1 down, 2 to go!


   
  
Nu är den gjord. Sista natten i huset från helvetet. Det innebär följande: inga fler duschar där man kommer ut smutsigare än man var innan man klev in i badkaret; inga fler nätter mer öronproppar; inga fler morgnar där man kliver ner för trappan och möts av ett rökmoln och en arom av smaklös cider och överkokta ärtor; inga fler knarrande dörrar; inga fler heltäckningsmattor; inga fler engelska frukostar; och framförallt, inga fler musbajsfynd i köksskåp.

Imorrn skriver jag från Stockholm, Sweden!

 
  


Gömställe!


    

Jag skulle inte vilja leka kurragömma med den här tjejen i alla fall. Orka va proffs-gömmare.  



Men är det inte dags att nån ropar fritt fram snart?





Svanskot(t)a(r)!


   
  
Bojkotta är ett ganska kul ord faktiskt.
Det får mig att tänka på när man som liten kastade kottar på bojer som ligger i vattnet. Kul lördagsunderhållning där i tiderna innan man upptäckte 3,5or och hemmafester.
 
Och kottar får mig att tänka på pappa. Han brukade leka med kottar när han var liten. Det fanns ju inga riktiga leksaker på 50-60 talet.

Med kottar kan man göra mycket kan jag tänka mig. Man kan använda dem som Brio-klossar och bygga små stugor till sina kottmänniskor, kanske ett garage till sin kott-Porsche och en egen kott-swimming pool om man är riktigt rik. Eller om man tar loss alla småpinnar på kottarna ser de ut som små Tortillachips, och med lite snor och saliv har man en egen mexikansk minifiesta med chips, guacamole och gräddfil. Man kan också använda dem som kommunikationsmedel, till exempel om man pratar med grannpöjken så tar man sin slangbella och skjuter över en kotte för ja och två kottar för nej.
  
Man kan säga att möjligheterna är oändliga och jag tycker det är synd att dagens samhälle inte tar tillvara på våra kottar. Varför inte göra så att bilar går på kottar istället för bensin? Eller vad sägs om alkohol? Kan man göra Gin av enbär kan man fan göra ett schysst portvin eller nåt av kottar.

Jag undrar om någon i världen samlar på kottar.
Det borde ju vara som att samla på frimärken ungefär. Och tänk om man har väldens mest exklusiva kottsamling, vilken jävla förmögenhet man skulle sitta på om kottar plötsligt blev jättepoppis. Man skulle kunna ha ett kottalbum som man hade till sina hockeybilder när man var liten. Och sen vägra byta bort den Kanadensiska Grankotten för den blev MVK (Most Valuable Kotte) både -87 OCH -88.

Så till den som sitter på en fräsig kottsamlig:
Sit back and relax, för snart kommer du får grymt med Caaaash Money!
  
  


Våga vägra!


  
  


När jag gick på gymnasiet läste jag handel. Så jag är en riktig hejare på att handla, och så kan jag lite ekonomi också. När man startar ett företag är det viktigt att veta vad man är bra på; och att lysta fram det. Ett par slogans kanske kan vara nåt. Som det här hamburgerstället. Fast jag vet inte om de har lyckats så bra...

- Naturliga kossor.
Det känns ju rätt standard såhär års faktiskt. Odlade kossor brukar ju smaka lite beskt och senigt liksom.
- Kossorna har blivit matade med gräs. Ja det låter ju "eko" och bra, så alla människor med helskägg och ätbara underkläder kan ju jubla. Men hade inte en ko som idislat gåslever och rysk kaviar varit lite mer att skryta om?
- Free Range? Okej. Om nu Mamma Muu och hennes kompisar vart så fria, hur vet ni då att dem inte snaskat i sig några fräscha flugsvampar eller kanske en gräshoppa eller två? Känns inte så jävla seriöst, med tanke på punkt numero 2, om man frågar mig.

Nej det blir bojkott helt enkelt.
  
 



Säg grattis!


  
  
Igår vart jag klar.
Klar med år ett. Ett år som gick rätt fort. Fort från det att jag började i september till nu. Nu ska jag börja packa. Packa alla saker jag äger för att jag ska åka hem. Hem till Sverige om 6 dagar aka fredag. Fredag som även är killen i Robinson Cruses namn. Namn som i namnsdag. Namsdag har man inte här. Här behöver man ingen anledning att fira. Fira gör man varje dag med ett par öl. Öl som ska vara billig och god. God som på engelska betyder gud. Gud är en titel man kan få om man heter Tor och har en hammare. Hammare behövs slå i en spik. Spik kan man också få i minigolf. Minigolf är en skoj liten sport. Sport är bra för det rimmar på kort. Kort är inte mitt sommarlov för det är långt. Långt bort från det här huset åker jag snart. Snart är jag hemma och kul ska vi ha då. Då blir jag lika glad som jag var igår.


