Ja jävlar!


   
   
Var på Tesco's tidigare.
Platsen där jag gör mina inköp av livsmedel och en av få platser på jorden där godisavdelningen är större än själva matavdelningen.
       När jag stod i kassan hos den sällsynt slappa kassörskan började människan bakom mig lasta på sina varor på rullbandet. Ca 27 paket Always-bindor senare var hon klar. Min första reaktion: Rysning följt av tanken "det var fan ett ordentligt jävla läckage som verkade pågå där". Då såg jag att tanten var klädd som en nunna. Min andra reaktion: Lätt kväljning följt av tanken "hon kanske köper ut den där jäveln. De måste ha synkroniserat klockorna in i minsta detalj där uppe på klostret som värsta hemliga agenterna. De måste ha tittat för mycket på James Bond Junior!".
       Sen kom jag på vad jag faktiskt stod och tänkte på, betalade snabbare än min farmor stickar raggsockor och sprang hem.
Och nu kom jag på att jag faktiskt skrivit om skiten också. Jag måste duscha av mig det här.
   
   


Black or white?!


   
  
Idag var det drama vill jag lova. Klev ut från skolans gym och möttes av massiv folkskara, brandbilar och en skola i lågor. Skönt. Då var den utbildningen över. Bara att hämta ut diplomet för jag räknar ju med att få min examen som plåster på såren...
     Nej riktigt så illa var det inte. Inget inferno. Inget Tredje Skiftet. Brandlarmet hade förstört x antal trumhinnor och brandkåren var på plats. Men det var snarare så att brandmännen gjorde en "byggare" och fikade i en timme, låtsades spela upptagna eller raggade på rödhåriga engelska studenskor medan alla studenter tyvärr tyvärr tvingades bege sig hemmåt eller till en av de få icke drabbade faciliteterna, studentpuben.
     Mitt i folkmassan som tvingats ut på Londons läskiga gator såg jag något konstigt.
En sak jag bara sett en gång förut och som nog inte många andra har fått äran att se över huvudtaget. Det är en outforskad art. Har gjort lite research och kommit fram till att den härstammar från djupaste Afrika. Det är svårt att på et politiskt korrekt sätt uttrycka namnet på arten. Vit afroamerikansk person säger inte så mycket. Det går helt enkelt en Albinoneger på mitt universitet!
    
Nu kanske du tänker att det inte finns Albinonegrer. Titta nedan bara. I rest my case!

Vad sägs om den söta albinonegern med huvudet på sned?
  


Eller han som levt lite hårt som mobbad av de "riktiga"?




Ett litet kollage kanske?




Och så min favorit. Även albinonegrer lever the thuglife!

  


För mer info, se:
http://susning.nu/Albinoneger





Han är inte döv!


    
   
Han har pratat! Han har öppnat käften och låtit bokstäver forma ord som han satte samman till en halv mening. Fan vad bra det känns. Jag tycket det är kul när det går bra för folk. Nu kanske vi kan bli som den lilla familj det är meningen att vi ska vara här i lägenhet 55!
       Jag pratar naturligtvis om Nr 4, vår fjärde rumskompis. Kompis och kompis, jag vet inte ens vad han heter. Ryktet säger Richard eller Christopher, men det är som sagt bara ett löst rykte. Han har aldrig presenterat sig eller sagt något förut och jag har förklarat en utförlig teori för de andra om att han antingen var stum eller döv. MEN. I fredags natt dödade han myten. I fredags natt gjorde han debut. En bejublad premiär men dock som märkbar rookie. Vi frågade Nr 4 om han ville vara med och festa, han svarade vänligt men bestämt med citat "No thank's, I'm fine".
       Jahopp. Kul kille. Vi blir nog inte den familj vi alla hoppats på. Fan vad jag hatar honom.
  
  


Finally!


   
   
