Sicko!


  
 
Jag har inte mått såhär dåligt sen kvällen jag fick hjärtattack i Åre. Den aftonen slutade på knä inne på toan och var en borttappad mobil ifrån akuten pga mitt nya medfödda hjärtfel. Nu sitter jag här, kan inte sova, väntar på hjärtattacken och har två telefoner bredvid mig...
God dammit, jag har fått nog av sös...
   
  


Vett och etikett!


  
 
Gammla människor är definitivt ett folkslag helt i sin egen klass. Dem kan prata i timmar om absolut ingenting. Och då menar jag inte ingenting som i "Vill du höra min nya ringsignal" eller "Herrugud han avslutade inte sitt sms med puss, vad ska jag göra?". Utan jag menar ingenting som i "Åååh känner du nu luktar det kaffe" eller "Den är stödstrumpan är något alldeles utöver det vanliga, den är från apoteket".
       Gamla människor färdas sällan ensamma men inte gärna i flock heller för den delen. Två är den perfekta siffran. Oftast gubbe och gumma. När dem väl färdas i flock visar det sig rätt för det mesta att gamla människor har ganska lika smak för deras träningsoveraller matchar nästan lite för mycket. 
       De platser där dem små liven samlas är få till sorten men många till antalet. Det handlar mest om parker och sjukhus. Men trots att dem här kan prata om just ingenting kan dem inte prata om allting. I alla fall inte högt. För inte fan får man prata högt om pengar. Det är tabu. De är med andra ord inte okej. Ska man tvunget prata om pengar pratar man tyst. Viska helst.
      Som idag på SÖS. Så fort gummorna började tala om priset på sprutorna och hur priset på katrinplommon stigit med 2 kr blev jag tvungen att anstränga mig för att kunna tjuvlyssna på det spännande samtalet som jag verkligen ville höra under mina 57 minuter i väntrummet.
  
 


Något saknas...!


  
 
Hör du ekot?
 
Det kommer något konstigt susande ljud. Det kommer från mitt kylskåp. Ett kylskåp som är tomt. 
 
image27
 
Men vad fan gör det? Äta är till för svaga själar utan självdiciplin. Mat är ju inte ens gott. Jag ska nog aldrig mer äta. För jag är ju trots allt så jävla mycket bättre än alla andra.
       Så här brukar jag inte säga. Så här säger jag idag. För jag är hungrig. Jag är riktigt jävla hungrig. Men kylen är ju som du ser tom. "Men ditt jävla snesteg det är väl bara att gå och handla då", kanske du tänker då. För dig kanske det bara är att gå och handla, men inte för alla. Hell no... Nu är det inte så att jag redan har gått och kastat bort de 16 välförtjänta tusenlappar som ramlade in på kontot i fredags. Även om de tunna och ack så härliga pappersbitarna flög iväg som aldrig förr uppe i Åre gick det inte riktigt så långt.
        Igår när jag kom hem var jag för slö för att gå och handla. Imorse åt jag 3 knäckemackor och ett glas vatten till frukost. Sen kom det där snesteget vi pratade om. Jag kände att stackarna på Telia-restaurangen kanske ville ha lite bonus så jag lämnade mitt smått slitna kontokort till diskplockarna. När jag sen skulle hämta kortet var det ett jävla ståhej i restaurangen. Discolampor blinkade, Ace of Base dunkade i högtalarna. De släppte inte in mig. Nu blir jag utan mat fram till ca kl 13 imorgon.
      Jag hoppas att det hade kul på festen i alla fall..
   
  


I'm back!


  
 
Åre är över. Åre är passé. Åre är förbi. Åre är dåtid.
 
