På Kräm-fronten intet nytt!


   
  
Just det!
Appropå blondinbella. Jag funderar på att döpa om min blogg till BlondinKräm. De anser att jag är blond i det här landet. Vet inte hur de får ihop det riktigt. Den Engelska definitionen verkar vara annorlunda än Sveriges så det kanske blir lite skevt. Eller så är de färgblinda. De har ju trots allt knappt sett snö förut och är man inte rödhårig vid födseln anses man som ett underband, men sen verkar de färga håret rött ändå. Man vill ju inte bli mobbad liksom.
       Att säga att jag är blond är som att förolämpa alla riktiga blonda, för då är de vithåriga. Som tanter och gubbar. Jävla kärring!, eller Jävla gubbtjyv! kan man skrika åt dem. Gör det, det är inte mer än rätt!
       Jag är den enda i min familj som är ljushårig. Alla andra är jättemörka. Förutom pappa, han börjar bli gråhårig. Det lilla han har kvar.
       När jag var liten kände jag mig utanför och brukade springa in i badrummet och blöta håret var 5 minut så det såg mörkt ut, som de andra i familjen. Min syrra retade mig och sa att mamma och pappa inte var mina riktiga föräldrar. Alla sa alltid att hon var jättelik mamma. Sen tittade de på mig... 'vem fan är det där', tänkte de. "Han är lik mig när jag var ung", sa pappa då för att göra mig glad. Men det har jag varit nu i 22 år. Jag börjar gladeligen tvivla.
       För när pappa var i min nuvarande ålder hade han mörkt halvlångt 70-talshår och hårfästet gled sakta men säkert uppåt, som en dåligt smörjd knapplift ungefär. Och han hade asfula glasögon den glasögonormen.
       Tänk om de inte är mina föräldrar?!?! Vem ska jag vända mig till då om jag behöver en njure eller lite benmärg. Det är inte fallet för tillfället men man kan ju behöva som back-up. Bara för det så ryker väl en njure om några timmar. Ska börja spana på Ebay efter reserver. I värsta fall får lite Kidney-bönor duga tills flyget går.
   
  

http://packedwithaction.blogspot.com

E.R!


    
  
Det här var ju lite otippat
. En sak som numera måste klassas som ett rutinbesök på sjukhuset slutade med fulljfjädrad inläggning för behandling av halsböld/tonsilit. Jag hade räknat med en redig penicillin kur och kanske lite karvande i bakre munhålan, men plötsligt hade jag smått chockad blivit transporterad in i den djupaste djungeln av avdelningar.
       Efter diverse småprat öppnade de dörren åt mig och jag klev rakt in i 1995 och tv-serien Sjukan. För er utan minne som sträcker sig längre än vad Blondin-Bellas pojkvän Blondin-Nils hade för specialingridiens i sin favvo-soppa förra veckan, så var Sjukan en komediserie på SVT med Björn Gustafsson (den riktige/Dynamit-Harry), Ulf (Vicks upp i näsan) Brunnberg och Lasse Linderoth. Fast för min del handlade det om Vijayshir, Mr Patel och John Steed. Jag var den nya, unga rebellen som inte åt upp mina kokta ärter och morötter.
       Det var ett kul, pratglatt gäng som höll på med massa hyss hela tiden för att fördriva tiden, precis som i Sjukan.
VJ (jag kallde Vijayshir för det. Vi var rätt tajta) brukade gå upp och tvätta händerna i handfatet ibland och struntade i att stänga av vattnet ordentligt så det stod och rann. Sjukt jobbigt. Så jobbigt att det vart kul.
       Mr Patel var lite lurig. Han ville mest ligga under täcket och prata i telefon mellan kisspauserna då han fyllde upp bäckenskålar som och det vore vattenballonger och han själv var vattenkrigs-Hitler. Han kom mest igång under besökstimmarna, Mr Patel, för då kunde han gnälla över allt och alla med sina släktingar på Hindu.
      John Steed däremot, den gamle bofinken, honom var det ös på. Han drev Syster Nader (Christina) med sina små ordlekar och rebusar dagarna i ända. Mycket omtyckt herre som gäckade damavdelningen genom att ständigt springa förbi och moona mellan blodtryckskontrollerna.
      Ja, vi var en härlig grupp, VJ, Mr Patel, John Steed och jag.
De hade gett oss alla varsitt alias som stod under våra namn på whiteboarden. Under mitt namn stod det Mr Jenasha och under VJ:s stod det Mr Stern. Fast Mr Patel och John Steed hade samma alias, Mr Hines. Jag vet inte riktigt varför. Med tanke på alla våra galna upptåg så kan jag ju förstå om Syster Nader (Christina) var lite förvirrad.
       Det var 36 av de bästa timmarna i mitt liv. Jag saknar verkligen de där lurifaxarna.
  