Kort sagt. Vi ses på fredag!

  
  


R.I.P!


  
 
Just nu är jag trött. Väldigt trött. Det vart ju inte mycket sömn inatt inte. Det är en jävla skata som håller på och bygga en ny arkitektritad femrummare i min vägg. Han sitter där inne och jobbar. Det spacklas och kaklas nu antar jag. Fan vad det låter. Och fan vad rädd jag är. Dem är verkligen ute efter mig.
       Som om inte det räcker så springer det runt en råtta i mitt tak. Inatt hörde jag han jobba med spikskorna, varv efter varv, och i sängen låg jag klarvaken och gömmer mig halvt under täcket med några tårar rinnande från ögonen och synar varenda vrå i rummet och tänker 'snart kommer dem' och så väntar jag på att se en äcklig fågelnäbb som penetrerar ett hål i gipstaket och sen kommer huvudet och resten och så skriker den 'AAAAAH' sådär högt som de små dinosaurierna i Jurassic Park för att sedan skapa en hel tornado med helvete i min lilla kub och med spetsade ögon och avslitna köttslamsor liggande på golvet som resultat fast de ligger inte kvar så länge för det är redan fullt med råttor som käkar upp alla rester av mig för att sen spy ut allt över alla andras tandborstar i badrummet vilket skapar en epidemi och alla som drabbas smälter innifrån och det sprids snabbare än ett kedjebrev på Facebook och hela världen dör...
       Så som sagt, det vart inte så mycket sömn inatt.
  
 


Muuu!


  
  
Skulle ta mig en slurp mjölk tidigare idag.
Direkt ur dunken liksom, för vi jobbar ju dunkar här. Men då inträffade det fullständigt otippade; det smakade skit. Jag trodde aldrig det skulle hända. Jag älskar ju mjölk. Jag snittar en liter per måltid.
       Men när jag var halvvägs på att spy ut allting tillbaka ner i dunken så löste sig allt. Det visade sig att det faktiskt inte mjölk jag drack, utan det var apelsinjuice. Och då helt plötsligt, när jag visste det, så vart det gått. Jag kunde svälja spyan och gick vidare helt enkelt.
       Apelsinjuice har aldrig riktigt vart nån höjdare på att smaka mjölk, men som apelsinjuice smakar apelsinjuice väldigt schysst.
   
  


Quote of the day!


  
 
Newsnight, BBC2, Jeremy Paxman:


"...today we have a broader variety of food than ever"


Hahahahaha...
Det säger de i England där de aldrig hört talas om annat än vitt formbröd och där majonäs används på samma sätt som salt och där Chicken Tikka Masala anses vara en nationalrätt och där ca 50 miljoner människor äter samma kötträtt varje söndag och där chips säljer bättre än mjölk och där korv med bröd anses vara "exotish" och där pommes frites-frysdisken i mataffären är längre än alla Godissnören i Sverige tillsammans.

Undrar hur det var för 15 år sen? Då kanske de bara hade formbröd och majonäs..
  
 


Woops!


  
  
Sorry fel av mig.
Cricketmatchen var inte slut, nu är det igång igen. Måste ha missuppfattat. Jag tar på mig den.

Men nu kör vi! England mot Väst Indien. Fan vad spännande!
 
 



Homerun!


   
  
Jag skrev ju om en Cricketmatch för någon veckan sedan. Nu börjar det tydligen närma sig ett avgörande. Såg det på ett litet inslag på nyheterna tidigare. Eller det är slut nu till och med säger dem i hörsnäckan här. England piskade Väst Indien med 9 av 125, 7 wickets för 35 runs på 88 bollar, 144 på 115 innan de tappade till 176 och avrundade med att trycka in 47.
          Man fick se när den engelska fixstjärnan James Anderson kasta in nådastöten som betydde victoria för lejonen. När segern var i hamn satte han pekfingret för munnen i en gest för att tysta alla som tvivlat på honom på sistone. Man kunde tro att det var 'Super-Pippo' Inzaghi eller Gabriel Batistuta där ute på plan som tog åt sig äran för ett mål som egentligen var självmål och firade som om han precis kommit på att 'fan jag hade ju rätt lottorad förra månaden ändå nu när jag tänker efter'.
          Men tyst vart det. Eller tyst var det redan. Alla 140 på läktaren var väl trötta efter det stora huliganbråket tidigare. Då lackade Anderson och lämnade "arenan" (aka gräsplätten) utan att tacka motståndarna(!). Vilken jävla diva. D-I-V-A. Sen tog han säkert sitt fräna lyxåk (läs rostig Opel) och åkte hem till sin etagevåning i Chelsea (läs etta i Brixton) och fick tröst av sin heta gold digger-fru (läs fula mamma).