Jag är ledsen över att behöva säga det och det kom nog en och annan tår, även om de inte syntes, när jag sovandes fraktades från vinterns huvudstad, men nu är jag tillbaka i den riktiga huvudstaden. Eller Estocolmo, city of the beutiful ladies... som DJ Mendez så fräsigt rappade en gång i tiden. Jag tror inte DJ Mendez har vart i Åre. Eller kanske framförallt i Norge. Hade jag inte redan kommit in på Stockholm Universitet hade jag garanterat sökt till Trondheims motsvarighet.
      Årets hittils bästa vecka rivstartade med våldgästande av den överlägset mest fikande yrkesgruppens arbetsplats, nämligen Bygget. En visit som började med brobyggande med världens överlägset roligaste och längsta norrman, slutade tvärt fast med ett härligt skratt. Dragon som ju enligt alla sagor är den som kidnappar prinsessor ville agera nobel prins och rädda sin kamrat i nöd genom att frånta en vakt sin rätt att andas. Samtidigt som denne kamrat, aka Kräm, var helt på annat håll och filade på sin (läs; en blond) norska.
       Efter diverse festande i världklass slutade Åres kalasvecka 4 med en "hej kom och hjälp mig-tripp" till en vit vattenfylld kompis med en redig hjärtattack, altenativt medfött hjältfel, som grädde på moset.
      Antalet rediga vurpor i backen stannar på 3 ½ och det tänker jag fan ta som en vinst med en trasig kropp och ett trasigt huvud. Det fanns trots allt viktigare saker att lägga fokus på i staden som var dränkt i ett 2 m tjockt lager vita prickar. 8 timmars sovande i en trång bil senare ligger jag på soffan med kluvet sinne. Snö är det sista jag vill se, men att infinna sig på Telia imorrn kl 07.45 lockar ännu mindre just nu.
  
       

  




För jag drar nu! HEJ DÅ!


  
 
Stockholm är över. Stockholm är passé. Stockholm är förbi. Stockholm är dåtid.
 
Nu är det dags att lämna detta hellhole för ett lite mer kyligt hellhole, men med betydligt mer potential när det gäller det mesta. Framföllt när det gäller röj. Röj som i fest, och röj som i snö. Jag är ju annars allmänt emot snö. I alla fall i Stockholm. Söder om Uppsala får det gärna vara så torrt som det bara går. Snön är ju aldrig vit här i alla fall. Den är antingen kissgul eller bajsbrun eller grå eller någon annan utav färgskalans mindre smickrande färger.
        Så nu ska vi Stockholmare istället upp till landets vitare delar och förvandla deras snö till en palett utav härligt fula färger. Det känns som ett hedersamt uppdrag att få göra Åre v 4 till något ni andra bara kommer kunna drömma om. Det är möjligt att ni kommer få höra om det men då ska ni fan göra er förtjänta av det.
        Fast jag är ju trots allt en ganska snäll pojke så bara ni läser det jag skriver så har ni ju nog gjort er förtjänta av det.
 
Time for sleep.
 
Om 6,5 timmar säger jag:
Au revoir, bitches!
   
 


Du är straffbar!


  
 
Det värsta som kan hända en barnflicka till en lagom känd människa som hänger med andra avdankade stjärnor i Rhapsody in rock är inte att bli våldtagen av en ful liten man som heter Tito... Tito... Det värsta som skulle kunna hända är nog att världens mest skenheliga Carola skulle gå och få reda på det. "Vi pratade ut och bad till gud tillsammans". Bad till gud??
      Vore det inte lite smartare om bruden och Carola bad till Farbror G innan denne Tito la tassarna på henne? Visst ifall Gud nu är killen som fixar allt man ber honom om, men jag är ändå skeptisk till att ens han skulle kunna få mr Titos lilla rajtantajtan ogjort. Och faktiskt så straffar han ju det stackars flickebarnet två gånger. För att tvingas be med sektledaren Carola är fan ingen belöning.
   
 


Go to sleep!


  
 
Det har vart en mycket konstig helg. Och konstig vecka. Och nu är den slut. För nu ska jag sova.
 
Nu är det bara att genomlida en vecka av längtan till innan det bär av till Åre på söndag kl 06.00.
 
Godnatt!!
 
Kräm out...
  
 


Lär dig visa respekt din jävla f***a!


 
  
Det är sånt man får räkna med att höra när man skiter i att ta en taxi man ringt och beställt..
 
