Ring, ring!




Landade på London Metropolitan University kl 08.40 imorse.
Det innebar att väckaruret skrek och hade sig första gången vid 06.30. 06.49 tvingade jag mig upp och in i duschen och 09.00 var det dags att ha föreläsning i Shorthand - ett hemligt journalistspråk jag föklarat någon gång för cirka ett år sedan.

När klockan slagit 09.26 hade fortfarande inte någon föreläsare dykt upp. 09.30 var den klassiska gymnasiedagen ett faktum. Även fast vi väntade en kvart längre än den kvart man egentligen bara behöver vänta på en försenad lärare i gymnasiet så var det kusligt likt en helt vanlig dag i första, andra eller tredje ring. Tjejerna bråkade lite lätt om vilka två som skulle vara kompisar just idag, killarna snackade fotboll och vad som pågått under helgen och de smått könslösa rollspelsnördarna utförde sin största hobby: att vara tysta.

När tidsbestämmarcirkeln på väggen slagit 09.31 hade vi påbörjat en 4,5 timmars håltimme där samtliga inblandade ängsligt försökte komma på en bättre idé än den andra över vad man skulle kunna fördriva tiden med. Kolla på en mastodontfilm löd ett förslag, tälja en miniarmé utav kottar var ett annat, och att sitta på en bänk och spana under de kommande 270 minuterna var ytterliggare ett.

Sagt och gjort, en bänk var funnen.
Men tyvärr var spanet långt ifrån gymnasieklass då bänken befann sig på insidan av en pub full med gammalt groll och gamla troll, i jämförelse med färska jämnåriga unga kvinnor som gärna visar upp sina nya dagens outfits som på gymnasietiden. Men mycket väl gick det att lösa ändå i och med att en pubs fatöl är av helt annan kaliber än en skolmatsals fatmjölk. På ett sådant vuxenetablissemang får man även slänga hur mycket mat man vill utan att behöva bli påmind om hur många glassbåtar eller hur många portioner till några fattiga barn i Afrika man skulle kunna återvinna ur svinnet.

I vanlig ordning följdes håltimmen av en förhållandevis trist tillställning till lektion där produktiviteten var lika låg som majoriteten av handelsprogrammet i Tyresö Gymnasiums betygspoäng och därmed var vi inne i Twilight Zone igen (nej jag menar inte vampyrböckerna). Detta följt av en hemresa längst bak i bussen och en ostmacka framför råusel eftermiddagsteve fullbordade sedan denna oemotståndliga resa tillbaka till 17 års ålder.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0