Let's learn English!




Tjillevippen sa det forut, och sa slutade internet att fungera dar jag bosatt med medans jag letar nagonstans att bosatta mig pa for detta ar. Bad timing, det ar mitt signum det. Och jag vet ju hur griniga ni inte blir nar ni inte far nagot att lasa, sa jag bjuder pa lite engelsk lasning signerad mig sjalv idag (en lite kortare sak som ar snabb att lasa.

Och ja, jag fick A for den har ocksa...


The End

Hills of dirt and dust form an enormous letter M with you in the middle. Spread out like butter on a piece of bread, gravel and tar is laid out in a smooth path of tarmac through the barren landscape. An ant in the woods, a piss in the sea, that’s what you are when miles and miles of nothing surrounds you.


After days of travelling, hours of running and minutes of sleep, the pressure is getting too much. Your eyes struggle to stay open; your head tells you to stop. But sometimes intelligence isn’t connected to your head. Your body knows better than making foolish decisions based on emotions, especially when fleeing.


The forces of nature throw your body forward in the car seat as your foot hits the brakes. It wakes you up from your daze. Without realising it, your body reacted to the danger in front of you – but still there’s a risk behind you.


Ever since passing through the Day-to-Night Tunnel, the inside of your car has been lit up by four sets of headlights. The bright yellow flashes blended with the red from your rear cover the road in a pink glow.


Your companion is on the edge of her seat, pointing at a sign saying: “Road Ends”. Will your journey end with a who-knows-how-long dive down a canyon, or with them catching you?


100% certain death ahead; 95% certain death behind. What’s your next move?


The bare mountains around leave nowhere to escape. If you even get that far that is – the white stripes on the road keeps passing by beneath the car quickly. Objecting to the painful and undeserved treatment, the tires are screaming for it to stop. This isn’t their fault; they’ve helped you escape from many bank robberies before. And as the edge comes closer and the screams stops, they save you again.


A look into your partner’s eyes gives you the answer you’re looking for. The doors of the car flies open. You run west, she runs east. Your heavy breath and the heavy footsteps of your pursuers drench the sound of the engines left in the distance. Running up a steep hill when not knowing where you’re going is rough. Doing so with loaded guns on your tail and a case of money in your hand doesn’t make it easier.


Money has a way of doing that. It’s supposed to make life better, but when trying to get to that green, all it does is make things harder. Those beautiful, smooth bills, they can ruin your life.


Blending in with the stars, airplanes fly across the sky, but do little to cast a light on you in the gloomy night. You’re running to and through uncertainty, but you can’t resist thinking about her. She’s on the other side of the road, running up her side of the M, just like you. Is she thinking about you? You have no time to look back, but you want to. You have to.


Your head turns only to see the barrel of a gun hitting your jaw. When you stand back up you’re caught. Six men in front of you; the black abyss behind you. All suited up from neck to toe in pinstripes, they carry their pistols with grace – hats on the side, confidence in the eyes. There’s no sign of sweat on their foreheads, nothing hinting they struggled to catch you.


With a pulse of pain in your jaw you start to wonder how they found you. When entering the Day-to-Night Tunnel, the road was all yours. When exiting, the only things reminding you of daylight were bright eyes of pursuing cars. As usual, the bank job went according to plans. In, shout, money, out. Where did the special attention come from?


You’re left with two alternatives. The first is to hand over the money and hope for mercy. The other is to use your adrenaline as a springboard and jump into the pool of darkness behind you.


You silently consider your options when the clouds clear and the moon takes the stage. Its gaze allows you to see to the top of the hill on the other side. She too had looked back; she too is caught.


Even though the darkness doesn’t allow you to see her face, your eyes meet. You see her thoughts thrown out into the air between you. You’re both thinking the same thing.


You take a step back. She follows.


 


Konsten att slänga bort en röst! (Inte den man talar med utan den man röstar med)




Nu är det min tur att skriva ett Val 2010-inlägg.
Det kallas kort och gott:

'Konsten att slänga bort en röst'
, häng med!