Have I got news for you!


   
  
Här ligger jag i min ensamhet och pluggar.
Och mitt uppe i den spännande boken 'The Magazines Handbook' så springer jag på en liten upptäckt.



Alexander Schulman verkar ha vandrat omkring och varit tjej i ett tidigare liv. Och redaktör på Vogue var han också. Eller hon kanske man ska säga. Konstigt att det inte hamnat på löpet liksom.
  
 



Live!


  
  
MItt rum luktar. Det är en okänd doft som cirkulerar här inne. Jag är inte van vid denna lukt. Den kommer inte från mig. Den verkar komma från köket. Jag tror bestämt det är en engelsk frukost som letar sig fram genom mina näsborrar. Jag känner rostat bröd, korv, baked beans och en arom av blodpudding. Vidrigt är det.
       Det konstiga i det hela är att mitt rum är på övervåningen och köket på bottenvåningen. Röken från den fettiga stekpannan allt bubblar runt i måste leta sig ut i springan under dörren till köket, hitta runt hörnet, lura döden i den alldeles för branta trappan och snirkla sig in i hörnet där mitt rum ligger. Hur den lyckas fiffla sig igenom min gnisslande pansardörr är också ett frågetecken.
       Den här stanken hittar hit varje morgon. Det blir liksom tjockt i hela näsan för att luften är så fet. Man kan nästan ta på den och skriva sitt namn som man brukar göra i snö med gult vatten. Så småminom, om en sådär 20 minter, kommer det börja lukta salt och vinägerchips. Då äter dem mellanmål engelsmännen i huset. Och sen, runt kl 3-4 i eftermiddag, då ska söndagssteken brottas ner i gommen, med extra mycket 'gravy' för att smörja systemet.
       Men just nu luktar det alltså bara engelsk frukost.




Glow in the dark!




FY... FAN... VAD... COOLT...!!




Det är som när nån får frågan: Vilken superkraft vill du helst ha; kunna lysa i mörker, ha röntgensyn eller kunna bli osynlig? Michael Jackson valde tydligen det första. Själv hade jag nog valt alt 2 eller 3, men ettan är också schysst.
        Tänk dig själv; du kommer hem mitt i natten. Du är full. Det är mörkt. Du fifflar fram nycklarna från fickan som är full med småmynt du snott från baren som egentligen var dricks till bartendern. Efter flertalet försök med enkronor och 50-öringar som resultat så får du upp handen med nycklar i. 'Plopp' säger det, ungefär som om man fastnad med handen i en kakburk. Du håller nyckeln mellan tummen och pekfingret, siktar, och träffar rätt. Du vrider ett varv och trycker ner handtaget dörren. Inget händer. 'Faaaaan' överlåset är ju kvar också!
        Så du tar fram den andra nyckeln. Siktar. Meen nu blir det inte samma succé. MIss, miss, miss. Vart fan är nyckelhålet? 'No problem', tänker du, knäpper upp skjortan/nåt-kvinnligt-plagg-om-du-är-tjej lite och flashar ytterdörren som om den vore en "okej"-snygg hona/hane du vill ha med hem för lite hanky panky i brist på annat.
       Och vips, så lyser nyckelhålet där som om det vore självaste porten till Nangijala. Du kliver in, sparkar av dig skorna, käkar fyra Mariekex och slocknar på soffan framför ett gammalt avsnitt av Airwolf.
  
  



Once I swimmade!


