Poppis!




Det verkar nästan som om jag har jobbat upp mig lite i livet.
I alla fall om man kollar på Facebook och på de som Facebook föreslår att jag ska bli vän med. Okej, betoningen ska ligga på "lite", men kolla bara på den här listan med folk Fejjan tycker att jag ska bli kompis med och häpna!

- Adam Tensta. Han är ju cool, så det förslaget är jag väldigt nöjd med. Är ju redan FB-kompis med Eboi så Adam vore ett naturligt steg.
- Henok Goitom. Spelar fotboll i Almeria i spanska ligan. Också rätt ballt. Är hellre polare med honom än Zlatko.
- Erik Niva. Sveriges bästa fotbollskrönikör. Det är stort i min värld. Snart är vi kollegor så behöver inte vara polare på fejjan.
- Per Zander. Bloggar om spansk fotboll på Fotbollskanalen.se. Inte lika stort som Niva, men trevligt, absolut. Låter nog den vara för nu.
- Johan Orrenius. En till sportjournalist, denna från Expressen. Vet inte vad det kan bero på. Om vi springer på varandra på en Chamions League-final eller nåt kanske vi kan bonda.
- Elin Kling. Väldigt, väldigt otippat. Framförallt med tanke på att vi inte har några gemensamma vänner. Jag antar att Facebook tycker att vi passar ihop eller nåt... Hon har 4,999 kompisar på Facebook, den sista är vigd för mig då antar jag?
- Den mörkhåriga tjejen från A-Teens. Ja hon heter faktiskt så på Facebook. Det är väl lättare att bli ihågkommen på det viset. Jag kommer ihåg att jag tyckte att hon var zuperznygg i första videon de gjorde. Sedan kom den andra och då var hon plötsligt bra mycket mindre het. Framförallt jämfört med den blonda. Jag gillar inte sånt lurendrejeri, därför blir det inget virtuellt brobyggande där inte.




Two down, one to go!




Vaknar med den klassiska känslan av sandlåda i munnen.
Den är liksom bekant vid det här laget. Så jag dricker lite vatten. Sen dricker jag ganska mycket vatten. Tar fram telefonen. Går igenom sms-utkorgen. Inga helt obegripliga fylle-sms denna helg. Skönt. Tar fram datorn. Kollar Facebook. Har tydligen hållit fingrarna i styr där också. Skönt. Twitter? En oskyldig liten uppdatering från 5-6 rycket imorse. Inget att skämmas över. Skönt. Har nästan tagit mig i mål utan hinder. Kollar bloggen. Där har vi det. Fylleinlägget! Ridå.

Jag blir nästan nostalgisk när jag ser den senaste tidens "under the influence"-skriverier. Det känns lite som när jag startade det här bloggskrivandet. Det känns 2007. Kul!

Idag är första dagen på väldigt länge som jag vaknar utan krav. Jag behöver inte göra någonting idag. Framförallt behöver jag inte göra skolarbete. För jag har klarat av två år av min utbildning. Om ett år är jag certifierad journalist. Men nu har jag två veckors semester. Det måste firas i ett par dagar.




Också cool!




Idag blev jag var sista dagen att lämna in alla mina skoluppgifter. Så det gjorde jag. Och nu har jag sommarlov. Det har jag inte haft sedan förra året.

Just nu är jag väldigt onykter, så jag passar på att skriva mer. Jag tar det imorrn istälellet. Gud var jag älskar att ni är så förstående... För nu går vi och lägger oss.




En fluga!




Nej men fy fan vad otaggad jag blev på sommar nu. Precis nu. Ligger här i sängen och ska sova, och så surrar en fluga förbi. Och jag upptäcker plötsligt vilket jävla elände det är med sommar. Flugor, mygg, knott, fästingar, getingar, humlor och så vidare, alltid ska de ju hänga i mitt rum.

Och det känns inte alls bra när dem gör det. Framförallt inte på natten. Jag blir väldigt orolig och känner mig illa till mods. Man vill ju inte vakna av att en fluga kryper upp i näsan direkt. Och jag gillar inte direkt att veta om att jag kommer bli myggbiten på en ovalfri plats på kroppen. Ligger ju här i jalingar liksom, och med 190+ cm finns det då ganska mycket yta för eländet att bita till på.

Så istället så tar man ju till alla trix som finns i boken, sådär som man gör i sådana här makabra situationer. Man släcker lamporna, öppnar dörren till rummet och tänder en lampa i hallen istället. Tanken är att det lilla fjäderfäet ska följa ljuset och omedvetet ledas ut ur rummet medan jag sedan, snabbt som ögat, släcker lampan i hallen, springe in i rummet och stänger dörren.

Sen lägger man sig för att sova, men bara minuter senare surrar det till vid örat igen. Hur fan kommer dem tillbaka in? Många kanske skulle tippa att de aldrig flyger ut, eller att det finns en till av dess slag som suttit och kurat bakom en blomkruka och nu är beredd att ställa till med fanskap. Men jag tror att nyckelhålet har en alldeles för underskattad roll i det hela. Känns det inte jävligt logiskt att flugor flyger in genom nyckelhålet? Det borde ju vara som deras alldeles egna lilla ingång. Deras gloryhole.

När jag var liten tejpade jag för nyckelhålet på dörren till mitt rum. På båda sidor. Sedan kom det in flugor och myggor i alla fall, så då började jag fundera på hur fan de kom igenom tejpen...




Loppis!




Jag har börjat röja upp lite här i mitt rum.
Dels för att jag åker hem om en dryg (och jävligt kaxig) vecka, och dels för att det kommer folk och kikar på mitt rum då och då för att hyra under sommaren. Och det är med lite blandade känslor man gör sådant.