Vad skulle du säga om du för en dag fick klä dig i en vit, kort Canada Goose-jacka, Evisu-jeans och Timberlandkängor?
Jubla? Gråta? Sälja grejerna på Blocket och gå naken? Nu är det inte så att jag erbjuder en sådan gyllene möjlighet, men det verkar som om folk fortfarande får denna chans serverad på silverfat. Som om inte det vore nog så tackar en del ja till dem också.
       Det är liksom lite av ett vintertecken när dessa vilsna själar ger sig in i den djupaste av garderober, mörkaste källare, eller skitigaste gatuhörn för att tjacka bättre begagnade varor, för att nästa dag finnas på gatorna iklädda dessa flashiga stycken tyg. Jag var i alla fall en av dem som trodde att detta fenomen enbart fanns i Sverige, kanske närmare bestämt Stockholms yttre förorter.
        Men ibland så lyckas dem smita och kan dyka upp lite var som helst. I London till exempel. Jag fick faktiskt se detta tecken på att den svenska vintern var på väg i fredags. Och det kändes skönt, jag tror att en tår faktiskt sipprade fram ur kanalen. Vinter i Sverige med allt vad det innebär. Åka pulka och äta pepparkakor. Tumvantar och raggsockor. Iskalla krogköer och fiasko på nyårsafton.
        Sen gick jag förbi killen i vinterjacka, klev ut i strålande sol och 20 gradig värme iklädd t-shirt och tog ett djupt andetag. Det var nästan, nästan så att snoret frös till is.
   
   


Dagens I-landsproblem: Chipsen har blivit för små för att dippa!


    
   
Satt på vår universtitetspub, The Rocket, idag efter föreläsningen och tog en uppsamlings- och skratta åt Tamudjee-öl när mitt högra hököga fick span på en saftliknande konsistens i min klasskamrats pintglas i exklusiv plast. Jag frågade honom vad det var och fick till svar "Cider wtih black currant". Det är nämligen såhär, att i staden som har världens största pariserhjul och vars främsta arkitektprojekt är ett hus format som en enorm dildo, finns inte Cider med smak! De har cider. Och de har smak. Men inte ihop. Man får helt enkelt tillsätta smaken efteråt. Hur jävla I-land är det?
       På vägen hem lyckas jag lite otippat få sitta ner på tunnelbanan. Sätet bredvid en dam som förmodligen levt sina bästa 35 år och troligtvis några till, är ledigt och jag placerar min välformade baksida. Du vet hur man brukar smygläsa personen bredvids tidning och inte tror att den ser till den börjar vrida till sig trycksvärtan lite smidigt sådär? Så gör jag alltid. Den här gången inräknad. Men damen läste inte tidningen. Hon satt med ett papper och en miniräknare och pluggade tians gångertabell. Och det gick fan inte bra för henne. Senast jag kollade blev inte 32 * 10 = 32,0. Men hon klarade i alla fall 745 + 10. Men det är uppenbarligen inte bara tandvården det är fel på här på öarna.
   
Några andra saker som ramlat överbord på båten över engelska kanalen:
- Korv med bröd
- McFeast
- Ventilation
- Flytande margarin
- Bekväma strumpor

- Hållbara påsar
- Snygga polisbilar
- Vettigt mätsystem
- Stil


  
  


The Lynx-effect!


   
  
Kommer ni ihåg den där dagen då det var dags?
Dagen då det var dags att bli lite mer vuxen. Dagen då man under natten kommit på att det faktiskt är intressantare att leka med folk från det motsatta könet än att spela rundpingis på fritids. Dagen då man började använda parfym.
      Genomsnittspojken i Sverige går väl nånstans runt fyran när han når denna dag. På min tid, runt 1997, fanns det bara ett alternativ att ta till när man systematiskt gått igenom farsans utbud i badrumsskåpet utan att lyckats hitta en arom som på bästa sätt ska kunna framhäva dina färdigheter till damerna. Alternativet hette Axe. Sprayvarianten skulle det vara. Och ja, jag skäms än idag.
      1997 kom för några veckor, kanske någon månad sedan till England. Fast här heter det inte Axe. Här heter det Lynx. Jag kan bara tänka mig hur det gick till när det skulle bytas namn på produkten borta på Axe-fabriken: "Let's make it a little bit more international, let's make it a little bit more sensual, let's make it a litte bit more 21st centrury.. but fuckin' hell keep the X!!". Och nog har de lyckats skapa årskurs fyra. Det sprayas för fulla muggar här borta. Idag på gymmet fick jag ta till varenda kroppsfint och Matrix-move jag har i repertoaren för att inte bli träffad. Det snackas om att det ibland är "smog" här på morgnarna... Nej nej. Det är inte "smog", Londons herrar har nyss vaknat och duschat i Lynx Africa.
  
  


Revenge!


   
   
Nu får det fan vara nog!
  