  


The scrum!


    
   
Har spenderat denna lördag med att titta på rugby.
Spännande sport fylld med smärta, smidiga herrar. Den lättaste på planen i en match vägde ynka 99 kg. Verkar lite sisådär att spela bara. Mycket manligt brottande och handpåläggningar i de bakre regionerna.



Jag skulle i alla fall inte vilja vara han längst ut till vänster. Han har ju borrat upp hela huvudet i stjärten på han framför, samtidigt som han tar ett fast grepp om skinkorna ... Ännu värre för killen som fläker ut ändalykten i tajta, korta shorts framför 114 kilo nr 35 kanske...
  
  


http://packedwithaction.blogspot.com


Vänskap!

http://www.svd.se/multimedia/dynamic/00391/Blagrisar_391947k.jpg

Konversation mellan spargrisarna Sven-Glenn och Bo:

Sven-Glenn: Nämen tjena kompis! Det var länge sen. Hur e läget?

Bo: Naaee det e sådär asså. Känner mig lite stel och så.

Sven-Glenn: Jaha, varårå?
Bo: Naaee ägarn stoppade ju ner en viagra i springan för att inte hans päron skulle hitta det.

Sven-Glenn: Aj fan. Sånt där e ju aldrig kul. 'Mind the gap' liksom.
Bo: Naaee jag menar det. Känns sådär asså. E ju van att va ute på grönbete och så. Men har svårt att äta också vettu.
Sven-Glenn: Hål i tanden eller?
Bo: Naaee har ju fått en ny porslinstand. Känns sådär asså.
Sven-Glenn: Förstår det. Jag är också lite öm faktiskt. Har precis vart och tatuerat mig. En maffig jävel på hela sidan här. Kolla!
Bo: Naaee fy faan. Det där är ju samma som jag har! Det va ju jävligt schysst av dig att koppa den liksom. Det här känns ju sådär asså.
Sven-Glenn: Äh lägg av va. Jag har tänkt göra den här skitlänge.
Bo: Naaee men fan... Nu ljuger du också. Asså det här är anledningen till att jag slutade höra av mig till dig. Du är så jävla självisk. Du kan dra åt helvete! Hör du det?!
Sven-Glenn: Men fan Bosse, kom igen nu.
Bo: Naaee glöm det. Stick nu. Det här är min plats, jag var här först. Ditt jävla svin. Du är ju dum i huvet.
Sven-Glenn: Aaa det kanske jag e. Men durå! Hej då. Ha ett bra liv. Sugga.





Pearl Harbour!


    
   
Idag har det varit fredag, och det är det fortfarande.
Fredag för mig innebär denna termin Approaches to Writing. Och det innebär en tre timmar lång workshop där vi läser lite, skriver mycket och diskuterar lite.
        Idag har vi pratat lite om vart vi skriver. Om vi har en plats där vi kan skriva bra. Ja sa alla. Fast på engelska. Ingenting sa jag. Också på engelska. För jag insåg då att jag inte jobbar bäst hemma framför en skrivmaskin, utan på lite udda platser. Till exempel på tunnelbanan, på flygplan och terminaler, på bussar, i kön på Tesco's, på pubar, när jag handlar strumpor, i väntrum till diverse sjukhus och andra allmänna platser.
        Så när alla andra i klassen slår sig ner i en stilig fotölj framför en varm brasa och börjar knappa, drar jag på mig långkalsonerna, knyter rosett på gummistövlarna, kastar upp skrivbordet på ryggen och tar bussen från (Ben) Affleck Street till oändligheten för att få skriva ner de makalösa stavelserna på papper.






A helping hand!


   
  

 

Jag tänkte fråga om lite hjälp. Eller det är inte jag som frågor om hjälp. Jag frågar om hjälp åt engelsmännen. De har letat efter Stephen Hadley sen 2006 och han är fortfarande spårlöst försvunnen. Nån som sett honom i krokarna?
       Han kan ha hamnat i Säffle eller Malung eller Löddeköpinge efter en blöt kväll med polarna från Southhampton. En svensexa kanske? Eller en runda pub-monopol? Eller bara en vanlig tisdag?
       Undrar vad han pysslat med under alla tre år. Hade jag vart han hade jag stuckit till Kneipbyn på Gotland och åkt mini-fyrhjuling varje dag. Men Stephen har nog bara flyttat till andra sidan gatan och glömt vilket håll hans föräldrar bor åt.
 