Här i garderoben hittade jag till exempel såhär mycket pengar.


Kul med pengar, tråkigt att det nästan bara är pissiga pennys sånt.

Jag hittade en att göra-lapp för vår tidning från förra terminen.
På lappen hade jag skrivit upp allt som behövde göras med Fashion-sidorna - layout och så vidare.


"Maila allt". Tydligt och bra i proper skrivstil. Kan ju inte gå fel...

Sedan var det dags att göra något jag aldrig någonsin har gjort förut.


Det var dags att slänga skor(!). Som självutnämnd skomaharadja tror jag inte på det här med att förkasta fotdon. Dem är heliga i min värld. Men i brist på utrymme och i tuffa tider krävs tuffa handlingar. Tre par skor rakt ner i papperskorgen bah! Kablaam! Det känns vemodigt, men ändå bra. Jag känner att jag har utvecklats som person på många sätt efter detta.

Sedan har vi den här:


En brun skinjacka bortskänkes motvilligt till högstbjudande.

Färg: brun
Storlek: large
Passform: dålig
Varm: mjaaa
Använd: inte sedan förra våren
Frakt: betalas av spekulant
Värde: £60-70+

Detta är ett tecken om något på att det är ett tufft klimat för tillfället. Finanskrisen tillåter inte ens varor av högsta sentimentala värde ta plats på jorden, hur gärna jag än vill det. Därför har du nu en ypperlig chans att knipa detta exemplar av kvalitativ fuskläder genom att hämta den på 29 Cato Road i Clapham innan torsdagen den 3 juni. Take it or leave it!

Det ska annars bli intressant att se vad för tös/påg som tar hand om min mintgröna boning under juni, juli, augusti (som Per Gessle hade kallat perioden). Hur som helst så börjar jag i alla fall känna mig redo för Sverige!




Do not disturb!




Igår kväll tog föräldrabesöket slut. Det hela kan samanfattas med att en behaglig och helbetald helg, med oväntat mycket italiensk mat, enbart kostar att se Londons största turistattraktioner en gång till + en djävulskt sönderbränd nacke. Och det kan man ju leva med.

Nu är det fullt ös med skolarbeten igen, och jag tror inte någon är så intresserad över att höra om min jakt på kommentarer från spökföretag, misslyckade Freedom of Information-förfrågningar, pengatvätt på statlig nivå och telefonsamtal till mystiska organisationer med nummer som 078877777773.

Så därför hörs vi igen imorgon. Jag måste kliva i Ben Evans-kostymen och ta tag i det här nu för reportage skriver inte sig själva.

I'll holla at you tomorrow!

//B.E.




Heja Sverige!




Idag kommer som sagt mor och far på besök.
Det ska blir intressant att se vad de tror sig veta om stan. De var ju "faktiskt i London någon gång på 80-talet" så de lär ju hitta runt utan guidad hjälp.

Jag kom precis på att jag var jävligt osmart som inte bad dem ta med en tub Kalles Kaviar, men det får man väl leva utan i knappt två veckor till antar jag.

Men jag ska strax ladda upp för att prata svenska genom att äta Scans Swedish Meatballs som alltid är en höjdare när man har hemlängtan. Inte för att jag har extrem hemlängtan, men jag saknar fem-kvällar-i-veckan-på-Snaps och 13-timmars-lördagar-på-Snaps och spontan-öl-på-Snaps och snacka-med-korv-kiosk-killen-i-Röd-Pölse-ståndet-utanför-Snaps och hänga-med-Plexus-på-Snaps och allt annat sånt där kul som man kan göra på Sna... i Stockholm.

Jag saknart' helt enkelt.


Ses snart kompisar!




Bird is the word!




Jag tänkte att i lite brist på annat så ska jag bjuda er på en liten lista såhär på torsdagskvisten. När jag gick och handlade käk förut så tog jag en sväng förbi parken, och det var ungefär som att gå i läskiga huset eller liknande - birds erverywhere. Så här kommer en lista från ett till sju på världens äckligaste fåglar (tjatigt med fågeltjat, jag vet, men vi måste få det här överstökat och det är ju inte direkt som att jag kan tappa läsare så vi kör):

1. Kanadagäss[Canada-yes].
Sanslöst läskiga. Dessa strutsar är inte rädda för något. Möjligtvis, och lite bisarrt nog, vatten. Dem står där på kanten av bassängen och kliar sig i stjärten och väntar bara. Sen om det går förbi en fräsig gås-donna kanske de slänger sig i för att impa, men det flyger upp lika snabbt. Men om någon däremot går emot dem med en hagelbrakare så rör dem inte en fena (bokstavligt talat). Använder dessutom allt från pooler till golfbanor som sina privata pottor.

2. Påfåglar[On birds]. Det var ju tack vare dem det började: fågelskräcken. Någon på Parken Zoo i Eskilstuna tyckte tydligen att det var en smidig idé att låta dessa monster springa fria och släpa upp hundbajs och diverse matrester från marken istället för att sitta bakom lås och bom, och utan övervakare och fotbojor dessutom. Det fick ju vi andra betala för genom men för livet. Tack Parken Zoo. Hade vart solklar etta om jag hade hängt på Zoo oftare, men det går ju tyvärr inte nuförtiden...

3. Svanar[Lennart och Gunde].
Samma sak som med Kanadagäss, ganska orädda, men framförallt fullständigt skogstokiga. Man kan ju tycka att ett par snabba svingar med en kajakpaddel borde lugna ner någon, men inte svanar inte. Nej, nej, de ska börja tjafsa emot och jaga iväg folk som fridfullt är ute på kanotfärd med familjen på husvagnssemestern i Tibro anno -92. Verkar dessutom ha stora rasistbekymmer i stammen då svarta svanar är i ganska stor minoritet och oftast tvingas hålla sig på sin egen kant längst ut på t-banelinjen(läs vassen).