   
  
Du vet när det blir sådär svart för ögonen om man ställer sig upp för snabbt?
Det hände mig förut idag. Och de flesta andra dagar. Ibland går det så illa att jag svimmar. Manligt va? Svimmar gör ju bara kvinnofolk när de ser en bärfis eller om det är ta två Se&Hör för en. Men lite skönt är det i början när man bara blir lite halvborta och sen vaknar igen. Som en gratis minifylla eller en snabb omgång Laserdoom om man har fantasin med sig och en lavalampa i rummet.
      Men en gång, för några år sen, då gick det riktigt illa. Jag klev upp ur sängen, förmodligen för att hämta en Päronsplit eller gå till vardagsrummet och surfa på text-tv, alternativt båda, och då försvann hela världen från mina ögon. Sen vaknade jag på golvet i hallen med grovt ont i huvudet och en röd liten pöl framför mig ett par sekunder eller minuter senare. Av märket i dörrkarmen att dömma hade jag ramlat in i den med huvudet och sen landade jag på munnen. Eller tvärtom, det går att spekulera om. Men det kanske ska tilläggas att jag hade tandställning vid tillfället. Därav blodet.
      Fast tur att jag inte är kvinna då för dem hade ju svimmat av blodet också. Och då hade jag legat där i en ond cirkel. Vaknat, sett blod, svimmat. Vaknat, sett blod, svimmat. Och det finns väl roligare sätt att fördriva tiden tror jag. Som att snyta sig, det ska jag göra nu.
  
  


Can't eat, can't sleep!


   
 
Jag har vart tyst i två dagar nu som ni kanske märkt. Det är för att jag tappat bort något. Förlorat nåt. Eller någon rättare sagt. Min flickvän är borta. Jag har ingen längre. Och det är jag väldigt, väldigt ledsen för. Hoppas det inte har nåt att göra med att jag outade Twilight-tönten för några dagar sen bara...
  
Nä jag orkar nog inte skoja till det så mycket mer än så.
Mår sådär för tillfället. Men jag återkommer senare under dagen.

Lyssna på lite musik i min andra blogg så länge vettja! A Rubberband Packed With Action!
Den är inte kalasuppdaterad för tillfället men det ska jag ändra på...... NU!
  
  


Det är kört!


  
  
Är det bara jag eller är det här den överlägset läskigaste reklamen någonsin?




Fåglar tar över världen? Det var ju jag som skulle göra det!

 
 



I'm the king of the world!


  
  
När man är liten får man ju göra ett val;
gå på dagis, gå hos dagmamma eller ha rika föräldrar och gå runt hemma. Jag valde dagis. Det är jag nöjd med för mitt dagis var det bästa i hela världen. Dubbla kuddrum, need I say more?
       En dag när min mamma kom och hämtade mig efter jobbet berättade fröknarna en sak för henne. 'Den här pojken är speciell. Han är vänsterhänt', sa de. De baserade de tydligen på att jag ritade raketer och bilar med vänster hand. Så mamma gjorde sin plikt och vänsterhandanpassade vårt hus. Hon ändrade layoten i besticklådan så jag slapp anstränga mig och byta hand när jag tog fram kniv och gaffel och hon köpte en vänsterhäntsax. En grön. Problemet med den gröna saxen var bara att den inte gick att använda. Den var liksom felformad så jag fick inte in mina små fingrar i den. Jag förstod ingenting, blev mycket ledsen och grät förmodligen en skvätt. Det var ju min första alldeles egna sax. Jag ville inte använda andra jävla bajssaxar jag ville ha min.
      Problemet var att jag försökte pressa in mina högra fingrar i den. Det visade sig nämligen att jag var ännu mer speciell än vad alla trott. Jag var dubbelhänt. Eller jag är dubbelhänt. Så tillbaka med besticken i rätt ordning och ner med den töntiga vänsterhäntsaxen i papperskorgen för här skulle det firas. Tänk er själva vad ni vanligt folk kan göra med bara en hand; bli rik, bli president i ett land, kasta en boll, bre en macka. Jag hade ju gjort upptäckten att jag kan bli dubbelt så rik, kasta två bollar, bre två mackor eller bli president i två länder. Jag kan för fan ta över världen!
       Och det tänker jag göra också. Så vill du hänga på och bli mäktigast i världen med mig och slippa råka ut för en "olycka" när jag utplånar allt fotfolk på klotet så småningom, så föreslår jag att du gör ditt bästa för att bli kompis med mig, jag har några platser kvar att fylla i min stab.
 
  


Hostage!


   
  
Jag skrev för några veckor sedan om att en kille blev mördad lagom nära mig här i Leytonstone. Och nu är det dags igen. Fast nu är det inte här. Och nu är det inte mord. Utan nu är det kidnappning i mitt andra hem, Sköndal.