Men va fan, ett löfte är till för att hållas. Och jag och Sepp hade lovat varandra att inte ta den taxin om man inte fick dricka öl i den. Eftersom vi båda är män som håller står fast vid våra ord, kan det ju aldrig vara vårat fel att vår tänkta lokförare för kvällen var en grinig gammal gubbe som inte tror att vi vid 21/23 års ålder kan hålla i en flaska utan att spilla.
     Det kanske inte var så vuxet gjort av oss men om taxigubben nu trodde att vi var så barnsliga och inte kunde låta bli att föreviga denna förmodade mycket minnesvärda resa med lite öl insmetat i lädersätena, så kunde vi ju ändå passa på och vara så omogna som han trodde att vi var. 
     Men trots detta var nog inte jag och min finske vän de mest omogna i dramat. För det är ju faktiskt inte särskilt vuxet att åka förbi med nervevad ruta och peka finger, för att sedan ringa och skrika: "Lär dig visa respekt din jävla fitta!", och sedan slänga på luren. 
  
 


Fy fan för dig!


  
 
Till dig, du vet vem du är, ta åt dig av allt!
 
Ungefär det här tänkte jag skicka upp här för ganska exakt två veckor sen, nånstans där emellan jul och nyår:
 
My past made me so weak but
you make me stronger
cause everything was upside down
now I'm right back where I belong
Help I think Cupid got me
shot me all over my body
I think I'm loosin my cool
cause I'm doin things I don't do
 
 
Det sägs att vi killar är riktiga svin för det mesta. Att vi leker med tjejer och inte tar någonting på allvar. Att vi är kalla och bara gör vad som krävs för att lille Charlie ska få hitta hem. Vi kan ju bestämma här och nu att ni damer fan är likadana. Inte alla. Förmodligen långt ifrån alla. Men det är lika långt ifrån alla killar som är så också. Många av oss är nog ändå såna som bara vill det bästa för sig själv, men framförallt för dig. Just nu känns det som att dessa går att räkna på en hand. Kanske två om man tänker så det står härliga till.
       Men att alla ni tjejer är änglar? Nej, nej, nej. Tyvärr finns det folk som förstör för alla andra. En av dem är ju du **** Jag hoppas som sagt att du haft kul när du lekt med mig. Troligtvis visste du hela tiden vad du sysslade med. Och att göra mot mig så som du har gjort är fan inte okej. Men samtidigt kan jag inte vara ledsen för det. För jag vet, och du vet innerst inne också, att jag är för bra för dig.
 
Och nu säger jag såhär till dig istället: 
 
You took my conscience, you took my soul
you used it, you used me
all I can think is that you are afraid of that deep hole..
But I don't care, because now you´re nothing to me
so trust me I won't even say hi if we meet..
I see you dressed to impressed but you missed a spot
that heart of yours is so cold and will never be hot...
I thought I would but I don't feel like I've been shot
I know some people thougt I was falling in love
but thank you, and thank god I was not..  
   
 


Karriärval


  
 
För några dagar sedan när jag åkte buss såg jag en kille som gick i samma skola som mig. Han körde bussen. Det kändes ganska konstigt. Inte för att jag kände igen honom, för det skiter jag i. Jag har ändå aldrig pratat med honom i alla fall.
      Det som kändes lite annorlunda var hans val av yrke. Vem fan kommer på att man ska bli busschaffis när man precis har gått ut gymnasiet? För det känns inte direkt som något man bara glider in på bara sådär. Inget illa om busschaufförer. Dem är ganska nödvändiga för att jag ska kunna ta från hit till dit, från A till B, från kartans början till skatten. Men det känns ändå som om den typiska busschaufören är en medelålders man, med väldigt tjocka glasögon, och kort, tunt, lockigt och gärna rött hår.
      Fast det skulle ju kunna vara en barndomsdröm också. Killen som gick i TG samtidigt som mig kanske har velat det här sen han bestämde sig för samhällsprogrammet när han gick i nian. Eller sen första gången han åkte buss första gången och ställde sig framför chaufören och sa "Jag vill bli som du". Eller så kanske hans första mening vid 1 års ålder var "Mamma jag ska bli busschaffis!".
   
 


Helvetet fortsätter!


  
 
Folk är fan sjuka i huvudet. Som om det jag skrev tidigare idag inte vore nog så har det under denna härliga tisdag bjudit på ännu mer av det goda. Jag vet inte om det beror på att det kanske är fullmåne eller att folk fortfarande är höga av krutröken från nyår men nåt jävla fel är det. Tänkte dela med mig av två väldigt givande konversationer från idag.

