Konsten att känns sig som hemma!




Fyllekäk: Scans Swedish Meatballs a.k.a. det bästa med hela Storbritannien - förutom tjejer från Australien.

 

 



I to the K to the E to the A!




Förra veckan var jag på Ikea.
Det var kul, som att komma hem ungefär. Eftersom att jag är lite VIP så kom de och hämtade mig vid tunnelbanan i en speciell Ikea-limousin. Smidigt och smärt gled jag ner i sätet där jag plötsligt, men ändå inte helt otippat, blev bjuden på ett glas Absolut Vodka att smutta på. Övrigt fotfolk, som fick promenera till det blågula underlandet, tittade avundsjukt. Så jag viftade helt enkelt till en av mina tjänare för dagen att dra gardinen för fönstret.

När vi landat gled jag utan bekymmer förbi kön och dörrvakterna. Jag nickade till mina arbetande medmänniskor på insidan som alla skrek mitt namn. En gång råkade jag köra the double nod, och då kom helt plötsligt en Carlsberg framflygande. Typiskt danskar att försöka nästla sig in hos oss lite mer framgångsrika.

Väl inne i i hjärtat av den svenska oasen blev jag erbjuden att bäras fram i en elfenbensprydd kungatron. Jag tackade vänligt men bestämt ja, och propsade på att framföras på höger sida av gångarna då jag tog för givet att svensk lag gäller på Ikea och i Sverige dumpade vi vänstertrafiken redan på 60-talet.

Sittandes i tronen tog vi oss fram i landskapet där jag kunde hälsa på gamla kompisar som Billy, göra high five med Gustav, ge Torbjörn en örfil (gammalt tjafs, tråkig historia) och nypa Gunnel i rumpan. En paus mitt i allt brobyggande var tvungen att göras och en redig portion köttbullar serverades på ett flygande tefat. En dammsugare och en ne...chokladboll fick bli efterätt innan det var dags att ta sig vidare.

Väl på väg mot utgången sa åt nån slags liten klen tjänstekvinna att lyfta med sig en sängram, ett skrivbord och en byrå från neandertalarfästningen Ta-själv-lagret, eftersom jag fått smärre huvudvärk av alla britter som åt sina köttbullar med pommes frites...

I kassan var svenskrabbatten lika given som en rejäl fylla på julafton och jag behövde inte ens visa upp ett leende för att priset skulle skavas till något. En påse Swedish Fish, två dagar och en hemkörning senare tog det bara sju timmar att bygga ihop skiten...




Animal game!




Den här skylten såg jag på vad jag skulle uppskatta till min andra dag i London, och jag kände mig något... obekväm med min nya stad:



Nu är jag inte bara obekväm, nu är jag riktigt äcklad:



Inte bara för att jag trodde att djursex var olagligt, utan även för att engelsmännen ger sig på djävulsskapelsen fåglar nu också. Visserligen rosa Pelican-fåglar med lite slappa handleder/vingleder som, förutsätter jag, tycker om att prova på outforskade territorier [läs lucka 2], men nån jävla måtta får det väl vara?

Visserligen får man ju ge britterna lite cred för att de är innovativa. De är ju trots allt lite utseendehandikappade överlag, och då är det ju smidigt att de kan öppna nya marknader för sig själva.

Samtidigt vore det ändå lite intressant att få bevittna mötet de hade när de bestämde vilka arter från djurriket som är "fair game". Det är ju inga dussindjur som skator och taxar de valt ut heller, utan det ska vara "exotish" som tyskarna skulle säga. Jag kan tänka mig att landets bönder, som troligtvis representerades av en tandlös Skotte, tyckte att får/lamm/getter praktiskt taget borde få människostatus då de är väldigt "easy accessible", medan kostymknuttarna inne i City sa "nänä, the sheep are off limits, they have to be in top condition to produce our cashmere slipovers".

Ett annat alternativ är att de jobbar efter ett rankingsystem där savannens utrotningshotade högheter tillhör den ytterstra primören, medan massproducerade siameskatter från ost-Asien belönas med både minuspoäng och x antal piskrapp.





'Cause I got high!




Imorse när jag vaknade åt jag min sista ägg- och kaviarmacka på ett tag. För idag har jag flyttat till bostad nummer fem på fem terminer. I eftermiddags lämnade jag alltså den nordamerikanska plaskdammen, Canada Water, och 49 svettdränkta tunnelbaneminuter senare var jag officiellt högländare. Höggrinden aka Highgate är mitt hem numera. Det ligger i norra London det. Och framförallt så ligger det väldigt högt upp. På en jättestor kulle.

Highgate ligger så högt beläget att snoret i näsan fryser när man är utomhus. Highgate ligger så högt beläget att jordskorpan har blivit skrynklig för att det är så fuktigt här uppe, precis som om den tagit ett bad. Highgate ligger så högt beläget att man måste tugga tuggummi när man går upp på övervåningen för att inte få lock för öronen. Highgate ligger så högt beläget att jag skulle kunna åka kickbike in till citykärnan utan att ta till en enda kick.

Här uppe mäter man välfärd i högakt, inte i pengar - även om de som bor här har gott om det också. I övrigt är folket av högljudd sort, man tror stenhårt på att fira alla högtider både redigt och ordentligt och en och annan lider av den kroniska sjukdomen högmod.

Och här ska jag nu bo till jag är klar är det tänkt. Så om allt funkar stannar det vid fem boenden på sex terminer. Plus/minus x antal vandrarhem, soffor och luftmadrasser.

Höjta till om du vill komma upp och hälsa på!





Scoop!




Whaddup, my fellow black albino friends (and you who are simply black)!?

Nu ska ni få höra om en sak: jag skrev ju det här lilla inlägget för något år sedan. Nu har det visat sig att mina källor varit helt och hållet felaktiga - man ska inte lita på wikipedia, det är det första man får lära sig på universitetet.

Hur vet jag då det? Jo, det ska jag berätta. Idag hade jag min första lektion i Audio Journalism. Det betyder att jag ska lära mig göra radio. Det tror jag kan passa mig bra. Jag har nämligen en väldigt myndig röst, i alla fall när jag pratar i telefon på Telia. Det har min gamla kollega Erica meddelat. Och radio och kundtjänstarbete i telefon är ju typ samma sak. Inte egentligen såklart, det vet faktiskt jag också - jag är trots allt 23 år och nästan, nästan elva tolftedelar. Men man pratar i en mic och någon (förmodligen ett riktigt jävla snedsteg till människa) lyssnar i en högtalare på andra änden.

Hur som helst, kursen handlar om ljud. Så vi fick lyssna på en ljudinspelning för att höra om vi kunde höra hur de redigerat ljuden. Inspelningen handlade om tre personer som pratade. Tre brittiska black albinos/albinonegrer. Och nu citerar jag vad en av dem sa (läs gärna med en smygafrikansk brytning): "When I meet someone for the first time, they think I'm from England or Scotland or Sweden..."

There you have it! Vi svenskar är inget annat än väldigt, väldigt ljusa svarta människor. Vem hade kunnat ana det?



 

 



RSS 2.0