Miss i nassen!




Jag ligger här och känner mig lite som ett spöke. Har rullat runt i min gnissliga säng och fört massa ljud ifrån mig utan att sova. Fast det är ju inte riktigt så att jag håller på och gör massa buu-ljud, eller hur ett spöke nu låter. Nej så är det inte. Utan det är min mage som kurrar. Jag har inte ätit sedan kl 19 och det börjar märkas. Men mitt motto är att sova istället så går det snabbare tills jag får äta frukost, och det ändrar jag inte på för någon.

Är inte kurra ett skoj ord förresten?

Problemet är att jag inte heller lyckas somna. Sedan i tisdags morse har jag sovit ungefär 8 timmar, och det lutar väl åt mindre än tre inatt för klockan ringer vid 8.00. Övrig tid har jag pluggat. Hela den övriga tiden.

Bland annat har jag jobbat på en uppsats som ska in imorgon. Men framförallt har det gått åt en massa timmar till att skapa tidningen som vi pysslar med på en kurs i skolan. På något sätt har jag seglat upp som fullständigt ansvarig för hela spektaklet, Redaktör Kräm kan ni kalla mig, och då ska det fan göras ordentligt.

Och bra blir det också. Som sagt, det är ju jag som är redaktör. Punkt. Fast lite tvivel finns det över "mode-sidorna". Inte utseendemässigt, jag har designat skiten ur det fattiga innehåll jag fick lämnat till mig. Men fashion-brudarna verkar inte riktigt ha koll på vad journalistik är.

En tjej har skrivit om hur man ska klä sig för att ta sig till andra dejten, men jag tvivlar på att hon själv någonsin har varit på den första. Till exempel får ni kvinnor rådet att undvika mjukisbyxor och fläckar på kläderna(!), och även att det första intrycket är det enda intrycket som återuppstår(?). En annan tjej skrev en liten, liten text om att religion är modets kompis (kanske BFF till och med) och har i första stycket plitat ner att "när man går på Londons gator så stöter man på många människor"... Inte sist, men minst läsvärd, är "mode-redaktörens" artikel där hon skriver att de färger man har på sig visar vilken person man är och vilket humör man är på. Sedan beskriver hon alla färger som finns. Svart, vit, röd, blå, rosa, lila, brun, gul, grön, turkos, beige, vinröd, senap, cremevit(min favvo), kastanj, maskros, nyckelpigsprickig, råttgrå och latinamerikansk hudfärg.

Som sagt, snyggt kommer det bli i alla fall.

Just nu håller min lägenhetskompis fruga på och jobbar fyllesjuka utanför mitt rum. Det är andra gången den här veckan. Jag misstänker att hon har svårt att tåla alkohol. Hon pratar med sig själv för tillfället...

Nu när klockan närmar sig 5 börjar man klura huruvida det är värt att ens försöka sova. Är det smidigast att hålla sig vaken istället, det ska ju änså jobbas vidare på tidningen om bara några timmar? Någon med erfarenhet på den frågan? Just nu är jag så hungrig så att det gör ont, det kanske är en bieffekt? Eller? Sova eller inte? Kanske ska vara vaken ändå, jag kommer ju ända bara vilja ta en power nap när klockan ringer.




Aussie, aussie, aussie! Hej, hej, hej!




De flesta av er som läser bor i Sverige skulle jag tippa.
Jag håller ju till här borta för tillfället, och hit bort skiljer det en timme i tid. Ni ligger en hel H före oss. Det här medför vissa bekymmer, till exempel för blogg punkt ess e.

Blogg punkt ess e:s klocka är just nu 00.30. Min dators klocka är 23.30. Så mellan 23 och 00 kan inte jag spana in min besökar-statistik. Inte för att det är något märkvärdigt att kolla på hur många (ca 7 brukar jag snitta) som läst mig idag men ändå. Det är en död timme. Timmen är död, för fan!

Då borde ju det innebära att jag kan göra vad fan som helst mellan kl 23 och 00 utan att det räknas i Sverige. Är det korrekt? Jag borde kunna hetsa upp en folkgrupp. Jag borde kunna skattefuska. Jag borde kunna borsta tänderna ca 20 gånger utan att min svenska tandkräm tar slut.

