Nu igen!




Daaah! Det händer varenda gång!


Alltid när man ska öppna en ny förpackning medicin eller smärtstillande så öppnar man på den sida där de tryckt ner den där jävla bipacksedeln!



Bara Gud vet varför den finns den där sedeln.
Det är en sedel, men den är inte värd några pengar (?). Och det är ju så svårt att lista ut hur man ska ta till vara på handelsvaran på insidan av de små luftkuddarna på pillerplattan. Det är ju så många som tar sig en funderare på om det lilla pillret ska knapras på, läggas under tungan eller tryckas upp i stjärten. Fast å andra sidan, behöver man instruktioner för att ta ett piller så är det ju en fördel att man har fått medicin.




Knorr!


  
  
Nu är det klart, bestämt, bokat och spikat.
Jag, Christian Eriksson 22 år, kommer under hösten få svininfluensan. Det är vetenskapligt bevisat av ingen mindre än mig själv. Tillåt mig utveckla:
       
Igår, den 27 augusti, var det exakt en månad kvar till den 27 september - a.k.a datumet jag återvänder till London.
Idag, den 28 augusti, är det exakt en månad kvar till den 28 september - a.k.a datumet då (enligt ryktet) massvaccineringen mot svininfluensan börjar.

Addera några deciliter av Londons enorma mängd smittade människor, en gnutta av mitt sjukregister under det senaste året och en nypa av min vanliga otur och du har vispat ihop en smaskig liten anrättning vid namn A(H1N1).
        Och det känns bra. Jag kan redan nu ställa mig in på att jag kommer vara ett svin under en period i höst. Det är kul. Folk har ju varigt rätt sviniga mot mig genom åren och jag brukar inte vara det själv, så nu är det ju ändå min tur liksom. Jag ser fram emot det.
  
   


Mack mode!


  
  
Efter ca 9 dagars misär i min egen inte allt för obekväma säng, har jag idag satt foten utanför dörren.
      Hela äventyret började imorse runt 04.36 vaknade av att smärtan gjorde sig påmind i min stackars hals. Ett redigt Diclofenac T ratiopharm 50mg-piller och 15 minuter senare så sov jag sött igen. Ganska exakt fyra timmar senare, 08.32, var det dags igen. Den här gången tog jag två härliga brustabletter Citodon, lade mig till rätta och snarkade vidare. Sen vid 12 vaknade jag på allvar. Och jag kände ett sug på något som jag inte ätit på länge. Jag behövde komma bort ifrån yogurt- och blåbärssoppträsket. Jag orkade inte längre bada i glass och Gulaschsoppa.
       Så jag slängde av mig alla kläder tills jag var spritt språngande naken, gled på knä in i duschen, duschade, klädde på mig, tog en ny dos Citodon, skakade av mig Morfin-rushen i sängen, smekte på mig lite kläder, knöt skosnörena i en rosett och klev utanför dörren. Förvånansvärt färsk och välsmakande luft på andra sidan husväggen faktiskt.
       Mot Hemköp begav jag mig i jakt på ny kost och en nygammal livsstil. Efter att jag gått runt och låtsashandlat lite småprylar - man kan ju inte bara köpa en sak - gick jag in gör dödsstöten. En limpa Längtan, bakad 26/8. Jag ställde mig i kassan, jag halade upp mitt kort, jag packade kassan, jag gick hem och jag åt min första macka på 10 dagar. Fast föda is tha shit!
 
  


God morgon!


  
  
När jag vaknade för ett tag sen hade jag en känsla jag inte haft på ett tag.
Nu känner jag att jag lever! Nu känner jag mig som en man igen! Yes!
 
  


Trubbel i lingonskogen!


   
 
Jaha. Då var dem tillbaka. De Thailändska bärplockarna. Just när vi glömt dem och gått vidare med våra liv så ska de självklart dyka upp i media igen. 15 minutes of fame räcker tydligen inte för det här packet. De är som Linda Rosing eller Laila Bagge, så fort de upptäcker att det har gått ett par veckor för länge sedan de skapade rubriker senast så ringer de Bladet och "tipsar" om en ny story. Usch vad jag avskyr dessa Thailändska bärplockare!
        Nu när dem lyckats ta sig från sjukhuset efter den första olyckan, och gett sig ut i det vilda i jakt på blåbär och lingon, ja då har dem ångrat sig. Tydligen finns det inga bär att plocka. Planen att åka till Sverige och plundra den svenska skogen och tjäna storkovan bli ekonomiskt oberoende gick inte riktigt enligt förväntningarna. Och nu vill de hem. Då kan ni åka hem tycker jag. Dumma bärplockers.
  

