Grattis till skilsmässan!


   
  
Idag firar jag. Det är nämligen ettårsjubileeum denna torsdag den 28 februari. För exakt ett år sedan hade jag sönder mitt knä. Jag har redan berättat om det så jag tänker inte gå in allt för mycket på det. Men jag måste ju passa på och säga grattis till mig själv och mitt vänstra knä. 
      Tanken var att denna stora händelse skulle firas med hejdundrande överraskningar som tårta på jobbet och kanske en lite present med Lego i. Men det vart inte riktigt som det var tänkt. Istället för tårta fick jag nöja mig med rumtempererad Julmust, vilket var lite lagom tillfredställande för smaklökarna. Nåt som däremot satt lika fint som gurkbit på en leverpastejmacka var en överraskning som sjukgymnast Petra bjöd på. Hon släppte bomben att jag är klar...  Jag behöver inte gå dit längre. Jag klarar mig själv. Jag har vuxit upp.
      Det känns lite konstigt. Som att en del av mig försvunnit. Jag har hängt i den där träningslokalen 1-2 gånger i veckan i ett år. Jag har räknat ut att det är ca 78 gånger jag tvingat mig upp på morgonen för att masa mig dit. Men nu är ju frågan om det inte kommer infinna sig en känsla av tomhet när jag skilt mig från mina plikter och inte längre kan gå dit och känna mig allmänt svag, invalid och dålig?
      Fast vem vet, det kanske är lika bra ändå. Nu kan jag ju satsa helhjärtat på min plan att lyfta ut multum på försäkringen...
   
  


En underbar upplevelse!


   
  
Vem hade kunnat ana att en streckmatch i division 3, aka Supertrean, en söndageftermiddag ute i världens gråbrunaste plats Jakobsberg, kunde bli en fest i klass med ett mellanstadiedisco där man kunde köpa Päsonsoda för en femma och en chokladboll för en krona?
      Jag var ganska spänd där jag satt och dagdrömde i bilen med en halvslumrande Fergie Ferg i baksätet på väg genom stan. Jag hade aldrig vart i Jakobsberg tidigare. När vi klev ur silversaaben skulle vi bli ganska överraskade. För Jakobsberg heter tydligen egentligen Järfälla, och i Järfälla kan man åka rutchkana från läktaren direkt in på planen.
       Planen var det ja. På planen utspelade sig en fight som bidrog till det mesta. Förutom skönspel. Skön var däremot stämningen på läktaren. Ändå var det inte matchen som bidrog mest till detta. För det var discjockeyn. Med sina dryga 57 år flippade han skivor som Paul Simon - If you be my bodyguard och andra listettor från tider då till och med mina föräldrar var gifta. Det kändes som om man var halvvägs till Helsingfors!
       Och en sak ska ni veta. I Jakobsberg fungerar inte sport som på andra platser. I Jakobsberg har domaren alltid blåst innan mål. I Jakobsberg spelar det ingen roll att det är domaren som dömmer, för i Jakobsberg gills det inte om domaren dömmer fel. Men framförallt så har faktiskt domaren alltid blåst innan mål. Ju fler gånger man upprepar det, desto mer får vi normala människor skratta åt gubbtjyven med två kokta med brö i varje hand och en Pucko i bakfickan.
       Matchen då? Vem fan bryr sig. All action utspelade sig på läktaren.

Största möjliga tystnad!


  
  
På Globen Heart får man äran att genomföra världens förmodligen tystaste läkarbesök. Den otroligt utåtriktade doktorn börjar med att komma fram och hälsa.
- Hej, blablabla. (Jag lyssnade inte på vad han sa)
- Hej, hej. Christian.
Sen var det slut på skitsnacket. Läkaren, vi kan väl kalla honom Gert, beordrade paltorna på överkroppen av. Det var inte för att syna magrutorna utan för att han ville kika en aning på pumpen. Och tur var väl det för hade han velat spana på något annat hade jag dressat på mig igen och lämnat farbrorn med den vita rocken ensam i det mörka rummet utan fönster.
       Nej, Gert ville göra ett ultraljud på mitt hjärta. Och precis nu upptäckte jag att det var jävligt nördigt av mig att kalla honom Gert... Hur som helst. Det var inte annat än att man kände sig lite, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men gravid, när man låg där på bänken med en sån där pinnkamera med svinkall gel på tryckt mot bringan och tittade på insidan av kroppen på en liten monitor.
       Gert har för övrigt vid det här laget fortfarande inte sagt ett ord sen han hälsade, utan hänvisade mig till britsen genom att helt enkelt peka, men inte ett ljud. Man skulle kunna säga att Gert gav mig "the silent treatment", som om jag sårat honom eller snackat skit om hans religion eller kissat på hans mammas grav.
        När Gert sett tillräckligt av mina inälvor reste han sig upp, sa "Det finns papper att torka sig med där", och gick. Kvar var jag och hade inte en jävla aning om vart jag var någonstans i djungeln av vita dörrar och långa korridorer. Som tur var hittade jag en snäll och snygg syrra som följde mig ut. Hon frågade om jag ville ha ett klistermärke eller en bit lego, men jag tackade nej.
    