4. Duvor[Tvålfåglar]. Flygande råttor, levande komposter, djävular - kärt barn har många namn. Äter allt från snorloskor till avföring, gärna med lite cigarettfimpar och baksnus som extra krydda. Får ofta för sig att flyga väldigt, väldigt nära för att undersöka hur mycket makt de har över folk. Duvor är också ansiktet utåt för hur äcklig en fådelart kan se ut, och har inga som helst problem med att traska omkring på ett torg nära dig enbent och med halsen uppskuren av en navkapsel. Gör sig annars bäst som roadkill eller på kroppstempererade elledningar.

5. Måsar[Långt i från seagull(ig)].
Bajs, bajs bajs. Alla som har fått fågelbajs på sig har fått det från en mås. Har en tendens att tycka att den är bättre än dig då den ofta hånskrattar mot sin omgivning. Stämningsförstörare och självutnämnda party poopers, helt klart.

6. Skator[Skates].
Ser ut att ha extremt stora näbbar för sin storlek, och det är där hela rädslan finns. Det värsta scenatiot som skulle kunna utspela sig en vacker sommardag är att jag traskar omkring och njuter av solen - kanske till och med en glass - och så PANG! plötsligt har jag en jävla fågelnäbb i ögat. Att den är asätare gör väl inte saken bättre direkt. Hamnar en bit ner på listan då den inte är lika mycket "på plats" som duvor.

7. Ankor[Disneydags]. Fåglarnas svar på FC Barcelona. Har genom hyckleri på hög nivå lyckats få en gulligull-stämpel och därmed fått sympatier på de flesta håll, framförallt i media - främst genom filmer, serietidningsfigurer osv. Men skenet bedrar, bakom fasaden döljer sig giriga jävlar som metodiskt suger ur dig varenda liten slant. Har du tänkt på hur mycket pengar allt bröd du matat ankor med har kostat dig genom åren?

Sådär, vad skönt. Nu kan vi lugna ner oss igen.

Imorgon kommer pappa och mamma Kräm till London. Får se vad som händer då.

Signerat: Ben Evans





Hehehe!




Det är tydligen på ICA Maxi man ska handla..

 

 


 


Have I got news for you!




Jag har kommit på hur man ska göra för att lyckas i journalistbranschen i England. Man byter namn! Under min tid här har jag upptäckt att säkert 65% av alla manliga journalister heter Ben i förnamn. Samtidigt har jag märkt att minst 90% av alla journalister, oavsett kön, heter Evans i efternamn.

Efter lite snabb huvudräkning där jag kom fram till att ett annat namn ger mig 155% större chans till jobb om jag stannar kvar i London när jag "tagit studenten", och en kortare mailkorrespondens med myndigheterna i Stockholm, kan ni numera kalla mig för Ben Evans - 155-procentig journalist med rätt att rapportera.





Look at me now!




Lite halvt otippat har det visat sig att när man är journalist måste man ibland extraknäcka som fotomodell.
I alla fall om man är lite chef, precis så som jag är på universitetsmagasinet. Då får man nämligen en liten bild på sig själv vid sitt namn. Så vi hade en liten fotosession för kanske en veckan sen, och jag kan nog lugnt säga att jag hittat en back-up-karriär. Det var visserligen orutinerat att klippa håret någon dag efter att korten togs istället för före, men jag var grym på att hålla samma min i 20 sekunder trots att folk stod 3 meter bort och hånades.


Det är ju bara att kolla på bilden - visst fan har jag potential?!
Visar lite hud med den översta knappen uppknäppt, en självvald fotomodellvit ton konsekvent över ansikte och bringa, tredagarsstubbet är på plats där det finns nåt och en lite busig blick som vittnar om att här finns nåt för alla smaker. Succé!

Men som sagt, jag skyller det för långa håret på stylisten och min enorma virvelvind.




The Water Cooler!




Här är den ju, den nyss utlovade helgläsningen. Den är ganska lång. Och på engelska. Men läs ändå. Tack.

 

‘Aaah, can anything taste as good as a glass of water when you’re thirsty?’ I ask after taking a few big zips from my cold, fresh, plastic cup of H2O, while the tank says blubblubblubb.

‘I guess not,’ Mandy says to break the awkward silence after my outburst. Mandy couldn’t stand awkwardness.

‘Agree with you there, mate,’ Paul says, following Mandy’s lead, while giving me the good old “wink and the gun”. That was kind of his thing. He always gave people the “wink and the gun”.

‘Yes! Water! I like water!’ the always cheerful Ganda cries as the turn came to him. Ganda was brought up on the savannas of Africa, the exact country is still a mystery to us, and the fact that you can get water when ever you wish is still a hallelujah moment for him, despite coming here 25 years ago.

‘HOLD ON! Of course there’s better tasting things than water, no matter how thirsty you are.’ Giovanni had spoken. Giovanni is Italian. Giovanni drinks wine. Giovanni is a drunk. Giovanni hates me, and never agrees with anything.

 

It’s funny isn’t it? How you hear about the cliché that people hang around the water cooler all day while at work, telling awkward stories about their awkward friends to awkward colleagues. But just because it’s a cliché it doesn’t mean it’s not true. If there was anywhere we all liked to hang out at work, anywhere we all felt comfortable; it was by the water cooler. Fair enough if the water cooler is the centre of the office, but here it’s not even close to that. It’s in a dark, dusty corner, way in the back of the lunch room, which itself you can only access if you walk down the corridor, make a left, make a right, high five the security guard, and shake it all about.

