Ooookeej!


     
   
Att ett så litet ord kan vara så jobbigt. Att det skulle kunna ge ett sådant obehag. Att det skulle kunna bidra till en sådan svidande känsla i öronen. Ja man skulle kunna kalla det hat. Ordet okej består av två bokstäver. Ett O och ett K. Att få det ordet att låta längre än ordet bredbadstelefoniabonnemangsuppsägning är inte bara värt en klapp på axeln. Det är ta mig fan en riktig bedrift.
       Men att säga oookeej med en sån rosslig stämma gör att klappen på axeln byts ut mot en mental smäll på käften. Den där rösten låter hes. Den är hes och stämbandet är så spänt så spänt. Samtidigt är det om om stämbandet slår på något konstigt sätt. Det är som om något snärtar på det spända stämbandet som man snärtade iväg en snorkråka när man gick på lågstadiet. Eller som man snärtade på någons knallröda örsnibb när det var -17 grader.
       Att säga oookeej på det sättet till en kund 12 gånger på ett samtal kan man tro är värst för kunden. Men det är det inte. Det är värst för mig, och det är inte okej.
    
   


Off duty!


   
  
Jag och Telia har tagit en paus i vårt förhållande för två dagar. Jag är ledig. Och det känns minst sagt guld värt. Jag tänkte att jag skulle åka iväg till gymmet. Med lite tur kanske någon snygg hona skulle vara där och kunna spana på mig när jag putsade på magrutorna... Så var inte fallet. Jag var nästan ensam på plats. Var en snygg receptionist visserligen.
        När jag satt på bussen till gymmet stannade vrålåket utanför ett dagis. Juniorerna var ute och lekte. Nuförtiden går det vilt till på dagis. Ungarna har inga gränser. När jag var liten var dagisfröken ett slappt jobb. Det enda de behövde göra var att jäsa i solen och kanske ibland ropa "Ät inte sand!". Nu behövs ju nästan en vuxen per unge för alla verkar ju ha ADHD.
        En knatte som jag såg idag cyklade runt på sin trehjuling när han plötsligt tog sats och cyklade rakt in i staketet. När det tagit stopp fortsatte han jobba, för visst fan har en 5-åring nog benstyrka för att ta sig genom ett staket. Jag vet inte om ungen hade självmordstankar, stuntmandrömmar eller bara försökte impa på någon liten 4-årig tjej. Men fortsätter han sådär kommer han bara lyckas med det förstnämnda.
   
  


Trade tomorrow in for yesterday!


   
  
Det känns som om jag inte vet vem jag är, var jag är eller när jag är. Tankar rullar runt som borde påverka livets gång, men inte gör det. Vad fan ska det bli av mig egentligen? Den rätta vägen ligger utbredd framför mig. Fast plötsligt har jag glömt hur man går. På något sätt kan en sådan enkel sak bli så svår. Jag vet ju vad jag vill bli, eller till och med vad jag ska bli. Men det sista jag kan svara på när folk frågar är vad jag vill bli...
       Ska man behöva ge upp så mycket för att lyckas räta ute sina steg och ta sig fram längs vägen fram till målet. Troligtvis kan det påverka en del andra, vilket i så fall bara kommer att påverka mig. Och inget av det är positivt. Kan man då ens kalla det mål?
        Att ta sig fram utan stöd verkar vara ett tema. Det är redan negativt för mig, men å andra sidan blir det en person mindre som får lida. 
    
   


Back to the future!


   
  
Jag har varit i framtiden. Du kanske trodde att det inte var möjligt. Men det kan jag faktiskt tala om att det är det. Jag har varit på en plats där jag mycket möjligt kan spendera kommande 4 år. Platsen heter Lund och är en enda står uppförsbacke. Eller nedförsbacke om man vänder sig om.
       Tanken med Lund är att jag ska påbörja min resa mot rikedom. Eller ytterliggare rikedom kanske jag ska säga med tanke på att det kommer ringa in över 20 lakan på fredag. Men frågan är om jag inte ska skita i studierna och satsa på en annan väg i Lund. För jag är tämligen säker på att människan som är rikast i Lund är den som äger cykelbutiken. Man skulle kunna säga att Lund är en enda stor cykel. Alla cyklar. Överallt.
       Att leva i Lund är billigt. Med leva menar jag festa. När man förfalskat sig in på en nation får man avvara en hel 20-lapp för en öl. För en shot trissar man upp priset till hela 30 kr. Det svider i lädret måste jag säga. Men det skulle jag kunna leva med.
       Så i augusti kanske jag tar mitt pick och packar och cyklar ner och pluggar danska. Bokstavligt talat. Fast det finns ett annat alternativ som är mer intressant. Men det är ju fortfarande hemligt. Jag kan inte cykla dit i alla fall.
   
  


Who are you?!