  



Nytt för idag!


   
  
Trötthet är ett svaghetstecken. Jag har varit jävligt svag den senaste tiden. Kanske de senaste åren. Jag funderar lite på vad det beror på. För när man var liten var det aldrig såhär. Jag var alltid uppe skittidigt och lät aldrig min familj sova ut. Är jag vaken skulle fan folk veta om det. Jag ville ju ha frukost och godis och glass och leka och grejer. Det gick ju inte om alla låg och slaggade.
       Jag undrar lite när vändningen kom. Förr var det ju som sagt jag som var pigg som en lärka vid 8-tiden på lördagar, och mamma och pappa och syster som låg och sov till 11. Nu är det precis tvärtom. Syster sover nog i och för sig fortfarande lika länge, om inte längre, men mor och far är ju plötsligt vakna vid 7 utan problem aaalla dagar i veckan. Samtidigt som jag vill sova ständigt och mår psykiskt dåligt när klockan ringer före 06.00.
       Nästa fråga är vad äldre människor gör uppe vid den här tiden. Så bra är inte Nyhetsmorgon. Så viktigt är det inte med färskt bröd. Så kul är det inte att få trycksvärta på fingrarna efter att man läst de dåliga serierna i morgontidningen. Så noga är det väl ändå inte att hunden får gå på morgonpromenad... Skaffa en sköldpadda istället.
    
   



Go to sleep!


   
  
I'm bored, I'm tired, I got nothing to do,
why don't you let me know if you're bored too...
   
 
Nej nu blir det inte roligare än så här den här veckan.

Godnatt, godnatt.
    
Kräm out!
 
  


Still alive!


   
  
Jag är inte död. Inte än i alla fall. EKG:t och övriga tester visade ingenting. Förutom att jag har förjävla ont när någon trycker på hjärtat. För dem jävla stolpskotten på Sköndals Husläkarmottagning vet ju inte vad dem pysslar med. Misshandla halvt en patient men hitta ingenting... Det är klart att det känns bra att få höra att inget konstigt syntes på testerna. Men det är ju fortfarande ingen som vet vad som är fel! Jag får ju fortfarande ont. 
       Den som ens tänker tanken på att lägga en kommentar om att det beror på att jag är ensam och det var alla hjärtans dag igår kan ju dra åt helvete. För det var inte mitt hjärtas dag igår. Jag låg ganska utslagen på soffan både i onsdags och igår.
       Imorgon drar jag till Eskilstuna. Till mamma. Jag känner att jag behöver ta det lite lugnt. Och få lite kärlek. Och kanske framförallt, klippa mig.
    
  


Hjärtattack!


   
  
Jag har tidigare som hastigast nämnt att jag har gått runt med lite hjärtproblem. Men jag har känt att det nog kommer gå över och att det varit roligare att skämta bort det. Nu är det inge roligt längre. Jag känner nästan varenda dag att det trycker i bröstet och ibland smärtar i vänsterarmen. Så det är nog dags att börja lyssna på folk i min omgivning och gå och kolla upp om jag plöstligt gått och fått något medfött fel.
         Jag kan inte påstå att jag är rädd för så jättemycket, förutom fåglar. Och jag hånade lätt folks rädslor så sent som i mitt förra inlägg. Men nu börjar jag bli rädd. Väldigt rädd. Inte för att jag känner att jag har så mycket att leva för ibland, förutom lite kompisar och ett jobb jag gillar och en familj som förhoppningsvis gillar mina skills, men jag vill ju inte dö...
  
Så det här kanske är det sista jag skriver. Imorrn kanske jag är död
  
  


Det funkar inte, det gör inte det!