Varje gång man kommer hemskuttande från skolan med en importerad Palle Kuling-tablettask i ena handen och en engelsk Festis i andra handen, glad som en clown på crack för att kolla till bloggen så är det alltid samma sak. Förhoppningarna är desamma varje dag, men jag får ingen anledning att dra till med ett Skalle Pers-hopp som önskat. Det är nämligen så att det finns en viss person som ständigt ska till att kommentera mina inlägg Anonymt! Och det skriks efter uppdateringar värre än fiskmåsar i Visby.
       Men nu när det slut med det. För jag vet vem du är. Jag kan se det vid varje kommentar sörrö! Och nu ska alla andra få veta det också...
  
Det här är Bella, aka "Anonym":
 


picture: courtesy to Kaka ©
 
  



Uppdatering!


   
   
Saker jag stör mig på hos mina "flatmates" (de är tre så de får heta 1,2 och 3):


- 1 har tendens att sno andras mat och använda andras (läs; mina) köksprylar utan att diska.
- 2 lirar gura kl 9 på morgonen i rummet direkt bredvid mitt.
- 1 torkar sig inte när han kliver ur duschen så hela golvet blir blött och man måste ha på sig skor efter det.
- 2 har en 42 tums-tv.
- 1 har en 32 tums-tv.
- Kräm har en 14 tums-tv.
- 1 köper aldrig toapapper.
- 2 har börjat röka för att han tycker det är coolt.
- 3 vet jag inte ens vad han heter. Har sett honom en gång på tre veckor, han sa inte ett ord. Han har ingen mat i kylen, inga köksprylar, inget i badrummet och han öppnar inte när vi knackar på hans dörr. Han räknas helt enkelt inte.

   
   


Shit pommes fritz!


   
  
Lunchtid fredag 3 oktober. Holloway Road, London.
Frågan lyder: Vad ska Kräm äta till lunch? En ljuvlig köttbullsmacka på Subway eller fish and chips... igen? Nej, titta där! Ett italienskt café. Studentrabatt (inte direkt som två backar läsk, men ändå... Trevligt!)
        Jag kliver in med skyhöga förväntningar om att få ett slag i ansiktet, likt det man får när man kliver av planet på Mallis när man ska på charter, från toner av Pavarotti, Eros Ramazotti och...
Nej jag kommer inte på fler italienska musiker. Men det är ju skit samma för inte fan bjöds det på smörsång. I det här italienska hålet i väggen jobbas det nämligen 50 Cent med tillhörande video nerladdad från piratebay på en FET platt-tv från välkända märket Fünki (?) direkt importerad från närmaste camelmarknad i Turkiet.
       Ett "I take you to the candyshop" med tillhörande Lilla Al-Fadji flashback senare skulle jag beställa. "Yes sir, en spaghetti bolognese tack!". Fanns inte. Lasagne. Fanns inte. Falaffel? Fanns i mängder. När jag lyckats få tag på en kycklingpasta och skulle betala lyckades "italienaren" bakom disken lura till sig en pund för mycket från en vilsen turist. Det visade sig alltså tillslut att jag ändå hade klivet av ett flygplan när jag klev in genom dörren. Men jag hade inte hamnat på Mallis utan i Alanya.
  
  


England vs Sverige!


   
   
Varje år runt 14 december kommer de fram. Man kan skymta dem runt gathörnen släpandes på stora trunkar med prylar. Och inte vilka prylar som helst. Framförallt handlar det om tält, sovsäck och frystorkad mat som enkelt lagas i ordning på gasolköket. Men det är inte allt. För resten av det utrymme som finns kvar består av just prylar.
      Det var en liten prylbög du såg. Han skulle iväg och campa utanför Teknikmagasinet, en vecka innan den nya katalogen med extrema 214 sidor släpps. Teknikmagasinets katalogsläpsdatum är nämligen den viktigaste dagen på året för prylbögar. Större än Mors dag, Skottdagen och första dagen på sommarlovet tillsammans.
      Nu är det så att jag bara kommer skratta åt de små liven när jag ser dem campa utanför butikerna nästa gång. Ni lever i en liten värd gossar små, det kanske är dags att vidga vyerna lite. För här borta på öarna finns det en motsvarighet som mer eller mindre säger "Eat my shorts Teknikmagasinet!". Motsvarigheten heter Argos och erbjuder inte mindre än 1798 sidor prylporr för dessa förlorade stjälar. Det är nog lika bra att det mesta sker via postorder, för det kan nog lätt bli kladdigt om de finniga glasögonormarna ska få katalogen utdelad i handen.
  
  


När vi ändå är igång!


    
   
Passa på och köp en prostituerad medan du shoppar mjölk och nudlar. På Hor Hor får du alltid två för en!


   
   



RSS 2.0