 

I for one should especially dislike that people hang out by “Coolio”, as I call it, simply because I’m the boss. I’m the chief, I’m the executive, I’m the VP, and I’m the man. I’m the fucking man. I run this place, and I do so with a hand of stone, gently covered in the fur of a kitten.

 

Blubblubblubb. Hans always gets warm water from “Coolio”. He makes tea with it. It kind of ruins the whole purpose of a water cooler, but what can you do? Hans is Hans and Hans he will always be. He’s definitely a bit of an outsider, German as he is. I can’t see that anyone really likes him around here. One time he was asked: ‘Are you actually an ancestor of Adolf Hitler?’ It was Ganda who asked him so no one can be certain if it was a serious question or not, but still, adult bullying at its best.

 

‘So, I walk down the high street, and on my right, in a shop, there’s a guy juggling three oranges,’ I tell Hans and Paul by “Coolio” later that day. ‘So I stop. I go in. They look at me. I look at them. And I tell him: I can do that with four oranges. So the guy says: Oh yeah? Prove it. I never considered he was actually going to make me do it, because I had never done it and had no idea if I knew how to. But I picked up four oranges, started juggling, and it worked.’

‘Amazing!’ Paul says and winks and guns me. Why would anyone who was actually going to kill someone first wink at the person, and then blast his head off?

‘I can do five…’ Giovanni steps into the room.

 

Awkward silence.

 

It was as if Zorro had just challenged Captain Ramon to a duel. It was as if Superman and Lex Luthor were about to settle their differences with a break dance-battle.

 

All three of us wished Mandy would have been there to break the awkward silence as she always did. But she wasn’t. So instead we silently agreed to just stay quiet. It was like one of those moments when you’re on the tube, and a tramp steps onto the train and start telling some made up sob story about his poor old self and his poor old life – everyone just stay quiet and look away, and hopefully he’ll keep walking.

 

Unfortunately, Giovanni was no tramp. Giovanni didn’t keep walking. Giovanni never kept walking. Why could he not just keep walking? I didn’t want to do this. I didn’t like Giovanni. Between you and me, and that’s you an me only(!), Giovanni kind of scared me…

 

I remember clearly the day when we got “Coolio”. Giovanni had just started working with us and with that, he started his quest to challenge my authority. I was in the hallway around midday talking to Ganda about the memo I’d sent out about our new, chilly, water filled friend. I had done the memo future-style, using a different font for each word of the text. There was Helvetica, there was Colibri, there was Colibri Bold, there was Minion (like the filet) Pro, there was Verdana and there was Wingdings – that weird one that replaces each word with a symbol that no one understands, which is probably the reason why everyone thought we were going to throw drinking glasses at each other. Everyone except Ganda though. He understood perfectly well. Since then I still wonder whether I had actually cracked that secret language of his. Perhaps Wingdings is the official language of the African savannas?

 

That was why I was talking to him in the hallway that day. Everyone else had either locked themselves up in their offices, afraid of falling victim of the drinking glass-fight, or suited up in Speedos and banana hammocks and gone out to battle in the lunch room.

‘See symbol?’ Ganda asked me and pointed at one that looked like a coat hanger with a top hat, ‘that mean happy day!’

‘Yes Ganda, I know, I wrote the memo.’ I didn’t really know.

‘Yes! You wrote the memo?!’ Ganda said with his Ganda-smile.

‘I like that we can communicate like this on a…’

Blubblubblubb. Giovanni showed up from around the corner. Giovanni had a fire hose in his hands. Giovanni hosed Ganda and me down good.

 

1. That was the first time Giovanni started annoying us, me, him, her, them, you.

 

‘…I can do five,’ Giovanni repeats himself while grabbing a plastic cup to fill up with water. The silent tramp-tactics clearly didn’t work. Me, Paul and Hans looked at each other from the corner of our eyes, asking the other what do to or say next. No one had an answer.

 

‘What? You don’t believe me?’ Giovanni asks us and punches Hans on the shoulder. I could tell it hurt. It must have. It would have on me. Hans grabbed his bruised shoulder, trying to rub the pain away. Suddenly he got a facial expression like one of those ugly cats with their noses pushed up into their face, like a pig. Hans was crying.

 

136. This was the hundred and thirty sixth time Giovanni was annoying us, me, him, her, them, you.

 

For once I wished Paul would wink and gun someone, either Giovanni or myself, but I wanted the gun to be real.

‘Really? Where did you learn to do that?’ my mouth finally opens.

‘When I was working as a street performer,’ Giovanni answer with a smug grin on his face.

Aaah, so that’s why the tramp-tactics didn’t work. Giovanni wasn’t a normal tramp. Giovanni was one of those posh tramps that didn’t realise that people who kept quiet actually didn’t want to talk to him. He just kept pushing his little tricks in your face to scam you of every possession you’ve got, no matter if it’s your money or your pride.

‘Fine. The weekly fruit delivery should be here this afternoon. You can show us then,’ I say to Giovanni while being surprised of my courage.

‘I will,’ he replies.

‘You shall,’ I reply back.

‘I know,’ he says.

‘You better,’ I say and quickly leave the room. I hear Giovanni mumble as I disappeared through the door, ‘vaffanculo,’ he says out loud. Victory!

 

Our offices are a bit different from others. A couple of years ago when we decided the place needed refurbishment I demanded to get control of the entire design work. The interior designer was tough but I bribed her with a Snickers bar and a free membership to a strip club I had “found” in my pocket. She was a “food loving” lesbian so that day it was like Christmas to her. With my newly gained power, I was going to turn the new offices into an orgy of awesomeness. It was going to become the ultimate office; the coolest work place on earth; the centre of the solar system. Literally.

 

I made it into a sun.