Tina Nordlund röstar på partiet Enhet för dem jobbar för nykläckta och unika idéer som kärlek och fred på jorden. Hennes röst är värd ungefär lika mycket som de i en skolklass som säger tuppenja när fröken frågar om barnen vill ha glass till lunch istället för isterband.


Miljöpartiet tycker att det är uppenbart att invandrarbarn blir bättre på svenska om de får lära sig matte och andra skolämnen på sitt hemspråk(!?), det har the manwoman Maria Wetterstrand sagt - och så raggar de tydligen röster på Arlanda...


Att rösta blankt måste vara som att aktivt mobba sig själv. Antagligen har dessa individer blivit valda sist på varenda gymnastiklektion i skolan.


Kommunist? Javisst.

 

Paradis Hotel-Jackie backar inte för att slänga lite extra press på sina projektungars axlar. Nuförtiden räcker det inte att ungarna krattar risfälten för att göra sina volontärer nöjda, nu ska de styra världen också.


Jag anser mig också vara författare och jag älskar sammanhang!


Den här är i och för sig bra. Man ska stå upp för sina hjärtefrågor! Därför funderar jag på att ändra min redan lagda röst till F! för jag gillar tjejer. Å andra sidan är jag vänsterhänt, vilket ju bör betyda att jag kritar på för Vänsterpartiet. Mitt namn börjar på C, Centerpartier borde vara givet! Alla vet ju att juni är den bästa månaden, så Junilistan it is, eller? Om det ändå fanns ett parti för varenda sak man kan tycka om i livet så vore där mycket enklare, eller hur Håkan?



Det var alltså 'Konsten att slänga bort en röst'. Här kommer nu 'Konsten att rösta':


Själv röstade jag på Folkpartiet, såklart!




Dagens notiser!




- Idag den 10:e september, när det var ca 18 grader varmt ute och hyfsat soligt ett tag, såg jag "säsongens" första Fjällräven-dunjacka. De är som jultidningsförsäljarungarna, de kommer tidigare och tidigare för varje år.
- Det äckligaste med brustabletter är sjävla bruset.
- På buss 181 mellan Farsta Strand och Skarpnäck är det aldrig för tidigt för att sitta och sörpla Campari. Det visade en skrynklig tant som sänkte en halv flaska på 6 hållplatser.
- Har man för mycket soya i maten är det svårt att äta den.




Who's machines!?




Något av det värsta jag vet är när folk pratar i mobilen på gymmet.
Inte för att det är respektlöst mot den lilla skylten som säger att det är förbjudet, utan för att människorna som gör det oftast är så jävla jobbiga medan de pladdrar på i luren.

Jag har nämligen lite svårt att förstå hur man kan vara så jäääävla upptagen att man inte hinner träna en timme utan att ringa och boka in ett nytt värdetransportrån eller dörrvaktsgig eller det nu är de "helrena" gymbiffarna nu pysslar med. För det är ju nästan alltid dem som gör det.

Och det jobbiga med det hela är att de plötsligt blir lite extra högljudda - förutom de stånk och vrål som annars är standard. Varenda svar i telefonen hojtas liksom fram, förmodligen för att man ska lägga märke till att han faktiskt har den senaste smartfånen. Det blir mer "HÖHÖHÖHÖ!!!" än "hehe". Mer "VEM ÄÄR DET!?!?" än "nej men hej, vad kul att du ringde". Och framförallt lite mer "ÖÖÖH!! HÖRRÖÖ!! DET DÄR ÄR MIN MASKIN!! MIN MASKIN!!, än "Ursäkta, jag var inte riktigt klar med den där övningen".

Det blir lite dålig stämning helt enkelt.






Dagens filosofilektion!




Har du tänkt på att om man tar två trappsteg på en gång när man går upp eller ned för en trappa, och sedan mitt i trappan byter till att bara ta ett trappsteg åt gången, så känns det jättekonstigt?


Om inte så har du det nu i alla fall.





Brighten up my night!