    
  
Jag skulle vilja veta vem skitstöveln är som kom på damm. Det skulle kunna vara världens sämsta uppfinning. En uppfinning i uppfinningarnas bottenskick. En uppfinning i klass med snöblandat regn, SL, champinjoner, Körslaget, H&M och Bullens Pilsnerkorv.
        Tanken var att söndagen skulle gå åt till 3 saker. A: Sova ut. B: Bana väg till rikedom i samarbete med studera.nu. C: Städa. Bommar man B och C, och till och med A, får man fan ingen 10-poängare i alfapet. Jag har med andra ord inte lyckats med nåt. Framförallt inte städa. Jag förstår inte varför jag ska behöva städa. Jag har inte bett om damm i mitt hem. Varför skulle jag göra det?. Det är inte jag som smutsar ner mina kläder. Det är smutsen.
        Nej jag tror jag ska ta ett snack med han som kom på dammet. Eller hon, rätt ska ju va rätt. En riktig jävla avhyling ska människan få. Jag tror att det kan vara en polack som uppfann det för att de skulle kunna komma till Sverige och tjäna sig en hacka.
    
  


In my head!


    
   
När jag tränar gör jag det själv. Då finns det mycket att tänka på. I mitt huvud kan det låta ungefär såhär:

* Fan vad snygg jag är.
* När det sitter en stor dosa i duschen där det står "Dold branddetektor", så är den detektorn inte särskilt dold.
* Fattar inte folk den oskrivna regeln att om inte alla skåp är upptagna tar man inte skåpet precis bredvid någon?
Om jag slår ihop hantlarna jag har i båda mina händer blir det nästan lika tungt som de han tar med en hand.
* "Krossa glaset och tryck på knappen" står det på brandlarmet. Ska jag behöva slå sönder en glasruta och skära upp handen för att rädda folks liv?
* Fan vad snygg hon är.
* Varför ser dem som kör pass alltid ut som om dem vill döda en när man tittar in på dem?
* "Jag ska aldrig mera göra så jag känner så här, det kvittar vilket gym det är och hur många jag känner där..."
    
  



Fördröjd baksmälla!


    
   
En extrem huvudvärk gör sig som mest påmind på tunnelbanan på väg in mot vår härliga citykärna. En huvudvärk som är svår att göra något åt i bristen på alvedon, ipren, ibumetin, treo, magnesyl, voltaren osv. Att sedan, på gatorna där man 9-10 timmar tidigare var på jakt efter den utlimata kvällen med andra långt ifrån uttorkade individer, promenera bland mängder av folk som inte har en aning om vad som försiggick en god natts sömn tidigare känns lite konstigt.
       Det sägs att man mår som man förtjänar. Men jag förtjänar fan inte att må så här. Trots att jag vet att dem inte finns skulle jag behöva undersöka med högre makter varför jag förra helgen, efter att på lördagen varit så svajig att jag visade busskortet istället för legget vid entrén, var så pigg att jag skulle kunnat spela munspel med Nordman. Medan jag efter att igår ha hållt igen och förmodligen kunnat köra bil utan som helst problem, mår som jag gjorde när jag var liten fotbollsmålvakt och slängde ming in i stolpen med huvudet först.
       Jag vet att jag sagt att sömn är för de svaga. Men jag känner mig svag idag.
    
  


Årets hån!


   
  
Årets hån, årets förolämpning, årets mardröm... Ja kalla det vad du vill. Idag har jag fått höra något jag aldrig trodde jag skulle få höra. Jag har blivit stämplad för något som ligger så långt ifrån mitt riktiga jag, att jag får ta mig en funderare på om jag kan fortsätta så här.

        När jag hade en alldeles för lång lunchrast under högskoleprovet och satt och skötte mig själv när jag väntade på en meny på Daisys på Gullmars kom den stora chocken. En "härlig" gammal dam som såhär i efterhand kan jämföras med djävulen, Hitler, Stalin, Kim Jong Il, Linda Bengtzing eller Anders Svensson, började närma sig mot mig och jag trodde hon skulle be om att få använda den sista lediga platsen vid disken. Heeeeell No!

        Tanten, eller kärringen som hon kallas från och med nu, kommer fram om säger "Du ser ut som en sån som borde veta vart Fryshuset ligger". Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag började hosta okontrollerat som om någon tagit allt ludd från torktummlaren och kört ner i halsen på mig.

        En sak ska du veta din kärring. Man kallar inte mig skejtare! Om jag vore muslim hade jag utropat jihad på dig. Nu när jag bara är normal måste jag supa bort denna hemska händelse från minnet...

  

  



I´m a King!


   
  
Sköndal är ganska tajt när det gäller att hitta sovplats till sin bil varje natt. Det kryllar inte av parkeringsplatser om vi säger så. Man ska vara glad om man faktiskt lyckas ta sig ur kärran när motorn stannat för det är ungefär lika trångt med bilar som det är trångt med fikaraster i en byggjobbares schema.
       Men det finn en. En person som har det jävligt bra. I vanliga fall hade det varit här jag kastat in mitt eget namn. Men inte nu. Nej du nu handlar det om en helt okänd människar med en p-ruta som står helt fritt. Det finns inga p-platser bredvid honom. Och han är inte sen att utnyttja det.
       Varje dag står hans bil lite snett utanför rutan. Kanske inte bara lite, utan precis tillräckligt för att kasta det i ansiktet på oss andra. Man kan verkligen se hur hela sättet den, med tanke på attityden alldeles för risiga Toyotan, står parkerad för att säga "Just det! Du ser rätt! Jag gör som jag vill! Jag kan parkera så här långt utanför på den här sidan, eller jag kan parkera ännu längre ut på andra sidan. Och vad ska du göra åt saken?"
       Fan vad jag vill ha den där rutan! Jag har ingen bil men den ska bli min!
    
  


RSS 2.0