I Dalbobranten i Sköndal var det. Innan jag flydde landet bodde jag ca 2 min därifrån, på Bengt Bagares Gränd. Emil däremot bor på första parkett och borde kunna ge Hasse Aro och Leif GW några värdefulla vittnesuppgifter från sitt fönster. Öööh Degen! Har du nått tips att bjuda på?



Där på Katalanvägen bor Stefan, hej Stefan!

Nu när åker hem bor jag hos fadersfiguren i mitt liv, pappa.
Hans bostad ligger på Gråhundsvägen. Så det hade lika gärna vart jag som rullat runt på en flakmoppe eller min gammla cykel med ett spelkort fasttejpad på bakhjulet för att få MC-effekter, för att sedan bli inkastad i en skåbil och med bakbundna händer och ögonbildel blivit förd till nåt magasin i Värtahamnen.


Nu väntar jag bara på att någon ska bli styckad eller få en trädgårdstomte stulen i mitt tredje hem, Kjula i Eskilstuna där min mamma bor, så kan jag ropa Yatsy och/eller Bingo!
Fast jag vill helst inte att det sker min mamma förstås.





En sak till bara!


   
  
... och förresten, förresten, förresten. Till min lilla flickvän och alla andra av er Twilight-töntar där ute kan jag ju avslöja att HAN ÄR BÖG!!!








Hör & Se!


   
  
För dig som undrar så håller jag på och pluggar. Jag pluggar med att läsa skvallerpressen. Hårda tider just nu. Det kan inte vara lätt att vara tjej. Gå runt med funderingar på ifall Jennifer Aniston har lagt på sig ett halvt kilo, vad Aaron Carter och Screech från Pang i Plugget pysslar med nuförtiden, och vilken eyeliner Madonna hade på sig vid lunchtid den 17 Augusti 2003. Vart hittar ni det intressanta? Och jag måste skriva en uppsats om kalaset...
 
 


I framtiden!


   
  
Har ni hört det senaste då? Tydligen måste man "tvätta" ris innan man kokar det nuförtiden...

  
  


Amok!


   
  
I mitt musinfekterade, halvt fallfärdiga, väldigt läckande, smått smutsiga och väldigt ostädade hus här i Storbritannien har vi inget Internet.
Mina huskamrater är för snåla, och förmodligen en aning för dumma för att förstå vad man kan använda ett sådant spektakel till. Så jag kan med gott samvete erkänna att jag är en första klassens Internettjuv.
        Det finns ett antal nätverk som strålar sig in genom mina papperstunna väggar. De heter allt från Sky7092 till BThomehub693. Men det är bara två man kan använda utan lösenord. Det första heter Linksys. Det tillhör förmodligen nån som försökt komma på ett snärtigt och jävligt hi-tech namn för att hänga med i dagens värld med nedladdning av Jay-Zäta låtar och tjattprogram.
       Sen har vi förstås Stustone666, jävulsdyrkaren i nätverksfamiljen.
Och det här är en slug typ. Han var den enda närvarande när vi flyttade in, förmodligen för att han kunde leva loppan och gå omkring i underkläder här i det tomma huset innan vi kom. Men sen dess har han kommit och gott lite som han känner för. Framförallt runt helgen. På fredagar är han pigg och rapp. Han ställer upp som den bästaste av vänner och kommer förbi med CD-skivor och filmer och allt vad det är. Men sen... Sen...
       På lördag morgon är han försvunnen. Vips. Svisch. Borta. Från början trodde vi att han bara var ute och tog en cigg eller en promenad eller så, men han är borta hela helgen. Och han lämnar ingen lapp, ingenting. Sen började vi luska ut vilka kretsar han hänger i när vi kollade "Historiken" i webbläsaren. Och det ser inte bra ut. Det verkar vara nån jävla sataniströrelse i farten här i östra London. På helgerna samlas de i nån övergiven tunnelbanestation och rejvar loss och dricker blod och har sina egna Roast-kvällar där de grillar Gud, Allah, ja allihopa, med elaka skämt.
       Därefter, på söndag kväll, kommer Stustone666 tillbaka. Han är bakfull, seg och eländig, och beter sig som ett fromt lamm. Han försöker gottgöra situationen med ett avsnitt Prison Break, men inte fan är det tillräckligt. Nej det tar flera dagars vädjande för att han ska accepteras som "en i gänget" igen. Allt brukar vara bra igen runt onsdag-torsdag. Men sen på lördagen är det dags igen.
       Nej snart måste det vara slut på det här.
Inte en gång till det säger jag bara. Inställer han sig inte nästa helg, då åker han ut med modemet före!