För övrigt ligger ni i Sverige före oss med mycket annat än bara en H. Till exempel har jag fortfarande inte bott i ett hus utan små mögelprickar i badrumstaket. Och jag har bott på många ställen här borta har jag gjort. Men det visste ni ju redan.

Förresten så har det varit Australia Day idag, har ni missat det?
Jävligt stor högtid här i Clapham för det här är Australiens svar på China Town i London. Och det är positivt för Australiensiska tjejer är Englands svar på norska tjejer i Sverige. Australia Day är så stort att man firade den redan i söndags. kl 10.00 öppnade en nattklubb här borta på gatan och tryckte in ett par tusen Aussies som drack krokodilöl och åt känguru ända fram till kl 03.00 på natten.

Många Aussies hade tydligen tagit ledigt från jobbet igår.

Om det är för att de spenderat dagen på toan och "målat" prickar i taket vet jag dock inte...





Manligt!




Det finns ett fenomen som ni tjejer aldrig kommer förstå er på.
Det är nämligen så att när man har boxershorts på sig, alltså normala boxershorts, inte sånna där slappa som tydligen är poppis i USA, så händer det att de sakta men säkert glider upp en aning när man sitter ner långa stunder. KIRK kallas detta spektakel. Vad det står för får ni räkna ut själva.

Idag när jag åkte hem från skolan fick jag KIRK efter en lång tunnelbaneresa.
Det innebär att man måste dra lite i nederkanten av jalingarna för att rätta till saker och ting. Och det var jag tvungen att göra när jag kom ut från tunnelbanestationen och gick hemmåt.

Precis när jag gör det åker en sådan där bil som filmar gatorna förbi, typ som Google Street View. Så nu är ju frågan: kommer det fram en bild på mig när jag går och rycker i mina kallingar om man söker på Clapham High Street nu?




Like a hurricane!




Jag har flyttat i helgen. Ja det har jag. Nu bor jag i Clapham i södra London. I det hus jag var och festade i den där gången när jag somnade på bussen och åkte fram och tillbaka genom hela stan. Så det är ju positivt att jag bara kan gå in på rummet och sova nästa gång det är fest istället för att sova på en dubbeldäckare. Å andra sidan måste jag ju hjälpa till och städa dagen efter nu istället.

Mitt rum är inte så stort här, men det finns vardagsrum, vilket det inte fanns i Camden, och andra ställen att hänga på så det gör inte så mycket. Bilder kommer nog sen. Men min säng är lite gnisslig. Så fort jag vänder på mig låter det som om det är lite hanky panky på gång här inne. Men det är det inte. I wish it was though.

Jag har precis skrivit klart för kvällen. Jobbar på en novell (väldigt slappa handleder på det ordet) som ska in på tisdag. Den handlar om en "water cooler" på ett kontor. Det kommer bli en hit. Det luktar A långa vägar. Publiceras vart om inte här om någon vecka.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag plugga och fota Emirates Stadium.

Hörs imorrn.

Stay cool Sweden!


Kräm out!




Knock, knock!




Jag var på toaletten förut - fredagkväll liksom, inga konstigheter där - när plötsligt ytterdörren öppnas och min sydkoreanska lägenhetsdelare kliver in genom ytterdörren (som finns precis bredvid toadörren) med en manlig kamrat. Han var inte koreansk. Indisk kanske? Eller thailändare? Kan ha varit indones också, eller till och med kuban. Och dem pratade lite och jag satt snällt kvar och väntade ett tag till de hade gått. Men det gjorde de inte. De satte sig i köket.

Sen fick icke-koreanen/indiern/thailänadaren/indonesen/kubanen för sig att han behövde utnyttja WC-faciliteterna i lägenheten och vandrade bort till dörren som skiljde mig från hallen. Och så tryckte han ner handtaget. Och så upptäckte han att det var låst.

En vanlig människa hade då tänk ungefär såhär: "järnspikar, nu får jag nog ta och lugna ner mig lite och vänligt men bestämt vänta tills föregående person är klar med kisskoppen". Men inte den här icke-koreanen/indiern/thailänadaren/indonesen/kubanen inte. Nej han valde att knacka på istället.