  



Jag kan knappt bärga mig!







Skojskojskoj :D!!!

Äntligen! Darin har släppt en ny skiva! Woohoo!

Ska verkligen bli jättespännande att höra vilken stil han kör. Om det blir raka vägen till sistaplatsen i Melodifestivalen eller om han gör som alla andra idoler och lägger ner karriären direkt, flyttar hem till "byn" och fortsätter jobba som frimärksslickare på Svensk Kassaservice.

Hur som helst. Förhandsbokat och klarrrt! Det ska bli så himla skoj!
  
  


Åååh ja vill ta självmord!




Skolkade från skolan ida.
Vem fan bryr sig liksom? Dom andra är ju endå så jävla dumma i huvet liksom. Å lärarna kan dra fan åt helvetet. Ni e skit! Dom vill bara att man ska sitta å lysna på doms jävla skryt om hur ducktiga dom är å jag vill bara stå ute och röka iställe. Vad fan vet dom liksom? Dom vet fan inte vad som e bra för mej. Dom e inte mina jävla pärom direckt.

Så ja skulle treffa Kicken isälle. Men det skjet ja i och åkte till stan å köpte nya dojjer iställe. Va tycks liksom?







Sunes pappa!



   
- Vem är det du är lik? Han nananana..
- Tom Jones!!
- Ja!!
- Nähähähääee hahaha!


Jag har alltid sett Tom Jones (!!) som en svart amerikansk herre. Men nu har det visat sig att han är en vit man från Wales. Jag antar att han har jobbat mackgrillen under hela sin karriär för att få det att se ut som att ekvatorn kretsar runt honom istället för jorden med ständigt solbränna som följd, samtidigt som gråa hårstrån, enligt anonyma källor, vart lika sällsynta som en lyckad sittstrejk på Sergels Torg eller en välsmakande kebab med bröd utan tillsatt matlagnings-svett.
       Men Tom Jones (!!) är en klämtjäck karl som nu efter 52 års äktenskap och 44 år i rampljuset har insett sin ålder, släppt taget om hårfärgsflaskan och anammat silvermink-stilen. Men brännan, den består.

Kolla han är vit!



Jag antar att detta betyder att vi behöver ett nytt förstval till årets racial draft.

Bilder från 2004 års draft.








Reklam!


 
  
Jag har vart lite otrogen mot mig själv.
Jag har börjat leva dubbelliv. Men var inte orolig Kakers, jag har bara skapat en ny blogg. Skolprojektet löd helt enkelt: Skapa en weblog aka blogg i fem veckor. Lätt som en våffla med grädde, sylt, glass och lite choklad tänkte jag, för jag har ju redan en.

Men den tjotablängaren gick inte hem för det skulle skapas en ny. Med en specifik inriktning. Den inriktningen fick bli hiphop-musik och resultatet har du här: http://packedwithaction.blogspot.com

Så behöver du en paus, lite omväxling eller bara är intresserad kan du ju ta en titt eller två eller tre.

Whoop whoop!

  
  


Galna kineser + ankhattar = Succé!




Jag har sagt det förr men nu har det faktiskt gått för långt. Jag trodde det tog stopp vid Tomatketchup, Marmite och Räkcocktail. Men nu har engelsmännen överträffat sig själva. Och egentligen går väl inte att göra så mycket mer än att välkomna den senaste smaksensationen från världens näst största chipsland, Walkers Crispy Duck.
        Hur går det till egentligen? Hur får man in anksmak i chips? Kastar man ner ett kvarglömt ankbröst från lunchrummet i en påse chips och skakar om? Men den kanske viktigaste frågan är; hur får man in krispig anksmak i chipsen? Följdfråga blir ju då självklart; märker man skillnad på krispig anksmak och mjuk, degig och saggig anksmak på chipsen?


 
 



Woops!


  
  
Fick för mig att inhandla lite klassiskt brittiskt godis idag. 'Some sweets'. Så jag köpte Maltesers. Små malt- och honungskulor doppade i choklad. Sen halkade jag hem på den isiga trottoaren, la mig i sängen och började filura på min nya blogg jag måste skapa som skolarbete. Och då, mitt i allt, skedde en olycka.


  
Dagens frågor:
Är det bajs eller choklad?

Åker byxorna i papperskorgen eller tvättkorgen?
Vem är starkast, Batman eller Fantomen?





It's a hard knock life!