Frivarv!


   
  
Alla har vi väl tittat på 'Hockeykväll med fyran' nån gång i livet? Jag ligger just nu och tittar på den engelska varianten, 'Cricketkväll med femman'. England mot Västindien är det som är på tapeten. Ställning frågar du. 265-6 svarar jag.
       Hur hela Västindien kan lyckas skapa ett enda lag är lite oklart. Men det är också det som är lite definitionen av Cricket; hela sporten är lite oklar. Nu står det förövrigt 23-0. Så hur går det här till då? Jo man skulle kunna säga att det är en blandning mellan de gamla jumpalektionsfavoriterna Brännboll och Kast med liten boll, kryddat med lite Earl Grey Tea. Planens lökigaste kille, Onions, var en hejare på att kasta i skolan. Så han får förtroende som fixstjärna och tar sats ca 30 m från kastlinjen och löper. Han löper. Han löper. Han löper. Sen kastar han som om hans mammas liv stod på spel. Han siktar på tre pinnar som han ska kasta sönder, ungefär som på tivoli.
       Men framför pinnarna finns en slagkille som står redo med dasslocket för att smälla iväg det lilla bollhelvetet till tjottahejti. Det är egentligen bara det han ska göra. Sen springa fram och tillbaka. Ibland får han bollen på knät och då ropar kastar- och fångarlaget 'AAAAAH!!'. Tiden står stilla. Alla tittar mot domaren som i sin fräscha lilla stråhatt väntar några sekunder för att höja spänningen. Sen skakar han bistert på huvudet. Och alla blir ledsna. Tills nästa gång det händer igen. Då ler han med stråhatten som en pensionär på Allsång, pekar ett finger upp i luften och alla skriker 'AAAAAAAAH!!'. Ännu högre och ännu längre. Sen gör dem så ett tag. Ibland fångar någon bollen. Då ska man bli glad och slänga upp bollen rakt upp i luften, för då har man gjort nånting bra.
      Efter det är det slut. På dag 4 alltså, inte på matchen. 185-73 stannade resultattavlan på. Dags att gå hem och stryka matchskjortan, imorgon kan det avgöras, och då måste man vara stilig. Om det inte blir en till dag förstås.
  
  




Att ge är samma sak som att få för mig!


  
  
Snart är det tydligen Mors dag i Sverige!
Och det verkar Apple ha stenkoll på. De skickade ett personligt mail till mig med ett ypperligt erbjudande. De tycker att jag ska skippa de klyschiga gamla presenterna som kokbok, ljusstake (hoho stake), elvisp och korsordslexikon, för att istället tjacka en iPod Touch åt mor min.
         Och visst jag köper argumenten att "hon är ju ändå min mamma som 1.65 m lång har klämt ut en son på 1.90 och 85 kg" och att "jag är ju ändå killen med cash" och att "en iPod Touch skulle sitta lika fint som en repris av Mysteriet på Greveholm som årets julkalender". MEN. Jag har svårt att se min mamma sitta och lira Bejeweled, Bloons eller Metal Gear Solid samtidigt som hon pumpar ett Phil Collins-maraton i lurarna på väg till veckans Sy-klubbmöte.
        Så jag tror jag kör på det gamla vanliga: en lustig kaffemugg och ett paket Stimorol med körsbärssmak.





Min dag i bilder!


  

I fredags hade jag min sista föreläsning för terminen. Så nu är det skriva uppsatser och göraandra kursuppgifter som gäller fram till slutet på maj. Inget annat tjafs.

Så idag skulle det hårdpluggas. Men jag hade svårt att koncentrera mig.
Så jag tänkte att det kunde vara kul att leka gangster ett tag.



Men jag insåg rätt snabbt att jag är lite för töntig för att vara gangster.
Så jag lekte glasögonormsgangster istället.




Men sen vart jag sugen på sol. Så jag smekte på mig bågarna och glassade under
min jättestarka lampa ett tag med ett glas Annanasjuice i ena handen och några russin
i den andra. Det gamla vanliga ni vet.




Därefter blev det en fotbollsmatch med Svamp-Bob framför en mycket exalterad
och hängiven publik. Resultat? Svamp-Bob 4 - Jag 7.




För att sedan avrunda en mycket tung pluggdag med att springa på Brad Pitt och
Jason Statham som står och käkar ett äpple under inspelningen av Snatch 2.

Väldigt sympatiska killar.



It does NOT suck to be me!




Mos!