 

My office is, as one would assume, in the middle of the floor with all the others’ surrounding it like sun beams. I’ve got a round room with glass walls so I can see everything going on outside. Unfortunately, it also means that everyone can see what’s going on inside. So I had to stop playing darts during work hours; I had to throw away my robot dog that cheered me up when I was sad (I didn’t, I took it home, I could never throw away “Junior”); I had to learn how to look busy when someone passed by. I tried to tint the glass, but it felt like I was stuck in a dark, black hole so I removed it.

 

‘The fruit is here, what can I get you?’ Paul says as his head pops through the glass door of my office.

‘Nothing, I’ll come with you,’ I answer and start the long walk to the lunch room, to “Coolio” and to Giovanni’s highly anticipated failure.

‘So, you know that cute girl who works down at the coffee shop in the lobby?’ Paul asks me. I didn’t have a clue who he was talking about.

‘Yeah, yeah of course… Do you realise what’s about to happen? We’re about to see Giovanni eat up his own words with a twist of lemon and perhaps a little bit of lime because they are going to be sour!’ I say to Paul.

‘Good, because I went down there earlier to try and talk to her. And I did. I talked to her. I talked to her for like 20 minutes. But all I could talk about was how my dad grew up on a farm and learned to drive a tractor at nine years of age. I think I was making a connection to the coffee beans and the bags they were shipped in to the factories because they look like the bags potatoes were shipped in and they had potatoes at the farm where my dad grew up,’ Paul goes on.

‘A hundred and thirty six times has he been pestering us now. I remember every single one of them. But no more! I’m putting an end to this today. I’m the big dog here. Not some spaghetti eating, leg shaving, Vespa-driving pansy,’ I say as I walk taking one powerful step after the other.

‘And then, when I realised I was making an arse out of myself, she started talking to me and showed interest in me. And that’s after my potato story. So of course I got scared and I didn’t know what to do… so I slapped her and ran to the lifts,’ Paul continues.

‘This is going to be the best day of my life I think. I’m gonna celebrate all afternoon… wait, what?’ I ask, coming out of my own world.

‘What?’ Paul says, understanding what he had just said.

‘You slapped her?’

‘No I didn’t.’

‘You just said you did.’

‘No I didn’t.’

‘Are you sure?’

‘Eh… yeah. I just winked at her and gave her the gun,’ Paul says and start walking faster.

Did he just say he slapped a woman?

 

Awkward silence.

 

‘Hey, are you ready for the show?’ Mandy breaks it when she meets us by ‘Coolio’. Thank god for Mandy. I could marry her just to have her follow me around and break silences.

‘What show?’ Paul and I ask simultaneously.

‘That show,’ Mandy answer and points towards the other side of the lunch room.

 

Giovanni had prepared a stage made out of tables and had put up curtains in front of it so that it looked like a hobby magic show straight out of a 10-year-olds play house. Meanwhile people were gathering in the room, Giovanni’s little assistant, Guiseppe, was running around setting up chairs in rows for people to sit and enjoy the spectacle.

 

Giovanni was in no need for an assistant in his job position, meaning that Guiseppe wasn’t actually hired by the company. He was paid out of Giovanni’s own pocket just to hang around and do this sort of thing, I suppose.

 

‘Get ready for the one, the only GIOOOOOVAAAANNNIIII!’ Guiseppe was up on stage as if he was ready to shout, “Let’s get ready to rumble”. He pulled the curtains away and behind them was Giovanni. In his hands were five oranges. He bowed and took a couple of deep breaths, preparing for the most important juggle in history.

 

He was ready to throw the first orange up in the air. It was all in slow motion now, which was kind of unfair because it would make it easier for him. Then it was time for orange number two. And three. So far everything was going the right way – or wrong in my case. The fourth orange flew slowly threw the air as it left Giovanni’s hand. Suddenly it bumped into orange number two and the whole audience held their breath. Except for me, I was ready to kiss Mandy out of happiness. But somehow, Giovanni managed to steer the orange with his forehead, back into the right position to keep juggling. And as he got into the flow again, the fifth orange was thrown up in the air, and the five-orange-juggle was a fact.

 

I dropped my cup of water on the floor. I was dead quiet. Everyone else was cheering and shouting.

 

137. This was the hundred and thirty seventh time Giovanni was annoying us, me, him, her, them, you.

 

I stood by “Coolio” watching everyone else being happy, or at least pretending to be, for Giovanni and his precious little oranges. Apparently he was the king of the day. “Coolio” was my only friend at that moment. ‘Did you see that? It was amazing!’ Paul comes up to me with a smile as wide as a lorry, and Hans follows behind him.

‘Neeh, it wasn’t that special,’ I say admiring the curves of the water tank and the light blue colour of the plastic. That beautiful, beautiful water cooler.

‘Oh, no of course not,’ suck-up Paul says. ‘You can do it with six right?’ he continues and gives me a couple of fake punches in the stomach.

‘Pretend boxing? What happened to “the wink and the gun”?’ I ask.

‘I felt the urge to beat up Hans here earlier so I tried this, and I think it’s going to be my new thing,’ he answers. Hans didn’t say a word.

‘Hmm. I like it’ I reply, grabbing a new cup and fill it up with some cold, fresh, see through liquid.

 

Blubblubblubb. As the tank bubbled up it suddenly came to me. I knew now what I had to do to beat Giovanni once and for all. I had to beat him in a boxing match. But not just any boxing match. I had to beat him in a video game boxing match.

 

One could think that with my round glass office I would see a lot of weird things going on around the corridors or in the others’ offices. But I don’t. The strangest thing I’ve seen here happened about six months ago. Not here by the offices though. This happened in the lunch room, of course. Mandy was in there for a quick slurp of water and then Ganda walked into the room with the same goal in mind. They stood there with a cup in each hand looking at each other.