Vem fan knackar på en toadörr om den är låst med en helt främmande människa på insidan?
Vad tror han att jag ska göra? Öppna, skaka hand och presentera mig och säga att "det här kommer nog ta ett litet tag så du kanske ska testa hos grannen istället"?





Dagens lunch!




Finn ett fel!

 

 

 


 


Samtal mellan Carola och Aftonbladet!






Ring, Ring.

Aftonbladet: Aaa, Aftonbladet?
Carola: Ja hej det är jag!
Aftonbladet: ...vem?
Carola: Men hallå? Det är ju jag? Jag ringer ju er varje vecka för en liten "update".
Aftonbladet: Jahaaa men tjeeeeeena Carola. Tjeeenaa, tjeeena, tjeeena. GUD vad kul att DU ringer... Det var länge sen...
Carola: Asså det har hänt värsta grejen!
Aftonbladet: Mmhmm, vad spännande... Vad?
Carola: Asså mina säkra källor, Jesus Kristus, Gabriel och Emmanuel har sagt att det har vart värsta vulkanutbrottet på Haiti!
Aftonbladet: Jordbävning
Carola: Asså ursäkta?
Aftonbladet: Ja det var en jordbävning.
Carola: Asså what ever! Samma sak liksom. Jag har hört att massa folk är fångade i en STOOO-HOOORR-HOOORRR-HOOOORRRRMMM-VIIIIIIIIND!!
Aftonbladet: Oj
Carola: Aa vad tycker du om den då? Gudabenådad klass helt enkelt, precis som vi brukar kalla våra seminariegrupper inom Livet Ord. Jag kan köra ett litet Carola-schlager-medley för dig här och nu om du vill?
Aftonbladet: Njaa, en annan gång kanske?
Carola: Måndag?
Aftonbladet: Var det bara vulkanutbrottet som gud tipsat om som du ville berätta eller?
Carola: Asså jag har ju tydligen fortfarande ett fadderbarn där nånstans. Jag ville Haiti henne till Sverige men Runar passade på det. Haha, fattar du? Ha-(h)it-i henne, hahaha.
Aftonbladet: Mmhmm. Jo den var bra...
Carola: Hahaha. Och asså, jag kan inte få tag på henne. Jag skickade precis ett mail men hon har inte svarat.
Aftonbladet: Email eller?
Carola: Nej asså ett brev. Det ska ju gå så fort nuförtiden med mail säger dem.
Aftonbladet: Ja email går rätt fort över Internet. Post tar ju lite längre. Tömma brevlådor och sådär vet du.
Carola: Men ååååååååh MICKI, MICKI, HEEEJ MICKI DU ÄR FAN INTE HELT OKEJ!!!!! haha fattar du?
Aftonbladet: Mm
Carola: haha vi använder inte datorer inom Livets Ord. Gud säger att man inte får det.
Aftonbladet: Får man svära för gud?
Carola: Asså nej!
Aftonbladet: Okej, för du gjorde det precis.
Carola: ååh herre jävlar! Nej, fan! Jag kan ju inte blanda ihop herren vår räddare och djävulen i samma mening. Hora också!
Aftonbladet: När träffade du ungen senast?
Carola: Ja vene... -95 kanske? Jag såg ut som en kille i håret i alla fall det vet jag.
Aftonbladet: Okej, ni verkar vara tajta...
Carola: Men asså, hörrödu, det har vart så väldigt mycket med schlagern på sistone.
Aftonbladet: Jaja, det kanske blir en liten notis.
Carola: AWESOME!! I'm back!! Jag ringer igen på måndag! PUSSSSS




Some saturday reading!


      
  
There's still no Internet at our flat and my laptop wont work properly in the library, so i can't write A's and O's with dots or a ring on them. Also, I've got to study for an exam on monday, and don't really have time for this, so I'll just give you a little story I wrote for my Prose Fiction class to read. It's based on our midsummer road trip back in june: Here we go! 


My Super Mario power-up ring tone wakes me up. It’s way too early. My mouth is as dry as if I had swallowed a bucket of sand. The word ‘Hangover’ is flashing on the screen of my phone. I blink. I blink again. Hallucinating. There’s nothing on the phone display but a new text from Kaiser. “Wake up children, are we going or not?”


