London baby!


     
   
För ett tag sedan skrev jag om en sak ingen annan visste om...
Det kan du se här.
    
Jag hade en hemlighet som jag inte kunde avslöja riktigt då. Ett alternativ till kullerstensbacken Lund. Jag känner nu att jag är mogen att låta världen ta del av mina planer.
   
Det är dags att byta en stor stark mot en pint. Farstamackor mot fish and chips. Vänstertrafik mot högertrafik. Dragspelsbuss mot dubbeldäckare.
   
I'm moving to motherfucking England mate!
   
  


Snilleblixt!


    
  
Ibland får man lite sköna fast kanske framförallt annorlunda infall. Det kan vara vad som helst. Kanske att tälja en dalahäst eller köpa 14 påsar riven ost eller hoppa på fel buss med flit. Jag som förmodligen är snällast i hela världen har tendens att vilja lappa till folk jag ser och inte gillar. Med en riktigt ordentlig jävel. Och en feg käftsmäll ska det vara också för personen får ju inte vara beredd på det. Eller en spark kanske. Skulle kännas fint ibland också.
         Idag på gymmet var ett sånt tillfälle. När jag jobbade på tvättbrädan kom en riktig biff in i lokalen. Det var inte honom jag vill lappa till. Det vågar nog ingen. Men sen kom det en grabb efter som tydligen hade nån form av gymdate med biffen. En sån här riktigt ball (och väldigt klen) huligankille på ca 17 år som gick runt och spelade extra fräsig för att han var där med sig brorsa som var störst någonsin och hade så många tatueringar på kroppen att den enda fria ytan var på insidan av näsborrarna.
        När den balla huligankillen stod och stretchade på ett ben såg jag min chans. Nu var det dags att sparka undan benet på honom... Ordentligt... Men så kom jätten och snälla, fega Kräm kom fram igen och jag vågade inte ens titta åt deras håll.
    
  


The soundtrack of my life!


   
  
Ett gäng på 7 pers står på Gullmars och väntar på nattbuss 892. De står och snackar, verkar vara lite tipsy, och larvar sig samtidigt som de är allmänt coola. 4 av dem har hörlurar på sig. Sånna där som ser så gamla och fula ut som alla har nuförtiden. Jag står själv lite längre bak, ganska jättefull, och en aning förbannad, och förstår inte vad fan de sysslar med.
        När jag lyssnar på musik brukar jag ha svårt att höra vad folk säger. Men de kanske inte lyssnar på själva musiken. De kanske bara behöver ett soundtrack. De tror helt enkelt att de är Shaft. En liten bakgrundsjingel som gör att livet inte känns lika tråkigt. En melodi som gör att man kan glida fram i livet utan bekymmer.
        Jag kan tänka mig att ha ett eget soudtrack när jag glider omkring med färska solbrillor på näsan och en attityd som säger "Heeeell yes!". Det skulle nog gå ungefär såhär:
  
Everybody's whispering "who's that dude?"
He's that dude that's nice, fine but can also be rude
(Kräm!)
You're damn right
  
Who is the man
That would risk his neck for all the ladies hands?
(Kräm!)
Can ya dig it?
  
Who's the cat that can't stop won't stop
When you're just about to drop
(Kräm!)
Right on
  
You see this cat Kräm is a bad mother--
(Shut your mouth)
But I'm talkin' about Kräm
(Then we can dig it)
  
He's a complicated man
But no one understands him but his woman
(Our man Kräm!)
    
   


Jigga what?!


    
   
I'm not a businessman, I'm a business.. man!
   
  


Get the fuck outta here!


    
  
Sommarvikarier. Jo tack. En blandad kompott av 88:or och 89:or har glidit in på jobbet efter två veckors utbildning. Och jag kan ju inte annat än erkänna att det är en bra årgång. I alla fall när det gäller damer. De har hittat ett och kanske ett annat guldkorn i år måste jag säga. Och ja de verkar gilla 21:åriga Kräm-sorter också. Idag hörde jag dem sitta och diskret säga "Fan vad han är snygg" utan att tro att jag hörde. Jag kan ju inte säga att jag är förvånad. Lillen tycker trots allt att jag är ett stycke lamkött.
   