‘So, how are you Ganda?’ Mandy asked.

‘He are fine,’ Ganda replied and asked, ‘how are Mandy?’

‘Mandy are pretty fine too,’ she answered, making fun of Ganda without him even noticing.

‘Is your report going well?’ he asked her.

‘Yep…’ Mandy said.

At that moment I was about to enter the lunch room, but when I stepped through the door I decided to stay in the hallway and just take a sneak peak. You see, even though Mandy hated awkward silences more than anything, even she ran out of words to say to break it once in a while. Because of Ganda’s… let’s just call it “limited skills in the English language”, that was exactly what had happened. And when so does, Mandy turn to her sexuality. When she didn’t know how to break the silence between her and Ganda, she jumped on top of him and started kissing him like there was no tomorrow.

 

I know this because I got a bit too curious and happened to hit the light switch in the hallway with my shoulder. They saw me and Mandy then came and explained what had happened. Since then not a single day has gone by without me trying to have an awkward silence between Mandy and me alone.

 

‘LEEEET’S GET READY TO RUUUMBLEEEEE!!’ Guiseppe is actually shouting the famous fight quote this time. I would like my own “let’s get ready to rumble”-guy too. I wonder how much Giovanni is paying him?

‘I can’t believe this is happening! I’ve never been so happy in my entire life!’ Paul is standing behind my back, holding my arm and jumping of excitement.

‘Win! Win! Win!’ Ganda cheers from somewhere in the back.

Hans is mostly mumbling something in German and punching the air, sort of like Paul does. I’ve always wondered if Hans was kind of “in” to Paul. That would probably ruin the whole Hitler-theory though.

‘Here’s some cold water,’ Mandy says and even pours it into my mouth so that I don’t have to wear my arms out before the most important video game boxing match ever. Since the day I stumbled across her kissing Ganda by “Coolio”, I had leverage on Mandy because she didn’t want me to tell anyone, which meant that she did almost everything I asked her to do. And the water served by her tasted like the liquid of heaven.

‘You’re going down!’ Giovanni says to me while putting his game face on. Giovanni had an actual “game face” – a video game-mask with special glasses that enhanced the contours of the characters, it was awesome. Giovanni was an arse.

‘Care to make it a bit more interesting?’ I ask him.

‘Always! How?’ he replies.

‘If I lose, I quit and the water cooler goes in your office. If you lose, you get fired and “Coolio” comes home to daddy.’

‘DEAL!’ Guiseppe suddenly interrupts. I always hated that little bastard.

‘You heard the man. You’ve got a deal,’ Giovanni concurs.

 

The fight was on. 12 three minute-rounds of artificial violence. A square circle surrounded by soft ropes in white, blue and red. Two buckets with spit. Two white towels. But this wasn’t going to end with someone giving up. This was going to end with a knock-out.

 

After six rounds no one was closer than the other to win. I was sweatier than a fat man trying to make it to McDonalds before they stopped serving breakfast, to be able to get his daily Egg McMuffin. I had to take a water break. I had to talk tactics with “Coolio”.

 

Six cups of pearly water, five rounds and 2.45 minutes later, there was a winner. One fighter was knocked-out on the video game boxing ring floor. The whole room was quiet, until:

‘YOU’RE FIRED…! You’re fired! You’re fired! You’re fired! Get out! From now on “Coolio” will be in my office, and if anyone wants a drink, you’re all welcome!’ I shout across the room, breaking that wonderful silence. Everyone cheered. Except for Giovanni. Giovanni left. Giovanni was gone. Giovanni never came back.

 

Later that afternoon, when everyone had gone home for the day, I was sitting in my office admiring my trophy, “Coolio”, when Mandy suddenly walks into the office.

‘Oh, I thought everyone had left,’ I say.

‘No, I have so much work to do; I’ll probably be here for a while. Just came for some water,’ she answers. ‘That was some fight you won. I’m impressed,’ she continues with a smile.

‘Thanks! I knew I was going to beat him.’

‘Me too,’ she says. But she didn’t know what to do next. We were all alone.

 

Awkward silence.

 

Blubblubblubb. Mandy was lost for words.

 

 



Snabbt och lätt, färdigbrett!




Jag har tydligen glömt bort att skriva här de senaste dagarna. Det börjar dra ihop sig på terminen skulle man kunna säga. Bara två veckor kvar idag, sedan är år två avklarat. Om två veckor och sex dagar går planet hem till Sverige. Klockan 20.30 landar jag på Arlanda. Klockan 21.30 ses vi på Snaps! Deal?

Nu är tiden ute för vad jag hinner med idag tror jag. Och imorgon är det fet fest här hemma. Balongtema är det som gäller. Balonger i alla olika former. Jag har hand om fiskdammen. Det kommer vara en shot i varje påse de små liven (på 20-30 år) drar upp. Jag måste bara hitta Fisherman, han finns inte här borta verkar det som och det är inget annat än skandal.

Men nu kan du sluta läsa det här inlägget så kastar jag upp lite helgläsning som jag skrivit istället. En trevlig historia som alla kan njuta av, och förövrigt A-klassifierad i det brittiska universitetssystemet. Den finns i nästa inlägg. Enjoy!




Kära dagbok!




Idag hände något som inte hänt mig sedan jag och mina kompanjoner hängde i Tyresö Gymnasium - jag fick håltimme. Föreläsaren dök inte upp. Vi var på plats i klassrummet klockan 14, men vi var ensamna. Eftersom det var ett tag sedan senast så visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig i situationen. Ingen annan heller. Så jag tog tag i det hela och sa att "i mitt land, där väntar men en kvart, har inte läraren dykt upp då får man gå". Och vi väntade.