Last night. Pub. Drinks. Many drinks. Big question: what are we doing for midsummer tomorrow? “Here’s the thing; big holidays are always shit because you expect them to be amazing. Either we start of at mine and then go out, or we pack up the car and go somewhere, wherever, however.” The words were Emile’s. He comes across as a very wise man at the moment. After all, he is one year older than us. It should show sometimes you would think. “Let’s do it. If we stay here, it will probably be worse than when we almost set your place on fire for new years,” Drake said pointing at me. “Yes sir, 11 am tomorrow. Have your bags packed.” That’s the last thing I remember saying before waking up.


“Of course we’re going, give me an hour”, I text back to Kaiser.


I Super Mario power-up myself out of bed, turn on the lights, turn of the lights, rub my eyes for a minute trying to get the knives of light out of them, turn the lights back on, open the fridge, down a pint of milk, close the fridge, stumble towards the bathroom, throw myself down on my chest, sliding on the floor as if it was a waterslide (no I don’t, but I used to when I was five), shower, wipe myself dry, get dressed, pack my bag, wait for a while, and leave.


“Your not the quickest person in the world, are you?” Kaiser asks me when I step out to the car. “I have my reasons. I made what’s probably the best road trip-CD ever known to man. Just to give you a little preview, a little taste you may even call it, I’ve got the top three of all times boyband songs; N’Sync – Bye Bye Bye, Five – Slam Dunk Da Funk and Backstreet Boys – Everybody. The rest is even better.” “Hell yes! That may have just made my day!” Kaiser says, “come on, let’s pick up the others.”


We get in the massive silver Audi 80 V6 year -92 and drive off singing, “I know that I can’t take no more, it ain’t no liiiie, I wanna see you out that door, baby Bye Bye Bye” We go by the bus stop. Some on the 15-year-old girls waiting for the bus love our singing. We go past the pharmacy. Most of the old timers waiting to get in hate our singing. “Why are they already here? The pharmacy doesn’t open for half an hour,” Kaiser asks “I’m not too sure, but I think the oldies need their daily dose of grumpy, ointment smelling, middle aged, lab coat-wearing ladies to be able to make this day feel just like any other,” I say. Kaiser turns the music down. “Sorry, we’ll let you get back to your daily routine of conversing about custom made walkers and stuffed bird collections now!” Kaiser shouts at the angry bunch of geezers and gammers as we stop for a red light. A bit of a mood killer, but nothing can stop us today.


Super Mario power-up. New text from Drake: “Speed up!”


We speed up. We get to Drake’s. He is a pretty tiny person; I would say he’s about two pinecones high, three on a good day. In other words, perfect for the backseat. His legs can hardly reach the car floor so he’s got nothing to complain about. Drake’s made a CD too. Nothing even close to being of the same quality as N’Sync, Five and the Boys, but it’s the thought that counts isn’t it?


We pick up number four, Emile at his place. It takes a while to get there – you have to go through a forest, swim across a lake and crawl through a swamp. A machete and an oxygen tank are highly recommended. But if you put your heart into it, you’re there within 15 minutes. We don’t put our hearts into it, so it will probably take us about half an hour. “There is absolutely no doubt who’s paying for ice cream,” we tell Emile as he gets in the car, “we are never coming out here again. ”All right, McFlurrys for everyone!” he says, and a collective cheer follows.


And we’re off.


Five hours later. Four people, one beach, one thought. “This is going to be shit.” No one wants to say it, but we all know it. How can people have fun in an overgrown, windy sandpit? The place is completely empty. “Did we drive hear for this?” Drake asks. We can only find creatures with a pulse in a weird, but extremely inviting looking kids Fun Park. But as much as we love merry go-rounds and jumping castles with flowers painted on them, that’s not what we’re looking for at the moment. “I vote jumping castle,” says Emile. “Me too,” says Kaiser and start running towards the big inflatable piece of fun. Well, who can say no to a good old jumping castle? Not us, so we bounce our needs off for half an hour.


But now it’s seriously time to find the party. Because it’s obviously not down by the beach as we thought. We get in the car again and drive into the city. Everyone’s quiet. Bored. Dissatisfied. Three of us because we don’t know what to do. Drake because he wants more time on the jumping castle. The car stereo changes track. It’s Five time, but no one in the car wants to Slam Dunk Da Funk right now.