Vem kan klandra dem egentligen? Titta bara hur söt jag är.
  
   
Killarna däremot. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Framförallt vet jag inte vilken ålder jag ska sätta på dem. Hälften verkar knappt ha fått hår på charlie än och ser knappt ut att vara en dag över 14. De övriga ska tydligen vara i samma ålder men de ser gamla ut. Eller inte gamla... De ser 90-tal ut. De har stora, fula skjortor på sig. Instoppade. Instoppade i byxorna. Det är lite Jerry Seinfeld-stuk på det hela. Stora fula skjortor instoppade i svarta jeans som går upp till naveln, med ett par vita sneakers, förlåt "jumpaskor", straigt outta Skopunkten på fossingarna. För att komplettera det hela, hotta upp det lite, helt enkelt knyta ihop säcken, sitter ju et mobilhölster anno sent -96 som en smäck på höften.
    
  

Jag vet inte!


     
   
Eken Cup. En helg i juni när Gubbängsfältet förvandlas från ordinarie fysarena till ett inferno av tvåhandsfattade high-fives, handbollsklister, kokt med bröd, linjespelare (de som är "lite tyngre" och måste ta fajten framför mål), kaxiga ungar och McDonalds take-awaypåsar. När man gick i högstadiet på Gubbängsskolan var Eken Cup en höjdpunkt där man kunde flukta bara ben på tjejer som mer än gärna visade upp sig och kanske ragga till sig en vacker handbollshona.
         Nu är det inte lika kul längre. Jag börjar förstå hur dalmasarna känner sig när innebandysverige, med Sköndals IK i spetsen, drar till Falune en gång per år och våldtar deras stad, precis som ett gäng handbollsnördar våldtar min sömn och bakfylla denna söndag. Det känns som om vårt rättsväsende behöver en mild översikt när det är lagligt för en medelålders speaker ska redovisa varje bollstuds så det hörs över hela södra Sthlm.
        Visst, handbollsspelare kan behöva lite luft. Det kan inte vara lätt att spela en sport där bara den längste och tjockaste överlever. Men bara det inte går ut över mitt illamående.
    
  


Ricky Ross, Saigon da don!


    
   
Rick Ross
Saigon

  
----------------------------------
  
Berns
    
----------------------------------
   
Kräm
Dr Draken

  
----------------------------------
  
Det kunde ju inte bli annat än succé
   
     
  
     
    
   


Surprise!


     
   
Det var samma känsla som i skolmatsalen i femman när det bjöds på en sån där knatteglasspinne för 3 kr i skolmatsalen. Det var total lycka. Runt ett utav borden var det fullproppat med folk. Det skulle bjudas på överraskning. Spänningen var olidlig och rykten gick som aldrig förr. 
         När vi trängt oss fram i folkmassan lös bordet upp fullständigt. På Telia-restaurangens lunchbuffé bjöds det idag på Äppelpaj med Vaniljsås. Jag och Arpo10 är som barn för det mesta, men nu var det något utöver det vanliga. Vi började fnittra som två små flickor och hoppade fram när vi hämtade påfyllning och ett antal glas mjölk och bunkrade upp.
        Under en halvtimmes äppelpajätande sa vi bara en sak till varandra; Ge den som kom på vaniljsås nobelpriset i varenda jävla kategori!    
    
    


Jag är hatad!