På gymnasiet satt man alltid där och hoppades att läraren inte skulle dyka upp. Klockan tickade sakta men säkert upp till 13 minuter efter lektionens start. Sedan 14 minuter och drömmen var nära. Men 14 min och 47 sekunder efter utsatt tid dök hon/hon alltid upp och det var bara att damma av trästolen, vässa pennan och låtsas lyssna.

När vi väl hade håltimme i TG brukade vi bänka. Vi slog oss ner på en noga utvald bänk och spanade i några timmar. Idag hade jag fyra timmar att döda och ingen bänk, plus de två jag redan dödat i gymmet efter första föreläsningen. För på kvällen hade vi möte med skolmagasinet. Vi hade besök av en rookie som ville joina teamet. Han hade lite slappa handleder; han var lite bögig helt enkelt. Fast egentligen väldigt bögig. Han var så bögig att han fick vår ordinarie bög i teamet att verka macho. Dem lär väl börja beefa tillslut antar jag om vem som vinner.

Efter mötet åkte jag hem. När jag sätter mig ner på tunnelbanan får jag en smärre chock. Mitt emot mig sitter en man med en ÖSK-påse i famnen. Örebro SK. Han såg inte så zuperzvensk ut för han var afrobrittisk, så jag funderade på om han lattjat boll i Örebro kanske. Min första tanke var att jag skulle fråga, men jag kunde inte bestämma mig för om det var värt det eller inte. Och när man funderar på att göra en sån sak då får man inte tveka. Tvekar man och det går för lång tid då ska man strunta i det, så är det faktiskt.

Det hade varit roligare om han hade haft en ÖIS-påse i handen. Örgryte IS. Då hade jag kunnat sitta där och säga "jävla öisare!" för att se om han hade förstått. För är det något jag hatar så är det öisare. Öisare och fåglar.




Javisst!



skrev nyss massa dumheter, hur gärna jag än vill publicera dem så är det lika bara att vi avvaktar tror jag



Boooring!




Det spelas R n' B-ballader ovanför, det dunkas straight up thug music på andra sidan väggen och ett antal gitarriff dånar på den andra sidan om den andra väggen. Jag vet inte om jag ska ta av mig i bar överkropp, blunda och sjunga ut mina innersta känslor eller ta på mig en bandana runt halsen och ta med basebollträet och gå ut och spöa några Crips eller om jag ska börja spela luftgitarr och tatuera in Hardcore i pannan. Jag känner mig lite kluven helt enkelt.

Visserligen är det alltid positivt med alternativ, så det ska grannarna ha credd för, men tanken är ju att jag ska plugga.

Jag har inte gjort ett skit på två dagar förutom att träna och kolla på TV-serier. Produktiviteten är lika låg som en barn- och fritids-gymnasie-elevs ambitioner. Och detta när det återstår tre veckor av år 2 utav utbildningen och jag har de viktigaste inlämningsuppgifterna hittils att lämna in.

Men det är okej. Jag är inte orolig. En smidig smygfylla så är en berättelse skriven två timmar senare, tidningen som vi jobbar på designar jag i sömnen och min praktikpresentation är i princip redan klar. Det är bara ett väldigt jobbigt reportage som ska skrivas. Jag kanske styr det nästa vecka. Eller kanske veckan efter?

Nu har två utav grannarna stängt av sin musik. Så jag antar att det är ut och spöa gangsters som står på schemat ikväll, om inte den tredje också stänger av.




Craaaavings!




Jag har fått den igen! Den där måste-ha-känslan! Jag har sett en TV-reklam och jag är helt såld. Hade jag haft pengar på mobilen hade jag ringt och beställt omedelbums. Och det är inte vad som helst jag vill ha, utan det är en sprillans ny Hoveround: permobilen för dig som inte kan gå - eller som kan men väljer att helst avstå (lägg gärna märke till rimmet).

Lyssna här bara på Bernice och Joy så ska de berätta hur underbar Hoveround är - take it away ladies!



Självklart var det inte enbart dessa fagra damer och produktens makalösa säljförmåga i sig som gjorde det. Nej, tro det eller ej, men det var en kändis som övertalade mig. Tom Kruse heter han. Du kanske känner igen Tom från filmer som Missionairy position possible, Cock + tail, och Shag-me Maguire. Här följer några av mr Kruse och hans kompanjoners visdomsord:



För att se till att han når ut till samtliga målgrupper, och framförallt för att "stay down with the thugs, Gs, Hustlas, Hoes and Tricks out there" så har Tom även spelat in en rap-version av reklamen. Man förstår ju att han hörde "Tji-Tjing!" i öronen när han kom på idén.



Imorgon beställer jag, sen drar vi till Grand Canyon!




Macka!




Kolla! Jag äter matersättning! Det är ett bra tips till dig som vill slippa käka mat - och det är såååå skönt, jag lovar!

 

 


 


Replacement!




Kolla vilken gullig text jag hittade på ett forum för 11-åringar.
Uppenbarligen handlar det om en vilsen sjätteklassare som skolkar från svenskan och istället ägnar sin tid till att snatta 2,8-procentig flädercider från lastkajjen på ICA.

 

För all del, gissa gärna vart jag hittat den.

 

Det är nämligen så att för att hålla mig uppdaterad på hur ni har det där hemma och vad som pågår i landet så brukar jag surfa in på lite aktuella nyhetssidor och liknande. Och idag föll, som du kanske redan räknat ut, valet på Jackie Ferms blogg.

 

Ett ord: reTARD. När vanliga människor dricker vatten/läsk/öl/vin/sprit/saft dricker Jackie vätske-ersättning. Undrar om det har gått upp för henne att när hon dricker vätske-ersättning så dricker hon vätska... Det är ju svårt att dricka mat liksom. Om du fortfarande inte hänger med så ersätter alltså förken Ferm vätska med vätska.