I can hear Super Mario in my pocket. “You’re all idiots,” I have a feeling he’s saying.


Last year flashback. Midsummer. Kaiser’s house. 6 guys, 6 times 15 is the amount of beer in the fridge. Phones in constant use. Scavenger hunt for something to do. Super Mario here and Super Mario there. But no luck, no party, no fun. Drake gets angry, he grabs Kaiser’s slipper and throws it up in the air. It doesn’t come back down. It landed on top of a lamppost. We laugh. That’s was all we laugh about that day.


This time we’re not going to let it be like that. And eventually, in the city we can at least find human life. There’s a big tent in the city square. Probably just a bunch of ladies square dancing or something in there. “But what if it’s a bunch of ladies dancing in a square?” Drake points out. “True,” I say, “this needs to be investigated.” We walk over to the tent in our well practiced four-man-walk-formation – two in front, two slightly behind, all with sunglasses on and the wind running through our hair. We were once asked to star in a music video but declined because it could have had a negative effect on our image.


We arrive at the tent. No square dancing ladies, no ladies dancing in a square. Just people eating and drinking. “Nice, is this where the party is tonight?” Kaiser asks a girl who happens to be standing next to him. “She said it is for now, but the whole town will be out in the clubs later,” Kaiser reports to us. “Good, now lets get back to the car and do what we’re here for” We start walking. Four-man-walk-formation, what else?


We turn the parking lot into our own club. We’ve got boy bands on the stereo, spiked lemonade in the glasses. Everyboodyyy, yeeaahh, rock your booodyy. Everyboodyyy, rock your body right. Backstreet’s Back alright! We try to do the dance moves as well, and for some reason Emile is dancing like he is actually in the band. “What?” he says when he notices we’re all looking at him. “Is there something you want to tell us?” Drake asks him. “Haha, eat my shorts!” Emile says, “Now we drink. Cheers…”


… my Super Mario power-up ringtone wakes me up. I don’t know what time it is. I’m in the car. “Aaaah!” I scream and try to get out of the vehicle but the door will not open. “Aaaah!” I climb through the window. “Shut up,” Emile says with a sleepy voice. “Something’s crawling on me,” I say and start hitting and rubbing my body. “No, wait, sorry, I think it might just be my hangover…” With half open eyes I look down at myself. My brand new, once white sneakers are pink. My pants: pretty much pink. My cardigan: stains of pink. I look at Emile and Kaiser who are sitting half asleep in the car – Drake is what looks like dead on the pavement next to the wheel. “Did we have a good night?” I ask. “I think so,” Kaiser says. “Now let’s get the fuck out of here.”







Check this out!




Kolla här då!
Hittade detta lilla avslöjande på toaletten här på universitetet, "9/11 was an inside job".


Jahaja, där ser man. Jag undrar om Bush, Obama och deras crews har koll på det? Någon kanske skulle ta ett snack med dem? Och vad är oddsen på att svaret på en av 2000-talets största frågor ska finnas på väggen på en sunkig toalett i Holloway? Det är nog dags att inta personlighet Kräm PI och undersöka vad mer som kan finnas i den här skattkammaren full med hemligheter!

Undrar förresten vad han gjorde där på insidan av World Trade Center. Kanske blinkade han med en ficklampa för att visa flygkillarna vart de skulle landa?




Mhm!




I've got some issues that nobody can see
And all of these emotions are pouring out of me
I bring them to the light for you
It's only right
This is the soundtrack to my life

I'm super paranoid, like a 6th sense
Since my mind died, I ain't been right since
And I tried to piece the puzzle of the universe
Split my head in half just so I could see the universe
I tried to think about myself as a sacrifice
Just to show the kids they ain't the only ones who's up at night
The moon will illuminate my room and soon I'm consumed by my doom
So now I'm in the cut, alcohol in the wound
My heart's an open sore that I hope heals soon
I live in a cocoon opposite of Cancun
Where it is never sunny, the dark side of the moon
So it's more than life, I try to shed some light on a man
Not many people on this planet understand

Ignorance to cope
Ignorance is bliss
Ignorance is love, and I need that shit

I am happy, that's just the saddest lie







Ursäkt!




Jag har inget jävla internet i min lägenhet, det är därför det står rätt så still här.