    
   
Nu har det skett igen. Gamla tanter gillar inte mig. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Idag gick jag helt solo och skötte mina egna business när en tant kommer glidande i sin rostiga Skoda och dömmer ut mig totalt. Hon glider upp jämsides med mig, synar mig uppifrån och ner och upp igen och bara skakar på huvudet, samtidigt som hon kör vinge. (För dig som undar är vinge när man har armbågen ut genom fönstret, så nonchalant som det bara går)
        Spekulationerna i mitt huvud började genast om vad jag gjorde för att uppröra damens känslor. Kan det vara att jag hade jeans på mig i 30 graders värme? Eller var det mina fräsiga bågar som kanske var ofräsiga i hennes tycke? Det kan ju aldrig ha varit mitt söta, rufsiga, halvlockiga hår?
       Jag kände att jag började svettas lite av att bli så uttittad och utdömd. Tanten åkte bredvid mig i säkert 20 meter och skakade konstant på huvudet. Hade det inte vart för ipoden hade jag hört henne sucka också. Jag kunde riktigt läsa hennes tankar på den rynkiga pannan. "Mitt barnbarn Malte kan minsann konsten att se proper ut. Vad har du för fel i huvudet ungjävel?"
       Nu kan jag ju meddela damen att 74-åriga kärringar inte ingår i min målgrupp. Utan skala av i runda slängar 54 år så kan vi ta en fika sen.
   
  


How we feel!


   
   
Everyday I wake up with a regular mentality
But I'm a target just like you and that's just reality
In fact we need help but we don't want peoples charity
Off course we tried to make it on our own
But it was just to hard, how should we have known?

  
They don't know, how it feels to hurt so long
Cause they never walked in these shoes
And they never had to cry these blues
Many men, turn their back on us so long
Always say what they gon do, but they never seem to come through
    
   


Whoop whoop!


    
   
Jag skulle vilja veta vad folk tänker med när de döper sina ungar. När man jobbar på kundtjänst får man äran att se hur taskiga en del föräldrar kan vara när de straffar sina nykläckta kycklingar. Vi har en tävling på jobbet med roligaste kundnamnet och här kommer ett urval av toppenskicket (och det är inga skämtnamn):
   
Vi har den förmodligen ganska återhållsamma: Robert Zuger
Den vindsnabba: Desideria Brottom
Gubben som alla vet vart han bor: Göte Borg
Den knäpptysta, men samtidigt djungelvilda: Bengt Thiger
Mannen som nog har en något ansträngd gångstil: Tung Pung
En fågel som är född 30 april: Valborg Höök
Den enligt honorna sockersöta, men enligt oss andra något homosexuella: Valentino Silversvans
Och sist men inte minst världens längsta namn: Papanadopolus Giannakolosaniadus.
   
Har man inte ett roligt namn kan man ju alltid bosätta sig på ett roligt ställe, som Offervägen i Nödinge.
    
  



Det är så vi jobbar!


   
  
Ska jag behöva be om ursäkt för att jag inte skrivit något på länge varje gång det är dags? Jag skyller på att varken jag eller min kassa laptop har mått prima ballerina den senaste veckan. Men i fredags vände det. Jag gick från botten till toppen. Från Castilla till Los Merengues. Från craptastic till fantastic. 
        En fridaynightdinner på medborgarplatsens soligaste uteservering höll visserligen på att sluta i fullständigt inferno när terrassen gav vika och ett fritt fall på en ansenlig summa meter var allt annat än långt borta. Men samtliga inblandade överlevde och middagen kunde fortlöpa utan ytterliggare incidenter. Vi slapp till och med få en öl innanför tröjan, vilket verkade vara standard för övriga gäster.
        Lördagen gick också i solens tecken. En balkong, massor av malt, humle jäst och vatten, lite musk, en tvättid, en fotboll och tre glada pojkar kan göra vilken solig lördag som helst till fest. En utgång på det kunde ju knappast bli dålig. Fast nu hade någon glömt meddela oss vart Stockholms alla damer höll hus, så det blev sådär istället.
       För att runda upp det hela var en dag på stan oundviklig. Jakten på ett par shorts till Dr Draken och så många t-shirts och stjortor som möjligt till yours truly påminde starkt om den gamla hitshowen "Jakten på ökenguldet" med partyfarbror Treutiger i spetsen. "Jalla jalla" som det brukade låta. Nu var tempot inte riktigt lika högt. Men tillräckligt högt för att vi skulle behöva svalka oss med en kall äppeljuiceliknande dryck framför en usel Sverigematch.
    
   



RSS 2.0