.





Brighten up my night!




Efter att ha somnat ca 04.30 igår har jag kommit fram till att jag faktiskt visst kan använda nattlampa.
Och här är den lille gynnaren som ska kasta ljus över rummet och hjälpa mig sova inatt:


Och om experimentet lyckas, vilket jag inte har några som helst tvivel på att det kommer göra, så har jag redan hittat en något mer permanent lösning:


Jag tror jag kommer köra på den blåa. Det känns mer moget och manligt liksom.




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0