Alltid redo!




London. Tunnelbanan. Igen. Det är där det händer. Framför mig hade jag en person i kamouflagebyxor, ful t-shirt, keps med en fisk på och nåt fiskmärke under, och svarta skor med ett syfte. Om skor har ett syfte är de inte okej att ha på sig i allmänheten, exempel: Joggingskor - bara snygga i elljusspåret där ingen ser dig; Gummistövlar - motivation överflödig; Vandringskängor - att gå på hajk är så 1993.

Hur som helst! I händerna hade killen en kortlek med knopar, 47 Essential Knots for boats. Han satt och bläddrade och memorerade alla knopar. Väldigt fascinerande. Han var antagligen sportfiskare, eller scout. Visst är det kul att pojkspolingen har en hobby, men sportfiske (förövrigt lika mycket sport som att skjuta snorkråkar på en måltavla) och scouting är oacceptabelt.

Man är inte scout om man är över 11.
Fråga Emil. Fråga min syster. Att ha som mål i livet att bli först till 300 märken i barkbränder och kådatuggande är inte värdigt att platsa i det stora livsmålslexikonet. Att veta hur man slänger ihop en råbansknop, pålstek, rådjursstek, plankstek eller vilka stekar man nu kan trixa ihop av en meter båttamp är inte en merit att skriva upp på CV:t, svårare än så är det inte. Det kanske är det i Tyskland, men inte någon annanstans.




Tjong i medaljongen!




Igår var jag tillbaka i ett av alla mina hem - Södersjukhuset.
Förmodligen har jag spenderat fler timmar där än hos min egen mamma de senaste 12-13 månaderna. Jag är ju lite som en tattare, jag sover där det finns sängplats och någon som lagar frukost åt mig.

Men den här gången blev jag inte behandlad som en familjemedlem direkt. Jag kände mig väl lite mer som den där oinbjudna kusinen som alla försöker få att gå genom att låtsas att inte vara hemma när han kommer över för att han blåst resten av familjen på pengar och gift sig med en riktig hagga som i hemlighet hatar hela familjen så mycket att det syns långa vägar och som en gång "råkade" kasta farmors katt i brasan på en julafton. Jag fick nämligen ligga i korridoren. Alltså jag fick inte ligga i korridoren. Jag fick ligga på en säng i korridoren.

Samtidigt i alla rummen låg det tanter och gubbar av alla möjliga typer och odörer och hade "riktiga" sjukdomar som hosta och högt hårfäste. Men det gjorde inte mig så mycket. Jag var ju mest där för att sova. Först spenderade jag ca 5 timmar med stängda ögonlock i korridoren, sedan ca 1 timmes morfin- och sömnmedelsdvala i operationssalen följst av 3 timmar på uppvaket.

Efter det, nykarvad och klar, bjöds jag på en halvdan portion äcklig julmat. MEN. Till efterrätt fick jag - wait for it - wait for it - AprikosKRÄM! Om inte det är att säga förlåt för gammalt groll så är ingenting det.

Tack för den här gången SÖS, vi ses igen i April!





Your worst nightmare!




Om du inte visste om det så är jag rädd för en sak.
Det är inte krig, det är inte spindlar/ormar/insekter och det är inte digerdöden. Nej för jag är livrädd för små fjäderbeprydda saker med äckligt taniga ben, hårda, kantiga munnar, och en superkraft - konsten att flyga.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är rädd för fåglar. Och då kan det hända att man drömmer mardrömmar om de små helvetena. Inatt var en sån natt.

Det var ju så att innan jul så gick kylen sönder i lägenheten i London. Det innebar att jag var tvungen att gå och köpa en liten leksaksflyttbil och flytta mitt livsmedel till frysen eller mitt skåp. I kylen hade jag ett paket ägg. Och frysta ägg är väl inte så goda? Så jag ställde dem i skåpet. Sedan åkte jag till Sverige. Sedan kom jag på att äggen gick ut nästa dag (datumet alltså). Nu har jag börjat oroa mig för vad som händer om ägg står för länge efter att det har hänt. Kläcks dem? Blir det kycklingar? Får dem ben och går ut och går på riktigt?