 
 



Gummi Bears!


   
  
Det är lördag!
Woohoo! Vad ska man göra av en sån här underbar helgdag då? Själv gör jag det gamla vanliga, ligger och kollar på Bumbibjörnarna medan jag väntar på att få något att äta. Och medans jag tittar på detta spektakel till TV-program så är det några saker som slår mig:

1. Grym underhållning.

2. Inte för att vara sån, men han riddarpojken Erik - lite bögig.
3. Prinsessan Ylva är ju faktiskt ganska het. Undrar vart man kan springa på henne nuförtiden.
4. Thorulf, ta två av världens töntigaste namn, Thor och Ulf, och du får fram ett ascoolt massmördarnamn.
5. Har det någonsin gjorts en långfilm om Bumbibjörnarna? Om inte, två ord: Suck. Se.
 

 
 



When a maaaan is a woman!


   
  

 
Mycket snack om att det här (ovan) är en kvinna. Eller kanske tvärtom, mycket snack om att det är en herre, för det är tydligen en kvinna. Men man kan ju förstå missuppfattningen. Kort hår i coola gangster-flätor. Flexar musklerna. En blick likt en man som nyss sett sin högsta dröm om att få vinna en ölhävartävling gå i kras. En bit längre ner finns förmodligen en bula som antyder att en charlie kanske finns undangömd någonstans. Så visst, om man försöker så går det att förstå spekulationerna. Men det jag undrar är ju varför ingen tidigare har ifrågasatt att den här personen (nedan) är kvinna?





I wont miss you!


  
   
Då skedde det till slut. Jag och mina halsmandlar gick igår skilda vägar.
        Det var en snabb affär, inga advokater behövde blandas in. Utan det var mer 'snabbt och lätt, färdigbrett'. Lite 'in-ut-rulla-skjut' med en blandning av 'wham bam thank you mam' och 'go hard and go home' och en gnutta 'så kan det gå när inte haspen är på'. Jag stämplade nämligen in på Sophiahemmet kl 8.15. Klockan 12 låg jag hemma i sängen och åt glass.
        Jag är ju rätt tajt med Stockholms och världens alla sjukhus vid det här laget, och Sophiahemmet var lite speciellt. Stämningen var alldeles magiskt slapp. Förra veckan på sös fick jag inte ens sätta mig i sjukhussängen innan jag bytt om till operationsklänningen av rädsla för bacillusker - på Sophiahemmet opererades jag i mina egna shorts och t-shirt. Sen, runt 11 fick alla som opererats varsin glasspinne. Alla utom jag. Det var bara alla skrikande snorungar som bjöds på piggelin. Jag fick äta glass ensam hemma istället.
       Men det hade nog att göra med att jag inte hade särskilt ont. Folk har ju lurat i mig att det gör sjukt ont att lyfta bort mandlarna, men när jag vaknade fattade jag inte ens att dem hade opererat. Världens värsta operation visade sig vara smärtfri. Den enda sviten av ingreppet var att jag var lika torr i munnen som om jag käkat 17 mandelkubbar - ungefär som en helt vanlig bakfylla med andra ord.
       I natt har det gjort lite ondare, men jag är fortfarande skeptisk till att de faktiskt har gjort något med mandlarna. Just nu känns det bara som om de lattjat med gomseglet mitt som nu är så svullet att det mer känns som en hel jävla finlandsfärja.
  
  


Wax on, wax off!


   
  
Jag vet ju att du någon gång i ditt liv har sett filmen Karate Kid.
Då kommer du också ihåg hur den lilla kinesgubben i början försöker fånga en fluga med sina små kinapinnar. Det var typ på 70-talet. Nu är det 2009, och nu använder vi dörrkarmar istället för kinapinnar.


 
Så Mr Miyagi, ät mina shorts!

 
 


Din TV är skräp!