   
  
Man kan vara rädd för mycket, till exempel spindlar eller ormar, mörker eller ljus, att gå åt höger eller gå åt vänster. Men är man rädd för rör och ledningar är det något som är sanslöst fel. Känner man att man måste tvinga med sin man in på toan mitt i natten för att man är skraj för dem livsfarliga och giftiga rören borde man nog fundera på om det är värt att leva. Och om man måste ha dörren öppen när man sitter på den vita tronen så att man kan se ut på folk på gatan handlar det nog inte längre om rädsla. Då har man en fetish...
          Att vara rädd för runda ihåliga pinnar är roligt. Men inte lika roligt som någon som är rädd för gamla tanter. Det går inte att inte skratta åt någon som blir helt rabiat när han ser grått hår tillsammans med tjocka glasögon, en käpp och en liter morotsjuice. Sen att människan tror att han kan skydda sig med ett par hängslebyxor som uppenbarligen har samma egenskaper som Ivanhoes sköld gör ju bara saken ännu roligare.
         I vanliga fall är Outsiders det värsta program jag vet. Jag kan inte titta på folk med en tumör lika stor som en diskmaskin. Det är inte min typ av program. Det är helt enkelt inte min påse chips. Men ikväll var Outsiders förmodligen dagens höjdpunkt.

   

  



It´s so hard...!



 
When im with somebody all I think about is you
When im all alone that's all I want to do
I miss the smiling faces in my sidekick
Out of town business all the time we spend together
makes it hard to get you outta my system 
You know what you do to me, do to me
you don't even understand, damn
You know what you do to me, do to me
It's so hard to get you out of my system

   
I'm too attached my heart won't let me fall back
I got it bad that's what you can call that
And when I see you in the streets
That's the worst for me
Used to love the little things you did
That's what works for me
it's too major, don't see you in my pager
No what your doing, where you at, can I see you later 
My friends telling me
Just let her go now
Believe me im trying man
I just don't know how
That's not popping and my brain aint stopping
Thinking who she with, where she going, is she club hopping?
I never had this kind of problem in my life
This is my first time dealing with this kind of fight
Its every night and flight and every time you in my sight
Damn this aint even right

  
 


Jag vet vad jag pysslar med!


   
 
"Ingen egen alkohol får tas med!"
 
Så har det låtit på jobbet senaste veckan inför helgens konferens. Och ändå klirrade det och kluckade hej vilt om i stort sett samtliga väskor som slängdes över åtskilliga axlar när vi klivit av bussen ute i buschen i Ösmo. Först och främst... Ösmo. Stället som har en pendeltågsstation utan perrong. Ett litet bortglömt samhälle som verkar ha fler golfbanor per capita än de har mataffärer.
       Men åter till det viktiga. Konferenser handlar om en sak; Fullast vinner! Visst, först ska man genomlida lite föreläsningar från chef efter chef som mer ger en träsmak i ändalykten än en tillfredsställande känsla av att veta vilken färg på strumporna första kvartalets bästa säljare hade när han satte rekord i antal sålda nummerpresentationer. Men dem här cheferna vet också att det enda som finns i folks tankar var hur mycket en öl kostade i baren, och att mattesnillena satt och räknade ut  liveodds på vem som skulle göra bort sig mest och slockna tidigast under kvällen.
       Jag gillar inte att förlora men jag måste erkänna att det känns helt okej att jag inte toppade prispallen i dessa grenar. Jag förlorade faktiskt i det mesta men alla dessa förluster ledde till att jag inte var långt borta från att vinna själva huvudkategorin. 
      Det kostar att förlora och det kostar att vinna. Själv fick jag betala med den värsta huvudvärken världen någonsin skådat blandat med x antal dömmande blickar när jag släntrade in till lördagmorgonens möte 40 minuter sent med halvöppna röda ögon, samma kläder som kvällen innan och en mun som skrek efter vatten och en tandborste. 
  
Här är några slagord för att sammanfatta hela härligheten:
* Råsundaklappen
* Raka puckar!
* Två Jäger tack!
* Du är lite för självgod ibland, haha!
* Buuu
* Du ska nog försöka hitta sängen nu...
* Vart fan tog den vägen?
* Hahahaha
   
 


Ett stjärnskott!


  
 
Jag har svårt för personer som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Sånna som det aldrig ens kittlats i kinderna på för att smyga fram ett litet leende eller skratt. Sånna som helt enkelt är "too cool for school" som vi säger här ute i hooden...
      Därför har jag jävligt svårt att titta på CSI Miami. Där finns det en person som bara förstör. Han är rödhårig. Han har glasögon. Men inte vilka glasögon som helst. Han har solglasögon. Det du. Det är inte alla som har solglasögon. Han går under namnet Horatio. Inte ett särskilt snyggt namn heller. Horatio kan vara den mest enformiga personen i världen. Han har nämligen bara fyra moves. Han sitter på huk, han tittar lite snett, han tar på sig sina solbrillor och han säger något kaxigt och lite sådär halvfarligt drygt.  Har man riktig tur får man se honom göra alltihopa på en gång. Men som sagt, då ska man fan ha hittat ett fyrklöver, vunnit på triss och ha horoskopet på sin sida.
        Det värsta med CSI Miami är att det sänds runt läggdags. För det sägs ju att det sista man ser eller tänker på innan man sover drömmer man om. Och det sista jag vill drömma om är en huksittandes, snetittandes, solglasögonbärandes punchlinelevererandes rödhårig medelålders gubbe. Därför tittar jag mig själv i spegeln varje kväll innan jag lägger mig så sover jag gott.