Jag drömde inatt att det hände. Jag var i lägenheten, fast lägenheten var min pappas hus, där jag nu befinner mig, och hela äggen växte ju större kycklingarna blev. De växte och växte och växte. Då sprang jag till min pappa och berättade vad som höll på att hända. Snart skulle det ramla ut mördarkycklingar ur skafferiet.

När min pappa, aka Hey Baberiba-kungen, var redo för att göra en insats och rädda sin lilla son, var det för sent. 6 gula monster klampade omkring i köket och svalde hela brödlimpor och en satt vid bordet och smaskade i sig en Caesarsallad. Jag och min pappa tittade på varandra och nickade instämmande - kannibaler.

Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag vill tro att min pappa plockade fram sin "fiffiga" lilla ogräs-gasol-brännare och gjorde sin plikt, men jag vaknade rätt tvärt, kallsvettig och jävligt och sprang ner i köket för att kolla om massakern var på riktigt. Det var den inte som tur var.




Det är så vi gör det här i Åre!




Onsdag 30/12 - Söndag 3/1 = Fem dagars röj. Nu ska det hela summeras.

Tåget från "storstaden" till snåhålan någonstans i norr gick klockan 07.58 på onsdagsmorgonen.
Fem morgonpigga pojkar samlades i vagn 13 för en åktur som snabbt skulle glömmas - klockan 08.30 togs nämligen första drinken. 7 timmar senare, 4 utskällningar av scheriffen, ett misslyckat stöldförsök och en omgång yatzy senare hade vi bytt stad från Stockholm till Åre och bytt skepnad från nyktra till vilsna.

När vi hade checkat in på inomhuscampingen och presenterat vår närvaro för resten av stället gjordes insikten att alkoholen var slut. Systemet nästa. Sen blir det svart ett tag. Jag vet att en bastu var inblandad, jag vet att Fiskarens kompis i allra högsta grad var närvarande, jag vet att jag nästan somnade stående på Bygget och jag vet att jag lyckades dansa med och sedan slarva bort och hitta numret till en av de snyggaste tjejerna jag någonsin mött (hon var vacker).

Första dagen avslutades drygt 20 timmars sörplande av Hjälten, Dr Drake och Aspis med en massaker bestående av en skylt, en skidbacke och ett staket - följt av blod, ambulans och stygn.


Man skulle kunna säga att standarden sattes redan från början. För därefter följde ytterliggare tre dagars grisfest som innehöll allt från stjärtlappssurfing till blåklockor och bråk om stulna ragg

Veckans citat: "Du ser fräsch ut"
Veckans ord: Vackert
Veckans skönaste: Mitt vänstra skösnöre
Veckans kompis: Fishermans Friend
Veckans rätt: Cheeseburgare på Max
Veckans fel: Hotell Åre Torg
Veckans antal hot om utslängning från hotellet: 4
Veckans antal blonda norskor: 0
Veckans bartender: Emils älskling från Gutekällaren
Veckans ramsa: Allmänna, IdrottsKlubben ***ungar...
Veckans låt: "I've got a feeling, att ikväll ska vi åka pulka"
Veckans göteborgare: Fem tjejer på hotellet som alltid "såg fräscha ut"
Veckans favoritland på tågresan hem: Frankrike
Veckans skävaste(skevaste): Parkeringen med en smutsig svart Volvo när vi skulle till systemet.
Veckans mingel: Utanför toaletten när Aspis gör nummer 2
Veckans röj: Adam Tensta och Eboi på Dippan
Veckans Draken: "Jag har så jävla ont i revbenen"
Veckans Emil: Dricker minst alkohol, gör av med mest pengar
Veckans Kaiser: Det är svårt att ta en kille på allvar när han stillastående vurpar medan han skäller ut en.
Veckans Kräm: "Jag ska till Pressbyrån!"
Veckans Aspis: Sover alltid med minst en charlie i sängen, men helst två

En kock och Aspis

 

Sådär städat såg det inte ut egentligen

 

Draken smakar på Fisherman och Kaiser smakar på Drakens bröstvårta

 

Onsdag kl 20.30. Emil sover.

 

Adam Tensta på Dippan

 

Fisher fick följa med ut på krogen också

 

 

 


 


Back in town!




Hemma.

Sliten.

Vi hörs imorgon.




RSS 2.0