Men det är ju tur att hon äter "världens mest hälsosammaste frukt" i alla fall så hon mår lite bra det lilla flickebarnet.




Burköppnare!




Var precis och införskaffade lite föda, och när jag klev ut genom mataffärsportarna såg jag en något underlig sak.
Precis framför mig gick en kvinna och när hon kom ut mötte hon en annan kvinna som hon tydligen kände. Det var "Nämen heeeeej! Guuud va kul att se DIG här! Det var sååå länge sen", och hela det kittet. Fast på engelska förstås.

Jättetrevlig och helt normalt, OM inte båda haft på sig Burka. Helt svartklädda från lilltånagel till nästipp var de. Bara ögonen syntes. Hur, hur, hur, HUR kände de igen varandra? De är ju inte så att de har namnskyltar eller visitkort på sig. Och nyanser av svart finns det ju inte heller så det räcker till alla.

Jag ser två alternativ. Antingen hälsar de på alla med Burka för att vara på den säkra sidan - med lite av den där vara-utomlands-och-träffa-någon-från-samma-land-och-därför-måste-man-prata-känslan - eller så chansar de bara och spelar med om det visar sig att de inte känner varandra. Hur de nu ska komma fram till att de inte känner varandra är en annan fråga i och med att de bara kan se varandras ögon och chansen att de har samma namn ändå måste ha rätt låga odds. Men det klurar vi på en annan dag tycker jag.




Gåshud!




Idag är det regn och rusk här i stan. 10 grader C rapporterar BBC. Och det känns ju sådär. Men det är första gången sen jag kom tillbaka från Stockholm som det är riktigt uselt väder. Jag har inte använt mitt paraply på jag vet inte hur länge. Kanske är det för att paraplyer...? paraplyn...? paraplys...? vi kör på paraplyer... Kanske är det för att paraplyer är väldigt töntiga och omacho, eller kanske är det för att solen värmer mycket mer om den slipper stånga sig igenom ett lager blommigt nylon.

Just nu ligger jag i sängen iförd enbart ett par färgglada jalingar och både fryser och är varm.
Det är någon slags fifty/fifty-känsla. Elementet är på högsta värme för att polarens dam som bor i huset har lite köldproblem; samtidigt ligger jag så nära fönstret att vänster sida av kroppen huttrar. Den är full av små, små gupp och kullar, sådana som man brukar få när det är lite köldslaget. Hade en pytteliten bil åkt på min vänsterkropp hade den fått en väldigt obekväm resa.

För det är ju så att mitt fönster läcker. Varje gång jag hör att killen som jobbar med att blåsa vind tar i för kung och fosterland så vet jag att det kommer påverka mig här inne. Bara sekunder efter att han blåst ut alla osynliga födelsedagstårtljus som sitter i träden så vet jag att det kommer börja blåsa här inne också. Fast bara på vänster sida. Höger är lugn. Höger är varm.

Det hela har både sina plus och sina minus. Det får nog konstateras att kylan är minus. Det blir ju så kallt nämligen. Men ett plus är att vattenflaskan som står på fönsterhyllan håller sig kall och smaklig. Mobilen lika så. Jag gillar att tro att mobilen håller mycket längre om det hålls nerkyld. Det är bättre för åldringen liksom, ungefär som med bröd. Min mobil kommer inte börja mögla i första taget inte.

Appropå bröd så har jag slutat köpa bröd här. Vitt formbröd är bara gott till en viss punkt liksom. Jag hade tänkt börja äta gröt istället, men när jag skulle premiäräta så sprängdes gröten och mikron blev tapetserad med havregryn. Inte äns redig gröt klarar de av att fixa här borta.

Så jag får ligga här, kall på vänster sida, varm på höger, och vara hungrig ett tag till antar jag. Men som tur är håller min mobil länge.




Lördag...!




Idag känner man sig ju lagom fräsch.
Och jag var inte ens ute igår. Ingen bryr sig om Valborg här - vet man äns varför man firar Valborg i Sverige? - så det var bara att hålla sig hemma. Smakar huggorm i munnen. Är i starkt behov av en dusch. Har inte kissat på 18 timmar.

Darius fortsätter sitt never ending mission med att kakla badrummet, och igår vid halv ett tiden på kvällen ramlade det in ett gäng fulla själar efter en usel konsert och påbörjade en mindre efterfest lagom till att jag släckt lampan för att sussa kudde. Efterfesten håller fortfarande på. Vardagsrummet och uteplatsen har varit full av okända människor hela dagen. Dem går inte härifrån. De två som dragit hit dem är spårlöst försvunna. Och här ligger jag i sängen och längtar efter ett redigt klas kranvodka (vatten) och en pisspaus. Jag orkar liksom inte gå ut och ropa på fulla, och kanske halvhöga, människor att det är dags att dra. Det är inte mitt jobb.

Polacken har fan spacklat i 8 timmar nu. Så lång tid kan det inte ta. Jag vill titta på tv. Jag vill ha mat. Jag vill dricka mjölk. Folk verkar inte förstå att hela min dygnsrytm kommer i obalans om jag inte får dricka mjölk på morgonen. Och på dagen. Och på kvällen.

Nu är tydligen hyresvärden här och ska "hjälpa till" med badrummet. Han stammar. Vem fan stammar när man är 45? "J-j-j-j-jag ska b-b-b-bara b-b-b-byta ut disk-disk-diskmaskinen". Javisst, ta fram macheten och slå dig fram genom djungeln av ölglas och spritlukt och gör din grej...




RSS 2.0