  

  



Multitalang!



  
 
Under min 21 åriga karriär har jag provat på ett antal yrken. Jag har praoat på Statoil och på restaurang. Jag har jobbat i mjölk-kylen i en matbutik. Jag har sålt skor på Inter Sport. Jag har kört leveranser med glas och sugrör och andra barartiklar. Jag har tagit skit och även fått prata med lite solstrålar på Telia. Nu har jag också fått testa på ett arbete jag aldrig trodde jag skulle få testa.
        Idag fick jag känna på hur det är att vara Fröken Ur. Det känns väl lite sådär. Att som kille vara Fröken Ur är väl inte så manligt. Jag hade hellre varit Herr Ur.
        Hur som helst. 8 minuter före stängningsdags ringer telefonen. Det var en gubbe. En gammal gubbe. Evert hette han. Evert hade inte riktigt koll på läget. Evert visste inte vart han hade ringt. Evert ville ju bara veta vad klockan var. "Klockan är 20.52, vänta så ka du få sekunden också...", meddelade jag den minst sagt livserfarna herren. Evert var mer än nöjd med mitt svar. "Jag ska nominera dig att ta över från den där sabla klockbruttan", sa Evert innan våra vägar skilldes åt.

        Nej det sa han faktiskt inte. Evert var som sagt ganska vilsen och kanske inte heller helt nykter. Evert visste nog knappt varför han höll i en telefon, om han nu kommer ihåg vad en telefon är. Han hette ju inte ens Evert. 
    
  



Trodde aldrig det skulle hända!


   
  
Nu är jag så jävla hungrig att jag tänker gå och sova så att jag kan få äta frukost snart.
  
Godnatt!
   
 


Ibland blir jag skraj!


   
 
Jag vet nu det absolut sämsta tänkbara sättet att spendera pengar på. I fredags gjorde jag nämligen en stor dumhet. 
       Tanken var att ta några öl. Vi hamnade hos Wembi på KK vilket var ganska trevligt. Sen skulle vi röra oss vidare. Kvällens vapendragare hade sin kvinnliga hälft på ett ställe jag drömt mardrömar om dygent runt sen i fredags kväll. Vi rörde oss dit. Och med dit menar jag Helvetet. Jag vet att jag nämnt ett antal platser som helvetet förut men det här var det mest jävliga och satanistiska stället jag någonsin varit med om.
       Helvetet hette Medusa. Gör mig en tjänst och gå aldrig dit. Efter en kvart märkte jag att mina vänner skrattade åt mig. Jag satt tydligen med halvöppen mun och stora ögon och bara stirrade. Jag var rädd. Jag kände att jag ville gråta. Jag vill inte göra någon ledsen eller såga någons livsstil men ni tokhårdrockare är fan sjuka i huvudet.
       Skulle man gå på toa var det bara att gräva sig ännu längre in i grottan av djuvulsdyrkande. Och folk tittade på mig som om det var jag som var konstig... Efter det bönade jag om att få gå hem. Och det fick jag. Väl hemma kröp jag ihop till en boll och kände att jag ville ringa mamma. Men klockan var 03.40.
       En sak till bara: Att headbanga är fan inte att dansa!
   
 


Whop whop!


  
 
När jag satt på bussen förut såg jag en jävligt cool kille. Han gick med två hundar. En i varje hand. Två schäfrar. Inte söta nånstans utan dem verkade mest störiga. Byrackorna hoppade runt framför killen när han gick. Så han sparkade till dem lite lätt för att få dem att flytta på sig. Det funkade ju sådär. Killen hade en cigg i munnen. Men båda händerna var ju upptagna av koppel. Så han körde väl handsfree antar jag.
      Hur fan gör man för att bli så jävla ball? Jag får nästan komplex för min egen töntighet när jag ser såna extremt häftiga killar. Det är inte lätt att leva ibland. Jag tror jag ska ta ett snack med en sådär dunderkalascool kille och be han lära mig ett och annat. Jag vill ju också köra handsfree-rökning, döpa min Pitbull till Tyrone, spotta snus, trakassera gamlingar och gå runt med Adidas-vindbyxor...
   
  


RSS 2.0