1. På bussen. En tant reser sig plötsligt och säger nåt till mig som lyssnar på musik.
Tanten:
blablablabla.
Kräm: Vad sa du?
Tanten: Sitt inte bara där, ge mig hostmedicin istället!!
Kräm: Va?
Tanten: HOSTMEDICIN!
Kräm: Fan heller, du ska nog ha annan medicin sörrö.

2. På jobbet. En gubbe ringer in och har nåt problem med sin mobil vilket inte är min påse chips.
Gubben:
JO   JAG   HAR    EN   TELEFON     SOM    INTE    FUNGERAR.
Kräm: Vad har du för telefonnummer?
Gubben: 070... VAD   FÖR   TELEFONNUMMER?   PRATA    HÖGRE.
Kräm: Förlåt. Vad har du för telefonnummer.
Gubben: JO   JAG   HAR    EN   TELEFON     SOM    INTE    FUNGERAR.

Kräm: Okej.

Gubben: SÄG   INTE   OKEJ.   DET   ÄR   OFÖRSKÄMT.

Kräm: Haha okej men jag måste ju visa dig att jag lyssnar. Men jag kan koppla dig till mobila.
Gubben: MAN   SÄGER    INTE   OKEJ!    KOPPLA     MIG    DÅ.
Kräm: Japp
Gubben: NEJ   JAPP   SÄGER   MAN   I   SKÅNE!!   PÅ   RIKTIG   SVENSKA    HETER....
 
klick...
 
Ät shorts gubbjävel, jag pratar hur fan jag vill!

  
 



Ni förstör mig!


  
 
Det sägs att kunden alltid har rätt...
Men det är fan en myt. Det är inte många kunder som har rätt inte. Senaste arbetsdagarna har vart fyllda med vanvettigt folk som nog faktiskt borde ta sig en funderare på om de inte borde lägga in sig på psyket.
       I fredags fick jag äran att skriva ett personligt brev som en kund skulle skriva under med sitt namn och skicka vidare för att jag inte orkade tjafsa med honom. Sen fick jag skäll av en annan nisse som hatade mig för att jag skulle låta honom prata med någon som kunde hjälpa honom. Jag vet, jag vet, jag är en skit som vill att kunden ska få hjälp men vad ska jag göra?
       Om det var illa så var igår nog snäppet värre. Först en kund som kommer stämma mig om hans telefon inte blir inkopplad på torsdag. Sen en kund som smög in ett litet, ganska roligt men ändå väldigt obehagligt, hmm-mm-ljud mellan varje mening. Efter det fick jag prata med Churchill. Sen fick jag skäll för att jag inte mutade killarna som lägger in avtal i arkivet. Och som avslutning på dagen ringde en kund in bara för att meddela att det varit upptaget hos Nordea i två dagar.... Och det var ju skönt att få veta att jag inte behövde försöka ringa till en bank jag inte har.
   
  



  


Vilken kalasstart!


  
 
Dagen började i besvikelse. Igår köpte jag nämligen en bit ost för första gången sen jag bodde med Hey Baberibakungen. Jag har helt enkelt inte haft det där klassiska ostsuget som vi ju alla haft nån gång... Framförallt inte när jag sett priset. Ett stycke välkärnad mjölk kostar fan mer än vad min livförsäkring gör i månaden.
       Hur som helst. Imorse när jag vaknade och kände att det var dags för en redig ostmacka slog en ohygglig tanke ner i mitt huvud, lika fasansfull som när väckarklockan ringer före urverket slagit 06: Jag äger ju fan ingen osthyvel! 
  
 


Jävla studsboll!


