*host host*!




Det har återigen bevisats att England är ett riktigt U-land.
Jag har nämnt förut hur vattenledningar på en del ställen fryser när det blir kyligt - runt 3 minusgrader - och hur hela staden stannar upp när det kommer 5 cm snö. Värmen är ett annat bekymmer. I crank my motherfucking radiator up så jävla högt det går, men värmen sprider sig liksom inte ut i rummet. Skam och skandal är två ord jag kommer att tänka på.

Och därför har jag nu, mitt i allt förkylningsoväsen jag redan för, åkt på en riktig jävla rethosta. Den jävlas med mig som en stor, stygg sjätteklassare mot en ful liten ettagluttare. Ett riktigt mobboffer är jag. Men det är inte så att jag gläfser runt som om jag vore nån liten knähund. Nej, varje gång jag tar ett andetag tvingas jag skälla som en redig rottweiler pga den svintuffa retstickan jag har i halsen.

Men en dag ska jag visa honom att han bara har mindervärdeskomplex och att jag minsann kommer bli något riktigt stort. Om han bara låter mig sova om nätterna. Annars kommer jag dö av sömnbrist och det går inte. Då vinner ju han.

Det verkar dock som om jag får leva med helvetet tills jag landar i STHLM, för brittisk hostmedicin är av något oklar kvalitet. Medan jag hemma kan svälja ett Nils-Karlsson-Pyssling-stort piller och bli av med eländet på två minuter, så måste man här fortfarande jobba med flytande hostmedicin, som för övrigt inte fungerar. Hur jävla 80-tal är inte flytande medicin? Det finns även sugtabletter men jag har en stor aning om att det faktiskt bara är godis - någon hosta tar det inte bort i alla fall.

Så vi får helt enkelt se om jag har några stämband kvar när jag kommer hem till jul. Jag funderar på att smälla upp ett extraelement här inne, med lite tur så fungerar det bättre än den salmkiaksmakande sirapen med anvisningsetikett på som de kallar medicin i det här landet.




Tack!




Vaknar upp med modern av alla förkylningar på grund av det här jävla U-landets inställning till värme.

Hur kan man hata att vara varm på natten?

Ändå sedan jag flyttade hit har jag fått sova i (minst) underställ på vintern därför att folk är så snåla att de stänger av värmen när det är nattedags, trots enkelglasfönster a lá 50-tal med sämre isoleringsförmåga än en trasig ICA-kasse och knappa fyra plusgrader på termometern.

Hur kan man älska att vara kall?

Kudos till den som öppnar ögonen på engelsmännen för den hypermoderna företeelsen elelement, där var och en får bestämma själv hur varmt man vill ha på sitt rum. Centralvärme är inget att stoltsera med i bostadsannonser, som britterna verkar ha fått för sig, utan det känns överlag väldigt "Första Världskriget" i mina ögon, då man trots allt fick lite extra skydd mot kylan med plankorna som sattes upp för fönstren...

Tack för att jag fick tillbaka förkylningen jag nyss blivit av med!




Twentyfuckingfour!




Det går ett rykte om att yours truly - jag - fyller år i morgon. Och jag kan härmed bekräfta att så faktiskt är fallet. Runt tretiden inatt har jag befunnit mig vid liv i 24 mer eller mindre fantastiska år.

Och en sak har jag kommit fram till under dessa år, och det är att min initiella plan att fylla 6 år och sedan gå tillbaka till 1 år igen inte alls har gått som det var tänkt. Jag var extremt emot (läs: rädd för) att börja i skolan nämligen och kände att börja om från att vara nyfödd var ända lösningen på att slippa eländet. Det gjorde jag alltså inte, och nu visar det sig att jag fortfarande går i skolan...

Nuförtiden har jag ingen plan på hur jag ska slippa skolan - och det är trots allt bara ett par månader kvar - men om någon har en idé på hur jag kan bli 1 år igen är jag villig att lyssna.






Moment 66!




Jag har gjort illa mig i stortån.
Den högra. Jag vet inte vad jag har gjort men det gör ont. En väldigt konstig känsla som är svår att beskriva handlar det om. Ni vettiga människor som knäcker fingrarna borde känns igen en känsla när lederna i fingrarna fastnat lite och det måste knäckas till lite för att det ska förvinna och man ska kunna böja på fingret igen. Så känns min högra stortå, fast den går inte att knäcka till så jag blir inte av med bekymret. Det är lite av ett knäckandets Moment 22 - jag kan inte göra något för att göra det bättre, men jag kan inte inte göra någonting alls för då försvinner det inte.

Så för att kunna gå har jag varit tvungen att tejpa min högra stortå. Inte med vanlig genomskinlig tejp utan med någon slags plåstertejp. På grund av detta så verkar blodtillförseln sluta fungera i hela foten för den är väldigt, väldigt kall. Man skulle kunna kalla det en tåskadas Moment 22 - jag fryser extremt mycket on foten, men jag kan inte ta bort tejpen för då kan jag inte gå.

En bra lösning skulle vara att snabbt och smärtfritt glida ner i ett par raggsockor, måttbeställda av min gamla raggsocksskräddare farmor. På så vis hade jag kunnat värma min fot samtidigt som jag har kvar tejpen som gör att jag kan gå nu när jag inte kan knäcka till tån och bli av med mina bekymmer. Men man hamnar snabbt i plugga-i-utlandets Moment 22 - jag fryser väldigt mycket om min högerfot och är desperat efter ett par måttbeställda raggsockor, men alla raggsockor i min ägo befinner sig i Sverige. Tyvärr har England ungefär lika bra koll på raggsockor som de har på räggers (varmkorv) - de ser ut att vara kvalitativa, vältillverkade och fyller de flesta behov, men de är egentligen gjorda av något grått, sunkigt material med luft som huvudingridiens...




RSS 2.0