Memories don't live like people do
They always remember you
Whether things are good or bad
its just the memories

Memories don't live like people do
Baby don't forget me, I'm a travellin' man
Movin through places, space and time
Gotta lotta things i got to do
If god willin' I'm comin back to you
That's what I'll do





Intervju!


   
  
Jag har lite arbete att göra idag så jag hinner inte skriva nåt vettigt. Så ni kan ju ta och läsa en liten intervju med Aftonbladets sportkrönikör Peter Wenmann jag gjorde i januari istället (feeback är tillåten):



Assigned to do an interview, and I can interview who ever I want. First thought: go big. B-I-G. Unfortunately, rapper Notorious B.I.G passed away in 1997 and Liverpool FC’s Steven Gerrard is busy with both football and an assault prosecution.


Despite the Red’s captain might end up behind closed doors, this did nothing but open up doors for me. Behind that door was an interview I would not only enjoy, but also learn from. Behind that door was an interview with sports journalist and correspondent Peter Wennman of Swedish newspaper Aftonbladet.

The man who currently has got my dream job has come a long way since he was first published in Gävle Dagblad almost 40 years ago. He started of with an internship at this paper at age 15. Other than that, Wennman, 55, doesn't think he was different from anyone else. “I guess it's the same as usual. I was good at writing in school. Good at writing essays, had an A in Swedish, crazy about sports. I looked up to sportswriters and thought it must be the best job in the world”.

The man who has been a sports journalist for a long time, ended up in London in year 2000 due to his achievements in reporting regular news, after going to the Balkans to cover the Kosovo crisis. “It was in the middle of summer and people were on holiday. Someone thought it was too dangerous, and it was hell of a dangerous job. But I, who was curious, was asked so we went there for three weeks. It wasn’t very fun. But it was educational”.

Coming back from Kosovo, his work had impressed everyone, not just his superiors. And at the same time the position in London was available and he was asked to apply. “Back then the role of correspondent was a lot more prestigious. The London correspondent was responsible for what happened in Israel, Asia and that part of the world. There were earthquakes in India, so I had to go there and walk around the dead bodies, I was in Pakistan for six weeks, and then the Gaza conflict broke out so I was In Jerusalem twice and in Gaza.”

But war and misery was not everything he had to deal with those days. His positions meant he got to interview movie stars, write about politics and learn about the Royal family, just as well as Britain’s other royalties, celebrities.
“Suddenly one day I found myself knowing the names of the members of all girl pop groups”, Wennman says with a laugh.
“I wrote about everything when I was here at first. Now I’m doing just sports and it’s like a vacation. Sometimes it almost feels a bit too easy, there’s no challenge. You feel like; I’ve seen thousands of these games before, they all look the same”.

The challenge, or pressure, a journalist has to deal with, is perhaps one of the most important thing to be able to compose a good story, or to find the motivation needed. But even though having the sense of lacking this challenge at times, there is no doubt Wennman feel as though he has chosen the right direction. “It’s a good thing to start with sports. In the opposite of what culture snobs believe, you get a great general knowledge. Like the world is today, you get economics, there is political influences and everything. It’s intelligent to choose a direction because the range of media is so big these days. People are writing everywhere. Everything connects to each other, the web, newspapers, blogs”.

Choosing directions is something we are all going to have to do. And meeting Peter Wennman has definitely got me to consider sports even more than earlier.

From being a part of Swedish newspapers for so long, Wennman seems happy to be able to ad another culture to his work. And one thing is certain. He has got great respect for British mass media. “The newspaper business here [in England] is enormous. Here it’s not the third estate; here it’s the first estate. If they decide to depose a Member of Parliament or a football manager, they do.”

When speaking about newsrooms, newspapers and the way Sweden does not (at least not any more) have the same big, heavy names that has an influence on people like England has got, Wennman almost gets a bit nostalgic. You can see that there is a classic journalist, a classic reporter in this man. “I used to be right in the middle of it [the newsroom]. That’s pretty much what is real journalism. And then something big happens. I worked when the ferry Estonia sank. We were sitting there when the chief editor came in late at night, looked around, ‘you do this, you do this, you write that’. I was on sports but had to jump in. Your pulse goes up. And we made a great issue”.

There is a hint of pride in his character when speaking about this, something saying he might miss that time. “Otherwise these days, people sit around the world using computers. Walk in to Aftonbladet’s newsroom today and it’s quiet. In the old days there was typing machines and loud noises and people shouting. A completely different charm to it”.