Efter att ha somnat ca 04.30 igår har jag kommit fram till att jag faktiskt visst kan använda nattlampa.
Och här är den lille gynnaren som ska kasta ljus över rummet och hjälpa mig sova inatt:


Och om experimentet lyckas, vilket jag inte har några som helst tvivel på att det kommer göra, så har jag redan hittat en något mer permanent lösning:


Jag tror jag kommer köra på den blåa. Det känns mer moget och manligt liksom.




Old school!




Vindruvor med kärnor i, känns inte det lite 90-tal?
När man äter dem och måste spotta ut de två små kärnorna vill man ju bara kamma håret i mittbena, smyga ner i ett par Championbyxor med knappar längs hela benen och dra till med några schyssta moves till valfri Backstreet Boys-låt samtidigt som man tittar på MacGuyver, Skilda Världar eller En Fyra För Tre. I en värld där vi kan få fram EU-raka gurkor trodde jag att vi kommit längre...

 

 

 


 


Jag kan inte sova!




När andra människor slätar till underlakanet, droppar en femma för att se om den studsar och sedan kryper ner under täcket och möts av den där lite för svala känslan som bara några sekunder senare blir till värme, så brukar de somna. Det gör inte jag. Jag ligger där med stängda ögon och väntar på att få tillåtelse av sömnguden att få börja duna. Det brukar ta väldigt lång tid och då börjar jag fundera. På allt. Vilket sedan gör att jag måste vänta ytterliggare ett par timmar innan det är dags att träda in genom drömporten.

Men när jag var liten, alltså riktigt liten, så slocknade jag oftast hur lätt som helst. I alla fall så länge jag hade något kul att tänka på. De få gånnger jag inte det (livet var ju inte så komplicerat på den tiden, man blev matad när man inte orkade äta, kunde lura sig till att slippa borsta tänderna själv och man fick ju till och med skjuts till lekparken) kunde jag ligga och fundera i timmar - ungefär som idag.

Det sista jag gjorde när mina föräldrar nattade mig var att be om något roligt att tänka på så att jag kunde somna snabbt och lätt. Jag kommer inte ihåg vad de brukade föreslå, men av någon anledning slutade det alltid med att jag tänkte på surfing, vilket är konstigt med tanke på att jag aldrig någonsin surfat. Jag behövde också ha en springa i dörren så att det inte skulle för mörkt och krävde att mor och far höjde volymen lite på TV:n i rummet bredvid där de satt och tittade på nåt program med Robert Aschberg eller vad man nu tittade på back in the days, så att jag kunde veta att de var där. Tystnade TV:n däremot blev det smått panikartat. För då visste jag att jag var den sista som var vaken och jag ville ju inte vara så ensam.

Sedan skijldes dem och det var bara pappa som nattade mig här i Stockholm. Mamma fortsatte göra det varannan helg i Eskilstuna. Där var det alltid väldigt mörkt i mitt rum för hon bodde utanför stan och där fanns ju inga gatlampor utanför som hjälpte springan i dörren att kasta ett dovt ljus över rummet.

Där i Eskilstuna var mamma tvungen att komma och kolla om jag sov en timme efter att jag gått och lagt mig.
Det gjorde jag oftast. Men inte här i Stockholm. Här grät jag varannan kväll för det var då jag pratat med henne i telefon. Och jag mådde dåligt i magen. Den tvingade mig att gå på toa även fast jag inte var toanödig, och när jag kom tillbaka och smög ner i sängen igen var det ytterst viktigt att jag lade mig i precis rätt position, annars kom illamåendet tillbaka och det var bara att göra om prodecuren igen tills det gick hem.

Jag vet inte riktigt när jag växte ifrån det där, men nån gång mellan 7 och 23 års ålder var det.
Fast sömnproblemen kvarstår. Förutom på flygplan, där sover jag hur bra som helst av någon anledning. Och jag gillar fortfarande att sova när det är ljust. Jag känner mig tröttare då. Men jag kan ju inte direkt gå och köpa en Kalle Anka-formad nattlampa. Eller kan jag det? Och jag kanske ska läsa på lite om surfing också så att jag har något roligt att tänka på...




RSS 2.0