  
 
Varenda dag som jag har sovmorgon eller är ledig och planerar att bara sova och sova och sova blir jag väckt. Jag blir väckt av några små äckliga skitungar hos nån granne som uppenbarligen har ätit både broccoli och ärtor varje dag det senaste året och lyckats fiska upp en jävla studsboll bland julklapparna. Och det studsas non-stop i timmar. Efter ett tag får jag samma känsla som när jag fick ett bouleklot i huvudet på Gotland.
        Visst, ungarna kanske inte har en tanke på att det ligger någon och är bakfull på andra sidan väggen, men det måste ju ändå vara föräldrarnas ansvar att upplysa dem om att det ofta är ett faktum. När jag var liten knodd hade jag i alla fall vett nog att föra massa oväsen först på eftermiddagarna. För på morgonen och förmiddagen var jag upptagen med tecknat på tv. Idag verkar de små liven få växa upp med Lyckochansen och Dr Phil på morgonen, och då går det ju som det går.
  
 


Kräm klurar # 3!


  
  
Inatt drömde jag att jag och några kompisar klättrade upp för en gräsmatta som var för brant för att gå upp för.
Vem fan har snott min kritstrecksrandiga Velour-munkjacka?
Dem har höjt priserna på systembolaget.
Vart har Darin tagit vägen?
Min mikro luktar fortfarande brända popcorn.
Jag lyckades hålla mitt löfte om att hålla mig vit fram till v 4 i fem dagar.
Det är inte okej för någon att titta på Robotwars.
Jag har gjort om mina utestolar till innestolar.
Alla säger att champinjoner inte smakar något när man har det i maträtter. Men varför har man då i champinjoner i maten?
 
 


Friday night lights!


  
 
En enda lång orgie i tråkighet. Det är det enda man förknippar med familjemiddag i Norra Sköndal. Eller det finns faktiskt två saker som är tradition på dessa middagar. Tråkighet och segt kött. Det känns lite sådär att använda orden orgie och familj i samma text men jag kom verkligen inte på något bättre ord för att beskriva tråkigheten. Tro mig jag försökte. 
      Stor del i det tråkiga ligger i att man måste bli tvingad att bli så vuxen. Man ska fan få veta att fondpapprerna ska in i den pärmen, försäkringspapprerna in i en annan och det är inte okej att ha mössa på sig vid matbordet! Det vet alla vuxna. Och allt detta till det ljuvliga ljudet av Lugna favoriter i bakgrunden. 
      När man väl lyckats låtsas somna på soffan för att bli erbjuden stjuts hem kan man pusta ut och veta att man snart kan lyssna och titta på vad man vill hemma i soffan, samtidigt som man "råkar" glömma de tråkiga papprerna och kanske smyger upp ett kvitto man vill ha ersättning för på kylskåpet.
   
 



Årets enda nyårsafton!


  
 
Nyår. Plus eller minus? Fisk eller fågel? Bra eller anus? Hot or not? Flipp eller flopp?
 
Det är en balansgång på en lina som är så smal att Wennberg ser ut som Peter Harrysson. Före detta nyår som nu var har den balansgången nästan alltid varit för svår mig och mina ostadiga ben, och jag har ramlat ner i tråkighetens svarta hål. Vändningen kom förra året. Förra året var bra. Varken mer eller mindre. Men det var bara en gång. Nu har det visat sig att det börjar bli en kurva av det hela. En kurva som går uppåt. För denna nyårsafton var bättre.
      Det som mest minus, fågel, anus, not och flopp var nog fan jag. För fan vad okej det inte är att vara så svajig som jag var. Fast kul var det ju också. Det finns fan både plus och minus med det med. Det är typ som ångestens sötsura sås. Lite sött, lite surt, och smakar jävligt illa i munnen ett tag efteråt.
      Nyårsafton är dem dåliga beslutens Ramadan. När det är ljust ute måste man hålla sig i skinnet för att inte falla för frestelsen (mat på Ramadan, alkohol på nyår) och längtan till mörkret är total. När mörkret faller är det lätt att det blir för mycket av det goda. Jag tog bl a genomtänkta beslut som att fylla lyan med bränd popcornsmak. Och ännu bättre var nog att jag hoppade av tunnelbanan för att den gick för sakta och fick vänta en kvart på nästa.
      Men det slutade på nåt sätt i glädje på en nattbuss i alla fall. Och vi var några stycken som gick hem med den eviga nyårsfrågan "Vad fan ska jag krama nån jag inte tycker om för?" i bakhuvudet.


  



RSS 2.0