Even though it might have been some time ago, he clearly speaks from experience. Experience he doesn’t mind sharing. “When such a thing happens, which is so rare these days… because the news flow is so controlled, it’s hard to get a scoop, to be alone on something. But I’ve experienced it a few times and that adrenaline rush is better than sex, alcohol, everything. Nothing can beat that”.


By: Christian Eriksson
 
  


Sju i ett!




Tänkte gå igenom lite tidningsklipp jag fått tag på.
Häng med, nu kör vi.

Det här måste vara jordens mest misslyckade kille.
Han måste ha misslyckats med allt i livet sähår långt. Han blev utkastad från grundskolan för att det inte var värt att spendera till på att lära honom skrivstil och säga ett, två, tre på spanska. Han blev utskrattad när han sökte jobb som plogförare i Bagdad. Han har kysst en tjej en gång, bakifrån, när hennes burka åkt ner i ögonen. Sen sparkade hon honom mellan benen. Så han nappade självklart på platsannonsen som självmordsbombare med monsterlönen 84 oskulder i paradiset som han kunder frossa i när allt var klart. Men inte ens ta livet av sig klarade stolpskottet.
  

Det här är Per Nilsson. Per leker Gud. Och av någon anledning känner Per att han behöver gå ut i media med detta så att hela svenska folket får veta vad han gör på fritiden. Jag brukar leka superhjälte rätt ofta och ibland låtsas jag att jag är en livsfarlig haj när jag ligger i badkaret, men inte fan ringer jag pressen och ber dem skicka en reporter för det.
 


Nu har en av mina värsta mardrömmar blivit verklighet. Robotarna tar över världen och de försöker utplåna oss en efter en. Och den naiva arbetsgivaren för en stenfabrik tror att det räcker med en muta på 25 lusentappar för att robotarna ska skona honom. Men det är ju för fan rena maffian vi snackar om här. Han kanske har köpt skydd från stenrobotarna i en vecka, men vänta tills trädtorpederna får höra det här.


YES, tänkte Gunilla. Äntligen en färsk flaska diskmedel. Fest-papptallrikarna och fin-plastbesticken där hemma behöver en rejäl putsning inför helgen knytkalas. Men ack så fel det kan bli. Diskmedlet var inte diskmedel. Det var flygplansbränsle. Men frågan är ju: hur fan vet Gunilla hur flygplansbränsle luktar? Hon är ju väldigt precis. Antagligen är hon inte vilken bränsle-expert som helst. Gunilla är finsmakare. Lite fisförnäm. Vanlig soppa som helst duger icke. Lite finess måste det vara!


Okej att Fredrik Reinfeldt har ett sjuhelvetes ögonmått, men att han är så jävla överlägsen mot Mona Sahlin, det var nåt nytt. Men känns inte det hela lite lågstadie? Att jämföra vem som mäter bäst? Sprang de runt med varsitt mäthjul eller hade de ett mättest på mattelektionen? Som om han skulle få nytta av lite linjalskills i andra sammanhäng än när han mäter utrustningen.



I den här räcker ett ord: Sekt.



"Skaka-barn-i-mobilen är sinnessjukt".
Sinnessjukt kul kan jag ju bara tänka mig att han menar. Tänk själv: du sitter på tåget till Motala. Du har hittat en utmärkt plats, precis vid fönstret, nära toan och inga människor runt omkring. Tills du kommer till Södertälje. För där kliver en fet (eller som hon själv kallar det "efterhängsna mammakilon") trebarnsmamma med knoddar i åldrarna 1-7 och sätter sig bakom dig. Den äldsta vill ha godis. Den mellersta sparkar i din stol. Den mista skriker. Konstant. Mamman gör ingenting. Hon har tröttnat på skitungarna, men ändå är hon påväg till sin karl på Kumla för att skapa ett till. Så du tar fram din telefon och börjar spela Skaka-babyn. Och så sitter du och får små små mini-orgasmer för varje barn du skakat samtidigt som du hånskrattar lite tyst.







Boogie with a suitcase!


   
  
Dagens låt:



Lägg gärna märke till det avancerade rörelsemönstret bakrundssångerskan använder,
 dansen kallas 'den pickande hönan', och så självklart den filosofiska och poetiska texten.

Radio, video
Boogie with a suitcase
Your livin' in a disco
Forget about the rat race
Let's do the milkshake,
sellin' like a hotcake
Try some buy some fee-fi-fo-fum
Talk about, pop music
Talk about, pop music

 




RSS 2.0