Just det!


  
  
Fanns det något myspysigare när man var liten än att ta en cykeltur med sin nya mountainbike tillsammans med föräldrarna? Jag tror inte det. Sköndal kan ju vara det ultimata paradiset för ett sådant nöje på en solig sommardag. Lugnt och fridfullt bland huset, men med storstadens puls dunkande nånstans i sorlet av bilar och bussar.
       Igår när jag promenerade genom vår lilla idyll mötte jag flera små grupper av vilsna Tour de France-stjälar. En av familjerna mötte jag i en backe. Mamman klarade inte av den knixiga stigningen och tvingade kliva av vrålåket med barnstolen där bak. Och hon vart totalt sönderhånad av sin lilla parvel som snabbt och smidigt flög upp för backen. "Haha orkar du inte? Man måste ju ha växlar för att kunna cykla i backar", ropade han till henne. "Jag har inga. Har du växlar på din cykel?" svarade hans mor ledsamt. "Men ja! Jag har tre växlar!" svarade lillgrabben malligt.
      Tre? Haha vilken jävla sopa. Tre växlar har ju till och med min farmors rostiga gamla Crescent. Jag har faktiskt 24 växlar på min hoj. Vad säger du nu då, skitunge?
  
  


Bottom of the world!


   
 
Hallå. hallå.. hallå... man skulle kunna tro att det ekar här inne.
Det skrivs ju inte så mycket nuförtiden. Det är inte för att jag har lagt av. Jag kommer aldrig sluta skriva. Jag skriver varje dag nu också men det hamnar på papper, inte här.
       Anledningen är att jag inte mår så bra just nu. Jag mår snarare riktigt, riktigt dåligt. Så här illa har det nog aldrig varit förut. 2007 var det nära, men ändå väldigt långt ifrån. Och då kunde jag ändå inte ens gå.
       Så jag kommer fortsätta, men uppdateringarna kommer när dem kommer helt enkelt. Och jag vill inte höra något gnäll, för jag orkar helt enkelt inte svara på det. Huvudet består enbart av tankar jag gör allt för att försöka kröka bort. Jag har vart full 5 kvällar av 6 den här veckan, och det tänker jag fortsätta med så länge det behövs.
       Jag är full nu också och hade jag inte varit det hade jag inte ens skrivit det här. Livet är konstigt och en del saker kommer jag aldrig förstå. Framförallt den här saken.
       Men snart så... snart ska vi alla dela på mitt liv igen. Vänta bara.
  
   


RSS 2.0