   
  
Det kommer ju en dag i allas liv när det känns lite tungt ekonomiskt.
Det senaste aktieklippet kanske har gått åt helvete, räntan på det senaste sms-lånet visar sig vara hägre än väntat eller du kanske la dina sista pesetas på en Harry Boy-kupong utan utdelning. Då finns det ju lite olika sätt ta sig ur denna knipa på. En del kanske springer hem till mamma och pappa, käkar en fin hemlagad middag och släpper bomben att han måste flytta hem igen, och en del kanske spränger en värdetransport.
         Om jag någonsin hamnar i ett sånt läge och får för mig att kanske begå ett inbrott eller nåt, då ska jag nog vara lika skön som den här killen:




  
  


Bort!


  
  
Nu är det nån slags teater på TV. Filippa Bark. En, vad det verkar, småkåt högstadietjej med glasögon som ser ut att komma direkt från botten av två flaskor Spendrups 2,8 % och en parsfrisyr straight outta en Backstreet Boys-video anno -96. Och kul ska hon tydligen vara, är hon det?



Jag tycker det känns lite... lite... lite tråkigt. Och jag tror det är för att hon är skånsk. Det känns som om hon satt där nere i Skåne och tänkte på skånska: 'Naaj, nu skao jao neuog kåmma peuå vaärrrldens rrreuoligaste skeuåning, euå heuon skau vaura jeeettetöntig å jeeetteskeuånsk å haeelt knausig'.
       För dem pratar så. I Skåne börjar man alltid med "Naaaj", när man pratar. Till exempel, en svensk person frågar en skånsk: "Gick det bra på jobbet idag?". Då svarar skåningen: "Naaaj, jau det gjårrrde däet". Eller så säger svensken: "Jävlar vilka snygga strumpor du har!", och skåningen svarar: "Naaaj, tack faaaen va sneellt".
       Så jag tycker att det är lika bra att vi bojkottar skånska personer från och meeeeeed... NU! Om du är skånsk och tar illa upp kan jag bara hänvisa dig till att börja prata svenska, och bli rolig, så häver vi bojkotten.
  
  



Det var som fan!


   
  
Undrar du som jag ibland vad det blir för mat?
Då brukar jag dra på TV4 Plus och programmet 'Vad blir det för mat?' med Per Morberg. Som nu till exempel. Nu står han och lagar en amus, en aptitretare med Kantareller och Storre Fjärre (Stolt Fjällskivling) och grejer. Mycket fin underhållning.
       Det bästa med Per Morberg är att man aldrig vet vad som händer, men man kan alltid räkna med action.
Det kan handla om att han jonglerar med citroner vilket slutar med att han smäller huvudet i en stekpanna, eller så associerar han ett stycke kassler med nätstrumpor, eller så lagar han en mustig svettsoppa med en lätt smak av kött.
       Därför är han nog min nya idol. Jag vet, jag har haft ett antal idoler genom åren men just nu är det 'Vad blir det för mat?-Per'. Det är ett jävla röj helt enkelt när han är i rutan. Inget larvigt. Inget töntigt. Inget fjanteri. I 'Vad blit det för mat?-Per' kök säger man inte "Usch nej jag skar mig", utan där man säger "Jävlar! Nu skar jag mig som fan!".
  
  


Lite uttråkad!


   
   
Jo, såhär är det;
jag ligger ju hemma och är hyfsat nyopererad för tillfället, så jag tänkte passa på och skriva lite för- och nackdelar med hela kalaset. Häng med!

+

Jag blir förhoppningsvis av med problemen.

Bra (läs: gratis) mat på sjukhuset.
Mycket väl godkänd kvalitet på syrrorna på avdelning 57/67.
Morfin - kan bäst beskrivas som en mysfylla, man blir sådär alldeles varm i kroppen, hämningarna släpper och munnen går i ett, ungefär som efter några drinkar på balkongen i solnedgången, perfekt vid stelare firmafester eller som isbrytare på kräftskivan.
Service - Att ligga på sjukhus är som att ha 6-7 personliga tjänare som gör minsta lilla uppdrag åt en, t ex klä på en strumporna eller lufta täcket något. De gör vad som helst, bara att trycka på knappen.
Fritid - sjukskrivning ses ofta som negativt men jag har hittils lyckats titta på 3 dåliga filmer i bästa American Pie-stil, läst ut en bok och tagit igen det jag missat av Sjunde Himlen på Kanal5.

 
-

Smärta.