Jag kan se det framför mig.
Ägaren till den butiken med den här skylten på dörren har tröttnat. Han har fått nog.
Han står inte längre ut med att kön ringlar långt förbi snackshyllan, in bland purjolökarna, Supermalten och couscous-paketen, full med sockerberoende knattar med famnarna proppade med Snickers, Skittles, Chupa chup-klubbor och salt- och vinägerchips. Han klarar inte längre att hantera en kassa full med småungarnas veckopeng.



Han vill bara ha en tyst tom butik att ta det lugnt i sina sista år vid livet, samtididgt som han knaprar purjolök, sörplar Supermalt och lagar couscous.
  
  



...!


    
  
Det snöar. Igen. I februari. Det här var inte enligt planerna. Det här passar inte in i min agenda. Jag hade ju räknat med vår, grillfester och shorts innan fredag kväll. Istället verkar det som om det kommer handla om snöbollskrig, osandade vägar, dunjackor, folk med fula skor och bävernylonoverall-fest med familjen snöängel.
        Så jag packar ner sandalerna, magväskan, solkrämen, de supersnabba solglasögonen, engångsgrillen, flintasteken, cykelbyxorna, campingplatskartan, den uppblåsbara flodhästen och glasspinnarna och återkommer igen senare.
  
  


Snicksnack!


   
  
Trots ytterliggare en penicillinkur, tredje på en månad, med tillhörande alkoholförbud gick jag ut igår. På födelsedagskalas. Kvällen började gå dåligt redan från början. Blev stalkad ner i tunnelbanan av hobbyhuliganer som var för hårda för jackor och gick i tshirt trots 0 gradigt med vind som gjorde att det kändes som -7 (de säger hur kallt vinden känns på vädret på tv här, väldigt smidigt). Det stank billig eau de cologne i hela rulltrappan. Axe/Lynx är en onödig lyx för de här killarna.
         De anförde folk ut till tunnelbaneplattformen som visade sig vara fullpackad. 10 minuters väntan på grund av Goons från Arsenal var inte välkommet. Rörde mig bort från de tuffa herrarna men det vart inte bättre för det. 'Vem är det som luktar leverpastej?', var en tanke som plötsligt slog mig. Fanns tyvärr ingen tid att utforska det närmare för tåget kom. Trycktes in i ett hörn bredvid en 15-årig rälskäft som snubblade över mina fötter 3 gånger på 2 hållplatser. Jag får kalla folk med tandställning för rälskäft för jag har själv haft det så därför får jag reta dem nu. Sen var jag framme.
        Fast att gå in på en nattklubb kl 20.30 är lite tidigt även för den bäste. Trots att jag snabbt stänkte i mig två glas kranvodka (vatten) lyckades jag inte skruva in frekvensen på fest. Men jag hittade ett tuggummi i fickan. Vilket fynd, tänkte jag. Vilken synd, tänkte pappa Gud. I brist på papperskorgar kastade jag ut eländet efter en kvart tjugo minuters tjänstgöring i ett i stort sett tomt använt gammalt glas på golvet. Då jävlar vart det fart på stället!
        Den bredaste afroamerikanen/afrobritten sedan D-Flex glansdagar kommer fram med en rabiat kärring i släptåg.
"What the fuck did you put in my glas?!", skrek kärringen till mig med charmig rysk brytning.
"Oh, I'm sorry I thought it was a used glas", svarade jag.
"Are you fucking stupid trying to drug people?", fortsatte hon.
"No no, it was just chewing gum", sa jag och förklarade att man inte blir särskilt hög av Extra White.
"This man can be very dangerous if he wants to", hotade det ryska helvetet och pekade på sin vägg till kille.
       Efter diverse diskuterande redde jag ut det hela med en muta på £10. När jag klarat av detta lyckades jag, på smått darriga ben, med bravur att få ett glas vitt och en Mojito spillt på brallorna av dräggiga ungdomar på äventyr, innan denna superduperkväll skulle avslutas med en bussresa på 60+ minuter i en igenimmad dubbeldäckare.
       För att göra det hela ännu mer angenämnt dör iPoden efter 37 minuter och idioten bredvid mig är en kopia på nr 4. Röd läderjacka... En väldigt omtänktsam kille som delar med sg av sig vidriga rock-punkmusik till resten av bussen. Bussigt.
      Jag brukar sitta kvar med hörlurarna i öronen när iPoden dör trots att det är tyst.
Jag vet inte varför än. Jobbar på det.
      Nu var bussen jätteimmig. Jag vill gärna se ut så jag kan se när det är dags att plinga plingklockan, så jag punkterade imman på fönstret med mina vantar. Ett stort hål att kika ut genom. Massa andra har också punkterat imman, men deras immar inte igen. Vad gör jag för fel som ingen annan gör?
  
  


RSS 2.0