Jag kan inte sova!




När andra människor slätar till underlakanet, droppar en femma för att se om den studsar och sedan kryper ner under täcket och möts av den där lite för svala känslan som bara några sekunder senare blir till värme, så brukar de somna. Det gör inte jag. Jag ligger där med stängda ögon och väntar på att få tillåtelse av sömnguden att få börja duna. Det brukar ta väldigt lång tid och då börjar jag fundera. På allt. Vilket sedan gör att jag måste vänta ytterliggare ett par timmar innan det är dags att träda in genom drömporten.

Men när jag var liten, alltså riktigt liten, så slocknade jag oftast hur lätt som helst. I alla fall så länge jag hade något kul att tänka på. De få gånnger jag inte det (livet var ju inte så komplicerat på den tiden, man blev matad när man inte orkade äta, kunde lura sig till att slippa borsta tänderna själv och man fick ju till och med skjuts till lekparken) kunde jag ligga och fundera i timmar - ungefär som idag.

Det sista jag gjorde när mina föräldrar nattade mig var att be om något roligt att tänka på så att jag kunde somna snabbt och lätt. Jag kommer inte ihåg vad de brukade föreslå, men av någon anledning slutade det alltid med att jag tänkte på surfing, vilket är konstigt med tanke på att jag aldrig någonsin surfat. Jag behövde också ha en springa i dörren så att det inte skulle för mörkt och krävde att mor och far höjde volymen lite på TV:n i rummet bredvid där de satt och tittade på nåt program med Robert Aschberg eller vad man nu tittade på back in the days, så att jag kunde veta att de var där. Tystnade TV:n däremot blev det smått panikartat. För då visste jag att jag var den sista som var vaken och jag ville ju inte vara så ensam.

Sedan skijldes dem och det var bara pappa som nattade mig här i Stockholm. Mamma fortsatte göra det varannan helg i Eskilstuna. Där var det alltid väldigt mörkt i mitt rum för hon bodde utanför stan och där fanns ju inga gatlampor utanför som hjälpte springan i dörren att kasta ett dovt ljus över rummet.

Där i Eskilstuna var mamma tvungen att komma och kolla om jag sov en timme efter att jag gått och lagt mig.
Det gjorde jag oftast. Men inte här i Stockholm. Här grät jag varannan kväll för det var då jag pratat med henne i telefon. Och jag mådde dåligt i magen. Den tvingade mig att gå på toa även fast jag inte var toanödig, och när jag kom tillbaka och smög ner i sängen igen var det ytterst viktigt att jag lade mig i precis rätt position, annars kom illamåendet tillbaka och det var bara att göra om prodecuren igen tills det gick hem.

Jag vet inte riktigt när jag växte ifrån det där, men nån gång mellan 7 och 23 års ålder var det.
Fast sömnproblemen kvarstår. Förutom på flygplan, där sover jag hur bra som helst av någon anledning. Och jag gillar fortfarande att sova när det är ljust. Jag känner mig tröttare då. Men jag kan ju inte direkt gå och köpa en Kalle Anka-formad nattlampa. Eller kan jag det? Och jag kanske ska läsa på lite om surfing också så att jag har något roligt att tänka på...




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0