De något pinsamma drömmarna man mer än gärna delar med sig av vid till syrrorna vid sängkanten under uppvaket, senast valde jag att enbart prata engelska med den helsvenska besättningen, den här gången kommer jag enbart ihåg att de sa "Jag tror nog du drömmer nu", och att jag svarade "Nej nej, det är så, jag ÄR Spindelmannen".
Rumskompisarna - i våras spydde kärringen bredvid mig rakt ut, helt appropå ingenting. Den här gången berättade en gubbe att han bajsat ut en hel kantarell en gång.
Kläderna - dem är så jävla 1989.
Dropp - de satte slangen på handen på mig vilket gjorde det väldigt svårt att dansa med högerhanden i luften när jag lyssnade på John Dahlbeck på min iPod.
Fritid - sjukskrivning ses ofta som negativt men jag har hittils lyckats titta på 3 dåliga filmer i bästa American Pie-stil, läst ut en bok och tagit igen det jag missat av Sjunde Himlen på Kanal5.

På tisdag är det dags igen! Can't wait!
 
 


Maaaat!


   
   
När jag var 18 och fick börja hänga ute på krogen med de stora barnen
var det asballt att beställa in ett helrör Vodka och leka stekig vid ett bort på en liten hylla, precis lagom nära för att kunna känns lukten från killtoan samtidigt som man smuttade på en proffsigt blandad drink bestående av Mads Vodka, Scheppes Ginger Ale och något grumlig tranbärsjuice.
         Något år senare var helröret utbytt mot Champange, aka skumpa. Väldigt häftigt var det att betala 800 kr för en flaska bubbel värd 129 kr. Men det höll inte så jättelänge ändå. Kanske var det de något fjolliga glasen folk tvingades dricka ur, kanske var det helt enkelt den smått äckliga smaken, men ut flög skumpan och in kom Rosé-vinet, gärna med Fanta.
         Och nu dricker folk bara Rosé med Fanta. Och jag vet inte riktigt om jag kan klandra dem. För i motsats till vad du kanske tror, så innehåller Rosé så mycket mer än bara vin. Det är nämligen en hel måltid intryckt i buteljen. Kolla på den här sorten bara:


Vin med svartvinbärspastill, grön paprika, örter och gräs!
Hur får man ner en hel grön paprika i flaskan? Helt sjukt! Det är som sånna där små segelbåtar som står i flaskor. Ett av världens olösta mysterier. Men det är klart att folk dricker det här. För man behöver ju inte längre äta middag innan man går ut på krogen för man får ju hela jävla kostcirkeln i spriten!
  
 


Sataykyckling med lingonsås!


  
  
Jag kan se det framför mig. Det är februari. Det är i den djupaste av djunglar i Thailand. Det sitter ett gäng kompisar och spånar på sommarens semesterplaner. Men dem har kört fast. Dem är trötta på att åka till USA och äta hamburgare och titta på Frihetsgudinnan. Dem tycker att Mallis känns lite 90-tal. Dem tänker 'been there, done that' om att fota risodlingar i Kina.
      Sex stycken är dem som sitter där. Tre röstar nu för att utforska naturlivet i Ryssland. Tre står på sig för att åka på grod-safari i Rumänien. Men plötsligt kommer en sjunde Thailändare inrusande. Han är skitförbannad. Han drämmer näven i bordet och skriker: "Fan vad trött jag är på att äta Kumquats och Honungsmelon! Jag vill ha riktig frukt och riktiga bär! Jag drar till Sverige i sommar och ska käka så jävla mycket lingon och blåbär, be there or be square!"
       Sagt och gjort. Mitt i den svenska högsommaren landade kompisgänget under tjo och tjim på Arlanda. Och nu var det dags. Nu jävlar var det dags. Fan vad den skulle få nu den svenska skogen. Raka vägen till OKQ8 för att hyra en bättre begagad minibuss, förmodligen en frän Toyota Previa årsmodell -92, och sedan en färd i ilfart med Jokkmokk som mål (för det finns inget snabbare än ilfart). MEN. Det gick inte riktigt som det var tänkt. Suget efter norrländska Boysenbär och Hjortron blev för stort för de små Thailändarna att hantera.


Hehehe. Thailändska bärplockare! Även om det är illa så är det så jävla roligt.
  
 



RSS 2.0